Citat:
Ursprungligen postat av
Norrbagg79
Kanske för att man har det rätt bra endå idag på den lön man har, så bra att man inte orkar utmana. Man kan ju få det värre också, om aktieägarna inte får det dom vill kan dom ju bara flytta fabriken utomlands(all industri kan självklart inte flyttas) eller flytta sina pengar.
När du är rädd för att "få det värre" och därför inte vågar kräva vad du har rätt till, har du redan gett aktieägarna frikort att sänka dina villkor ytterligare. Passivitet garanterar försämringar.
Organisera fikabordet: Börja prata öppet om löner, villkor och arbetsmiljö med kollegorna. Chefer vinner på att lön och avtal hålls hemligt och individuellt; arbetare vinner på transparens.
Minska tempot kollektivt (Maskning): Om arbetsgivaren skär ner på personal eller höjer kraven utan kompensation, gå ihop och håll ett gemensamt, rimligt arbetstempo. Om alla vägrar stressa förlorar chefen sitt påtryckningsmedel.
Rikta kraven uppåt tillsammans: Gå inte ensam till lönesamtalet. Ställ gemensamma krav som avdelning eller skift. Det är betydligt svårare att sparka eller ignorera en hel arbetsgrupp än en enskild "gnällig" anställd.
Rösta bort passiva ombud: Använd medlemsmötena för att välja in kollegor som faktiskt vågar ta strid och som arbetar kvar på golvet.
Driv frågor nerifrån och upp: Kräv att klubben ska driva lokala stridsfrågor framför centrala riktlinjer. Ställ krav på att fackavgifterna ska gå till lokala strejkkassor och medlemsstöd, inte till pamplöner eller PR-kampanjer i Stockholm.
Om de etablerade LO- eller TCO-förbunden vägrar agera finns det alternativ som bygger på direktstyre utan pampar:
Fristående fackföreningar: Organisationer som SAC Syndikalisterna eller Hamnarbetarförbundet styrs helt av medlemmarna själva, har inga politiska kopplingar och saknar toppstyrda byråkratier.
Vild organisering: Skapa egna nätverk över arbetsplatsgränser inom samma bransch (t.ex. inom transport, vård eller bygg) för att stötta varandra vid konflikter, oavsett vad centralorganisationerna säger.
Kapitalet är organiserat över hela branscher, det måste arbetare också vara.
Bygg nätverk mellan kontor och golv: Bryt upp delningen mellan tjänstemän och industriarbetare på samma företag. När båda grupperna ställer gemensamma krav rörande t.ex. övertid eller arbetsmiljö kollapsar ledningens splittringstaktik.
Solidaritet i praktiken: Stötta kollegor på andra företag som hamnar i konflikt genom insamlingar, synlighet och vägran att utföra övertid som kompenserar för blockerade arbetsplatser.
Citat:
Ursprungligen postat av
grey.eagle
Varför inte bara höja alla löner med 1500%. Men vem ska betala? Ingen ville på 70 talet då löneökningarna skenade, men ingen vill betala för en dyr produkt. Så Sverige devalverade, 'för att hålla igån industrin överhuvudtaget så utgave det lagerbidrag, alltså ingen köper men de producerar fullt ändå S betalade. Tills det bara inte gick längre.
Konkurrensen från andra länder slog enkelt ut den Svenska dyra produkten/varan.
Detta trodde jag de flesta i Sverige har en viss kunskap om, men jag har fel ser jag.
Ingen föreslår 70-talets löne-inflationsspiraler. Men sedan 1990-talet har svenska arbetare blivit mångdubbelt mer produktiva tack vare teknik och effektivisering. Vinsten från den produktiviteten har inte gått till löner eller billigare produkter, utan direkt till skiftade vinstmarginaler, aktieutdelningar och skyhöga chefslöner.
Sverige har aldrig kunnat konkurrera med låglöneländer genom att dumpa arbetarnas villkor, utan genom hög kompetens, automation och kvalitet. Att påstå att företag kollapsar om arbetarna får en rättvis del av kakan är en gammal skrämseltaktik.
Citat:
Ursprungligen postat av
Tomtekukar
Du gör själv en halmgubbe nu. Att man kritiserar delar av identitets- och jämställdhetsindustrin betyder inte att man tror att kapitalägare är oskyldiga.
Problemet är att många löntagare har fått två saker samtidigt: svagare förhandlingskraft ekonomiskt och en offentlig debatt där deras verklighet ofta avfärdas som "fel värderingar". Det går utmärkt att följa pengarna och samtidigt konstatera att kultur påverkar makt.
Kapitalet tjänar på splittring, men det betyder inte att all splittring är påhittad.
Känslan av att vara avfärdad som "privilegierad" eller "toxisk" samtidigt som man sliter i ett tungt, riskfyllt yrke är en högst reell erfarenhet. Det är ingen fiktiv känsla, det är en följd av att delar av debatten förskjutits från hård ekonomisk verklighet till akademisk posering.
Kapitalägare och politiker behövde inte uppfinna dessa kulturella klyftor från grunden, de behövde bara elda under dem. Så länge industriarbetaren är förbannad på "akademikern på kontoret" och akademikern ser ned på "arbetaren i glesbygden", kommer de aldrig att gå samman och kräva sin gemensamma andel av produktiviteten.
Erkänn ilskan, skifta fokus: Bekräfta problemet med elitistisk identitetspolitik, men vrid direkt samtalet mot det alla delar: lön, trygghet och arbetstid.
Prata villkor, inte värderingar: Låt olika yrkesgrupper mötas kring konkreta vardagsfrågor på jobbet istället för kulturkrigets åsiktsfällor.
Kräv kärnuppdraget: Tvinga fack och politiker att sluta posera och istället leverera bättre arbetsmiljö, pensioner och förhandlingsrätt.