Citat:
Du packar in myndighetens övergrepp i fina ord om "barnets bästa", men sanningen är en helt annan.
För mig handlar det här faktiskt inte om att misstänkliggöra Victoria. Det handlar inte heller om att rentvå kommunen eller vården. Det handlar om ett barn.
Ett barn har rätt till en trygg barndom, till fungerande relationer och så långt det är möjligt närhet och tillgång till båda sina föräldrar. Hon har också rätt till den vård hon behöver, men inte mer vård än hon behöver, och till att få komma till tals med en egen röst.
När det under många år funnits en komplicerad situation kring sjukdom, omfattande vårdinsatser, föräldrar och myndigheter tycker jag att man måste kunna ställa frågor om hela bilden. Det gäller vårdens agerande, socialtjänstens allvarliga brister, men också hur barnets situation såg ut i familjen och hur relationen till båda föräldrarna fungerade.
En förälder känner naturligtvis sitt barn bättre än de flesta. Men det innebär inte att en förälder alltid har tolkningsföreträde i alla frågor kring barnets vård och behov. Som förälder måste man också kunna lyssna in vården, skolan, den andra föräldern och andra professioner runt barnet och ibland vara beredd att ompröva sin egen bild.
Just det tycker jag är relevant här, eftersom svårigheter i samspelet och kommunikationen med personer runt barnet återkommer i materialet. Den externa granskningen beskriver bland annat att socialtjänsten upplevde mamman som helt fokuserad på barnets vård och medicinska status och att det var svårt att komma till tals om annat. Samtidigt kritiserar granskaren socialtjänsten för att man inte fördjupade och nyanserade den frågan. Det är en viktig skillnad.
Att ställa sådana frågor är inte att misstänkliggöra en mamma. Att låta bli att ställa dem bara för att socialtjänsten har begått allvarliga fel vore däremot att återigen göra de vuxnas konflikt och agerande till centrum.
Barnet måste få vara huvudpersonen här.
Ett barn har rätt till en trygg barndom, till fungerande relationer och så långt det är möjligt närhet och tillgång till båda sina föräldrar. Hon har också rätt till den vård hon behöver, men inte mer vård än hon behöver, och till att få komma till tals med en egen röst.
När det under många år funnits en komplicerad situation kring sjukdom, omfattande vårdinsatser, föräldrar och myndigheter tycker jag att man måste kunna ställa frågor om hela bilden. Det gäller vårdens agerande, socialtjänstens allvarliga brister, men också hur barnets situation såg ut i familjen och hur relationen till båda föräldrarna fungerade.
En förälder känner naturligtvis sitt barn bättre än de flesta. Men det innebär inte att en förälder alltid har tolkningsföreträde i alla frågor kring barnets vård och behov. Som förälder måste man också kunna lyssna in vården, skolan, den andra föräldern och andra professioner runt barnet och ibland vara beredd att ompröva sin egen bild.
Just det tycker jag är relevant här, eftersom svårigheter i samspelet och kommunikationen med personer runt barnet återkommer i materialet. Den externa granskningen beskriver bland annat att socialtjänsten upplevde mamman som helt fokuserad på barnets vård och medicinska status och att det var svårt att komma till tals om annat. Samtidigt kritiserar granskaren socialtjänsten för att man inte fördjupade och nyanserade den frågan. Det är en viktig skillnad.
Att ställa sådana frågor är inte att misstänkliggöra en mamma. Att låta bli att ställa dem bara för att socialtjänsten har begått allvarliga fel vore däremot att återigen göra de vuxnas konflikt och agerande till centrum.
Barnet måste få vara huvudpersonen här.
Du pratar om att "lyssna på professionerna" men det var ju soc som SKET i professionerna! De gömde undan barnkirurgens utlåtande för att det friade mamman.
Att kalla en mamma "för fokuserad på vård" när barnet bevisligen behövde operationer är ren skuldbeläggning.
Och att kalla soc mörkläggning för en "komplicerad situation där vi måste se alla sidor" är bara fegt.
Barnets bästa är RÄTTSSÄKERHET. Barn skyddas inte av att soc tillåts ljuga och mörka bevis inför domstol.
Och det är precis därför LVU-processen behöver göras om i grunden så att det här aldrig någonsin händer något barn igen.