Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Den så kallade arbetarklassen är fintad långt upp på läktaren av de stora kapitalägarna.
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
Medelsvensson gick på finten om att det var gratis att skuldsätta sig och nu kommer baksmällan.
Den som står i skuld är icke fri!
Svenne Banan har inte råd att strejka för då får han gå från hus och hem och det är han inte beredd att göra.
Det har dessutom såtts splitt i det svenska folkhemmet genom så kallad individualism, så Svenne litar inte på att hans kollegor kommer att härda ut en storstrejk.
Det var andra tider 1969 när gruv-tolvan i Kiruna satte sig ned.
Alla för en och en för alla stod (satt) de enade mot bolagsledningen och därmed fick de också gehör för sina krav.
Kapitalägarna lärde sig läxan från 70-talets strejker och lurade in löntagarna i en (låne)fålla de aldrig kommer att kunna ta sig ur utan någon form av revolution.
Idag är det dock så få som är beredda att offra sitt liv för den goda sakens skull, så det är kört.
Svenne kommer aldrig de närmaste 100-200 åren att få det bättre än vad han hade det i slutet av 70 och början av 80-talet.
Det är kapitalet som råder över spelet nu.
Fast har inte arbetarnas input i produktionen minskat ganska så mycket genom automatiseringen?
Istället är det väl främst staten som skapat en massa nya typer av jobb inom den offentliga sektorn som är relativt bekväma och ok betalda? Detta är ju för att arbetarna ska ha något jobb överhuvudtaget och arbetslösheten inte sticka iväg för mycket.
Blir kostnaderna för höga för arbetarna eller dessa bråkar för mycket lägger man väl hellre ned produktionen och tyvärr är sällan arbetarna så lämpade att driva företag.
Istället är det väl främst staten som skapat en massa nya typer av jobb inom den offentliga sektorn som är relativt bekväma och ok betalda? Detta är ju för att arbetarna ska ha något jobb överhuvudtaget och arbetslösheten inte sticka iväg för mycket.
Blir kostnaderna för höga för arbetarna eller dessa bråkar för mycket lägger man väl hellre ned produktionen och tyvärr är sällan arbetarna så lämpade att driva företag.
Citat:
Glöm ditt marxsvammel, den teorin är sedan länge debunkad.
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
Du får den lön du är värd, varken mer eller mindre. I ett frivilligt avtal.
Och gillar du inte det är du lika fri att starta ditt eget företag.
Citat:
Kanske för att man har det rätt bra endå idag på den lön man har, så bra att man inte orkar utmana. Man kan ju få det värre också, om aktieägarna inte får det dom vill kan dom ju bara flytta fabriken utomlands(all industri kan självklart inte flyttas) eller flytta sina pengar.
När du är rädd för att "få det värre" och därför inte vågar kräva vad du har rätt till, har du redan gett aktieägarna frikort att sänka dina villkor ytterligare. Passivitet garanterar försämringar.
Organisera fikabordet: Börja prata öppet om löner, villkor och arbetsmiljö med kollegorna. Chefer vinner på att lön och avtal hålls hemligt och individuellt; arbetare vinner på transparens.
Minska tempot kollektivt (Maskning): Om arbetsgivaren skär ner på personal eller höjer kraven utan kompensation, gå ihop och håll ett gemensamt, rimligt arbetstempo. Om alla vägrar stressa förlorar chefen sitt påtryckningsmedel.
Rikta kraven uppåt tillsammans: Gå inte ensam till lönesamtalet. Ställ gemensamma krav som avdelning eller skift. Det är betydligt svårare att sparka eller ignorera en hel arbetsgrupp än en enskild "gnällig" anställd.
Rösta bort passiva ombud: Använd medlemsmötena för att välja in kollegor som faktiskt vågar ta strid och som arbetar kvar på golvet.
Driv frågor nerifrån och upp: Kräv att klubben ska driva lokala stridsfrågor framför centrala riktlinjer. Ställ krav på att fackavgifterna ska gå till lokala strejkkassor och medlemsstöd, inte till pamplöner eller PR-kampanjer i Stockholm.
Om de etablerade LO- eller TCO-förbunden vägrar agera finns det alternativ som bygger på direktstyre utan pampar:
Fristående fackföreningar: Organisationer som SAC Syndikalisterna eller Hamnarbetarförbundet styrs helt av medlemmarna själva, har inga politiska kopplingar och saknar toppstyrda byråkratier.
Vild organisering: Skapa egna nätverk över arbetsplatsgränser inom samma bransch (t.ex. inom transport, vård eller bygg) för att stötta varandra vid konflikter, oavsett vad centralorganisationerna säger.
Kapitalet är organiserat över hela branscher, det måste arbetare också vara.
Bygg nätverk mellan kontor och golv: Bryt upp delningen mellan tjänstemän och industriarbetare på samma företag. När båda grupperna ställer gemensamma krav rörande t.ex. övertid eller arbetsmiljö kollapsar ledningens splittringstaktik.
Solidaritet i praktiken: Stötta kollegor på andra företag som hamnar i konflikt genom insamlingar, synlighet och vägran att utföra övertid som kompenserar för blockerade arbetsplatser.
Citat:
Varför inte bara höja alla löner med 1500%. Men vem ska betala? Ingen ville på 70 talet då löneökningarna skenade, men ingen vill betala för en dyr produkt. Så Sverige devalverade, 'för att hålla igån industrin överhuvudtaget så utgave det lagerbidrag, alltså ingen köper men de producerar fullt ändå S betalade. Tills det bara inte gick längre.
Konkurrensen från andra länder slog enkelt ut den Svenska dyra produkten/varan.
Detta trodde jag de flesta i Sverige har en viss kunskap om, men jag har fel ser jag.
Konkurrensen från andra länder slog enkelt ut den Svenska dyra produkten/varan.
Detta trodde jag de flesta i Sverige har en viss kunskap om, men jag har fel ser jag.
Ingen föreslår 70-talets löne-inflationsspiraler. Men sedan 1990-talet har svenska arbetare blivit mångdubbelt mer produktiva tack vare teknik och effektivisering. Vinsten från den produktiviteten har inte gått till löner eller billigare produkter, utan direkt till skiftade vinstmarginaler, aktieutdelningar och skyhöga chefslöner.
Sverige har aldrig kunnat konkurrera med låglöneländer genom att dumpa arbetarnas villkor, utan genom hög kompetens, automation och kvalitet. Att påstå att företag kollapsar om arbetarna får en rättvis del av kakan är en gammal skrämseltaktik.
Citat:
Du gör själv en halmgubbe nu. Att man kritiserar delar av identitets- och jämställdhetsindustrin betyder inte att man tror att kapitalägare är oskyldiga.
Problemet är att många löntagare har fått två saker samtidigt: svagare förhandlingskraft ekonomiskt och en offentlig debatt där deras verklighet ofta avfärdas som "fel värderingar". Det går utmärkt att följa pengarna och samtidigt konstatera att kultur påverkar makt.
Kapitalet tjänar på splittring, men det betyder inte att all splittring är påhittad.
Problemet är att många löntagare har fått två saker samtidigt: svagare förhandlingskraft ekonomiskt och en offentlig debatt där deras verklighet ofta avfärdas som "fel värderingar". Det går utmärkt att följa pengarna och samtidigt konstatera att kultur påverkar makt.
Kapitalet tjänar på splittring, men det betyder inte att all splittring är påhittad.
Känslan av att vara avfärdad som "privilegierad" eller "toxisk" samtidigt som man sliter i ett tungt, riskfyllt yrke är en högst reell erfarenhet. Det är ingen fiktiv känsla, det är en följd av att delar av debatten förskjutits från hård ekonomisk verklighet till akademisk posering.
Kapitalägare och politiker behövde inte uppfinna dessa kulturella klyftor från grunden, de behövde bara elda under dem. Så länge industriarbetaren är förbannad på "akademikern på kontoret" och akademikern ser ned på "arbetaren i glesbygden", kommer de aldrig att gå samman och kräva sin gemensamma andel av produktiviteten.
Erkänn ilskan, skifta fokus: Bekräfta problemet med elitistisk identitetspolitik, men vrid direkt samtalet mot det alla delar: lön, trygghet och arbetstid.
Prata villkor, inte värderingar: Låt olika yrkesgrupper mötas kring konkreta vardagsfrågor på jobbet istället för kulturkrigets åsiktsfällor.
Kräv kärnuppdraget: Tvinga fack och politiker att sluta posera och istället leverera bättre arbetsmiljö, pensioner och förhandlingsrätt.
Citat:
Trötthet på arbetsplatsen är ofta bortträngd ilska. Skammen över att känna sig otillräcklig gör dig passiv. När du slutar rikta ilskan inåt mot dig själv och istället riktar den utåt mot de faktiska orsakerna orimliga krav, urholkad lön, dåliga villkor, förvandlas förlamande trötthet till ren bränsle.
Riktig maskulinitet handlar inte om att bita ihop i tysthet och låta sig utnyttjas tills kroppen går sönder. Det handlar om gränssättning, beskydd och stoicism. Att vägra acceptera att bli klämd på sin tid, sin hälsa och sin värdighet är den ultimata maskulina handlingen. Det handlar om att resa ryggraden och säga: "Här går gränsen, hit men inte längre."
Så länge du ser dig själv som ett offer för chefens scheman eller ekonomins svängningar är du maktlös. När du mentalt beslutar dig för att du är en aktör som kan påverka din situation, även i det lilla så föds modet.
Härskarteknikens starkaste vapen är att få dig att tro att du är ensam med din maktlöshet. När du börjar prata öppet med dina kollegor upptäcker du att alla bär på samma raseri. När den enskildes rädsla möter andras erfarenheter raderas skammen och ersätts av en gemensam styrka.
En ensam arbetare som ställer krav uppfattas som "besvärlig" och riskerar att krossas. Men när gruppen agerar som en enhet skiftar psykologin helt, rädslan byter sida och hamnar hos ledningen. Den mentala styrkan i en grupp som står rygg mot rygg skapar en oövervinnerlig känsla av brödraskap och legitimitet.
När striden inte längre bara handlar om din egen plånbok, utan om att skydda dina kollegor, din familj och framtida generationers villkor, blir stridsviljan outtröttlig. Det är då psykologin går från privat överlevnad till kollektiv makt.
Citat:
Den så kallade arbetarklassen är fintad långt upp på läktaren av de stora kapitalägarna.
Medelsvensson gick på finten om att det var gratis att skuldsätta sig och nu kommer baksmällan.
Den som står i skuld är icke fri!
Svenne Banan har inte råd att strejka för då får han gå från hus och hem och det är han inte beredd att göra.
Det har dessutom såtts splitt i det svenska folkhemmet genom så kallad individualism, så Svenne litar inte på att hans kollegor kommer att härda ut en storstrejk.
Det var andra tider 1969 när gruv-tolvan i Kiruna satte sig ned.
Alla för en och en för alla stod (satt) de enade mot bolagsledningen och därmed fick de också gehör för sina krav.
Kapitalägarna lärde sig läxan från 70-talets strejker och lurade in löntagarna i en (låne)fålla de aldrig kommer att kunna ta sig ur utan någon form av revolution.
Idag är det dock så få som är beredda att offra sitt liv för den goda sakens skull, så det är kört.
Svenne kommer aldrig de närmaste 100-200 åren att få det bättre än vad han hade det i slutet av 70 och början av 80-talet.
Det är kapitalet som råder över spelet nu.
Medelsvensson gick på finten om att det var gratis att skuldsätta sig och nu kommer baksmällan.
Den som står i skuld är icke fri!
Svenne Banan har inte råd att strejka för då får han gå från hus och hem och det är han inte beredd att göra.
Det har dessutom såtts splitt i det svenska folkhemmet genom så kallad individualism, så Svenne litar inte på att hans kollegor kommer att härda ut en storstrejk.
Det var andra tider 1969 när gruv-tolvan i Kiruna satte sig ned.
Alla för en och en för alla stod (satt) de enade mot bolagsledningen och därmed fick de också gehör för sina krav.
Kapitalägarna lärde sig läxan från 70-talets strejker och lurade in löntagarna i en (låne)fålla de aldrig kommer att kunna ta sig ur utan någon form av revolution.
Idag är det dock så få som är beredda att offra sitt liv för den goda sakens skull, så det är kört.
Svenne kommer aldrig de närmaste 100-200 åren att få det bättre än vad han hade det i slutet av 70 och början av 80-talet.
Det är kapitalet som råder över spelet nu.
Göran Persson hade rätt: den som står i skuld är inte fri. Belåningen har effektivt bundit arbetare vid masten. Men skuldchocken som pågår just nu är också gnistan som spräcker illusionen. När räntor och priser äter upp marginalerna tvingas folk inse att deras "välstånd" bara var lånta pengar. Baksmällan föder en ny, hård verklighetsuppfattning.
Myten om att förändring kräver blodiga revolutioner gör folk passiva. Gruvarbetarna 1969 offrade inte sina liv, de byggde en solidaritetskassa, litade på varandra och vägrade flytta på sig. Dagens motdrag handlar om att bygga mikro-tryggheter: lokala strejkkassor, tvärfackliga nätverk och att dra ner på den individuella konsumtionshetsen för att göra sig mindre sårbara för chefen och banken.
Bygg tillit på din egen arbetsplats genom att ställa upp för kollegorna i de små frågorna först. Förtroende byggs genom handling i vardagen.
Citat:
Fast har inte arbetarnas input i produktionen minskat ganska så mycket genom automatiseringen?
Istället är det väl främst staten som skapat en massa nya typer av jobb inom den offentliga sektorn som är relativt bekväma och ok betalda? Detta är ju för att arbetarna ska ha något jobb överhuvudtaget och arbetslösheten inte sticka iväg för mycket.
Blir kostnaderna för höga för arbetarna eller dessa bråkar för mycket lägger man väl hellre ned produktionen och tyvärr är sällan arbetarna så lämpade att driva företag.
Istället är det väl främst staten som skapat en massa nya typer av jobb inom den offentliga sektorn som är relativt bekväma och ok betalda? Detta är ju för att arbetarna ska ha något jobb överhuvudtaget och arbetslösheten inte sticka iväg för mycket.
Blir kostnaderna för höga för arbetarna eller dessa bråkar för mycket lägger man väl hellre ned produktionen och tyvärr är sällan arbetarna så lämpade att driva företag.
Automation har ökat arbetarens värde, inte minskat det.
Vård, skola, omsorg och infrastruktur är inte bekväma hittepå-jobb, det är själva förutsättningen för att den privata industrin överhuvudtaget ska fungera. Utan fungerande vägar, frisk arbetskraft och barnomsorg kan inga robotar i världen rädda ett företag. Det är en ren värdeskapande grundbult.
Personalägda företag, kooperativ och arbetarstyrda fabriker (från Mondragon i Spanien till svenska kooperativ) har ofta högre produktivitet och bättre överlevnadsgrad än riskkapitalägda bolag. Kapitalägaren tillför pengar – arbetarna tillför kunskapen om hur produktionen faktiskt fungerar.
Citat:
Automation har ökat arbetarens värde, inte minskat det.
Vård, skola, omsorg och infrastruktur är inte bekväma hittepå-jobb, det är själva förutsättningen för att den privata industrin överhuvudtaget ska fungera. Utan fungerande vägar, frisk arbetskraft och barnomsorg kan inga robotar i världen rädda ett företag. Det är en ren värdeskapande grundbult.
Personalägda företag, kooperativ och arbetarstyrda fabriker (från Mondragon i Spanien till svenska kooperativ) har ofta högre produktivitet och bättre överlevnadsgrad än riskkapitalägda bolag. Kapitalägaren tillför pengar – arbetarna tillför kunskapen om hur produktionen faktiskt fungerar.
Automation har ökat arbetarens värde, inte minskat det.
Vård, skola, omsorg och infrastruktur är inte bekväma hittepå-jobb, det är själva förutsättningen för att den privata industrin överhuvudtaget ska fungera. Utan fungerande vägar, frisk arbetskraft och barnomsorg kan inga robotar i världen rädda ett företag. Det är en ren värdeskapande grundbult.
Personalägda företag, kooperativ och arbetarstyrda fabriker (från Mondragon i Spanien till svenska kooperativ) har ofta högre produktivitet och bättre överlevnadsgrad än riskkapitalägda bolag. Kapitalägaren tillför pengar – arbetarna tillför kunskapen om hur produktionen faktiskt fungerar.
Ja fast automationen har ju minskat betydelsen av arbetaren i samhället i dess antal åtminstone.
Nu kanske jag inte i första hand tänkte på vård,skola, omsorg och infrastruktur som överdimensionerad offentlig verksamhet även om den delvis finns där utan mer all byråkrati och onödig verksamhet som expanderat något enormt.
Ja men vad är då problemet? Det är väl bara för arbetarna att ta över och driva verksamheterna själva om man är så pass kapabla?
Citat:
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
Hur definierar du en ”arbetare”?
Citat:
Vänsterpartiet?
Den svenska arbetarklassen har övergivits av sina politiska allierade, främst Socialdemokraterna. Det är idag extremt svårt att nyttja strejkrätten, fackets enda vapen för att på allvar hävda sin rätt. Denna inskränktes av Stefans Löfvens regering. Arbetarklassen avväpnades av sina egna allierade som sedan övergav dem.
Det är egentligen bara Vänsterpartiet som på allvar står på arbetarklassens sida idag och många i arbetarklassen är obekväma med Vänsterpartiet och vill inte rösta på dem.
Arbetarklassen har det tillräckligt bra för att inte vilja riskera sina jobb genom att strejka vilt och den lagliga strejkrätten kommer de inte kunna nyttja så länge som Socialdemokraters svek fortsätter.
Det är egentligen bara Vänsterpartiet som på allvar står på arbetarklassens sida idag och många i arbetarklassen är obekväma med Vänsterpartiet och vill inte rösta på dem.
Arbetarklassen har det tillräckligt bra för att inte vilja riskera sina jobb genom att strejka vilt och den lagliga strejkrätten kommer de inte kunna nyttja så länge som Socialdemokraters svek fortsätter.
AHAHAHAHAAHAHHAHA!!
Citat:
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.
Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:
Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.
Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.
Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:
Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.
Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.
Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.
Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.
Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.
Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.
Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".
Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet
Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.
Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.
Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):
En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.
Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.
Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.
Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.
Varför finner sig svenska arbetare i detta?
Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?
Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?
Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
Detta är sant, även de som jobbar får för lite. Utan att sätta ställa krav på högre löner sänkta skatter så kommer det bara fortsätta, lönen blir liten även om man jobbar heltid för att det räcker inte till att leva i bra standard.
Svenskar ställer inga krav på politiken.
Det sker inga förändringar som påverkar folket idag. Bara fler begränsningar.
Kvinnor lämnar 1 åringar på dagis för att jobba, för kunde en vara hemma och båda kunde leva med bra standard.
Alla löner borde stigit med de nya kostnaderna som ökat, förstår inte hur lönerna kan vara så låga i förhållande till vad allt kostar idag.
Citat:
Trötthet på arbetsplatsen är ofta bortträngd ilska. Skammen över att känna sig otillräcklig gör dig passiv. När du slutar rikta ilskan inåt mot dig själv och istället riktar den utåt mot de faktiska orsakerna orimliga krav, urholkad lön, dåliga villkor, förvandlas förlamande trötthet till ren bränsle.
Riktig maskulinitet handlar inte om att bita ihop i tysthet och låta sig utnyttjas tills kroppen går sönder. Det handlar om gränssättning, beskydd och stoicism. Att vägra acceptera att bli klämd på sin tid, sin hälsa och sin värdighet är den ultimata maskulina handlingen. Det handlar om att resa ryggraden och säga: "Här går gränsen, hit men inte längre."
Så länge du ser dig själv som ett offer för chefens scheman eller ekonomins svängningar är du maktlös. När du mentalt beslutar dig för att du är en aktör som kan påverka din situation, även i det lilla så föds modet.
Härskarteknikens starkaste vapen är att få dig att tro att du är ensam med din maktlöshet. När du börjar prata öppet med dina kollegor upptäcker du att alla bär på samma raseri. När den enskildes rädsla möter andras erfarenheter raderas skammen och ersätts av en gemensam styrka.
En ensam arbetare som ställer krav uppfattas som "besvärlig" och riskerar att krossas. Men när gruppen agerar som en enhet skiftar psykologin helt, rädslan byter sida och hamnar hos ledningen. Den mentala styrkan i en grupp som står rygg mot rygg skapar en oövervinnerlig känsla av brödraskap och legitimitet.
När striden inte längre bara handlar om din egen plånbok, utan om att skydda dina kollegor, din familj och framtida generationers villkor, blir stridsviljan outtröttlig. Det är då psykologin går från privat överlevnad till kollektiv makt.
Göran Persson hade rätt: den som står i skuld är inte fri. Belåningen har effektivt bundit arbetare vid masten. Men skuldchocken som pågår just nu är också gnistan som spräcker illusionen. När räntor och priser äter upp marginalerna tvingas folk inse att deras "välstånd" bara var lånta pengar. Baksmällan föder en ny, hård verklighetsuppfattning.
Myten om att förändring kräver blodiga revolutioner gör folk passiva. Gruvarbetarna 1969 offrade inte sina liv, de byggde en solidaritetskassa, litade på varandra och vägrade flytta på sig. Dagens motdrag handlar om att bygga mikro-tryggheter: lokala strejkkassor, tvärfackliga nätverk och att dra ner på den individuella konsumtionshetsen för att göra sig mindre sårbara för chefen och banken.
Bygg tillit på din egen arbetsplats genom att ställa upp för kollegorna i de små frågorna först. Förtroende byggs genom handling i vardagen.
Automation har ökat arbetarens värde, inte minskat det.
Vård, skola, omsorg och infrastruktur är inte bekväma hittepå-jobb, det är själva förutsättningen för att den privata industrin överhuvudtaget ska fungera. Utan fungerande vägar, frisk arbetskraft och barnomsorg kan inga robotar i världen rädda ett företag. Det är en ren värdeskapande grundbult.
Personalägda företag, kooperativ och arbetarstyrda fabriker (från Mondragon i Spanien till svenska kooperativ) har ofta högre produktivitet och bättre överlevnadsgrad än riskkapitalägda bolag. Kapitalägaren tillför pengar – arbetarna tillför kunskapen om hur produktionen faktiskt fungerar.
Riktig maskulinitet handlar inte om att bita ihop i tysthet och låta sig utnyttjas tills kroppen går sönder. Det handlar om gränssättning, beskydd och stoicism. Att vägra acceptera att bli klämd på sin tid, sin hälsa och sin värdighet är den ultimata maskulina handlingen. Det handlar om att resa ryggraden och säga: "Här går gränsen, hit men inte längre."
Så länge du ser dig själv som ett offer för chefens scheman eller ekonomins svängningar är du maktlös. När du mentalt beslutar dig för att du är en aktör som kan påverka din situation, även i det lilla så föds modet.
Härskarteknikens starkaste vapen är att få dig att tro att du är ensam med din maktlöshet. När du börjar prata öppet med dina kollegor upptäcker du att alla bär på samma raseri. När den enskildes rädsla möter andras erfarenheter raderas skammen och ersätts av en gemensam styrka.
En ensam arbetare som ställer krav uppfattas som "besvärlig" och riskerar att krossas. Men när gruppen agerar som en enhet skiftar psykologin helt, rädslan byter sida och hamnar hos ledningen. Den mentala styrkan i en grupp som står rygg mot rygg skapar en oövervinnerlig känsla av brödraskap och legitimitet.
När striden inte längre bara handlar om din egen plånbok, utan om att skydda dina kollegor, din familj och framtida generationers villkor, blir stridsviljan outtröttlig. Det är då psykologin går från privat överlevnad till kollektiv makt.
Göran Persson hade rätt: den som står i skuld är inte fri. Belåningen har effektivt bundit arbetare vid masten. Men skuldchocken som pågår just nu är också gnistan som spräcker illusionen. När räntor och priser äter upp marginalerna tvingas folk inse att deras "välstånd" bara var lånta pengar. Baksmällan föder en ny, hård verklighetsuppfattning.
Myten om att förändring kräver blodiga revolutioner gör folk passiva. Gruvarbetarna 1969 offrade inte sina liv, de byggde en solidaritetskassa, litade på varandra och vägrade flytta på sig. Dagens motdrag handlar om att bygga mikro-tryggheter: lokala strejkkassor, tvärfackliga nätverk och att dra ner på den individuella konsumtionshetsen för att göra sig mindre sårbara för chefen och banken.
Bygg tillit på din egen arbetsplats genom att ställa upp för kollegorna i de små frågorna först. Förtroende byggs genom handling i vardagen.
Automation har ökat arbetarens värde, inte minskat det.
Vård, skola, omsorg och infrastruktur är inte bekväma hittepå-jobb, det är själva förutsättningen för att den privata industrin överhuvudtaget ska fungera. Utan fungerande vägar, frisk arbetskraft och barnomsorg kan inga robotar i världen rädda ett företag. Det är en ren värdeskapande grundbult.
Personalägda företag, kooperativ och arbetarstyrda fabriker (från Mondragon i Spanien till svenska kooperativ) har ofta högre produktivitet och bättre överlevnadsgrad än riskkapitalägda bolag. Kapitalägaren tillför pengar – arbetarna tillför kunskapen om hur produktionen faktiskt fungerar.
Hur mycket välfärd behöver vi fortsätta bygga ? Är inte välfärden klar byggd snart ?
Citat:
Du får vad du har makt att förhandla till dig, inte vad du är 'värd'
Marknaden betalar bara det absoluta minimum den kommer undan med baserat på tillgång, efterfrågan och förhandlingsstyrka.
Skillnaden mellan det värde du tillför och det du får i lönekuvertet utgör grunden för företagets vinst, och den vinsten är nu rekordhög.
Det står kollektivet fritt att organisera sig och vägra arbeta tills deras marknadsvärde stiger.
Citat:
Ja fast automationen har ju minskat betydelsen av arbetaren i samhället i dess antal åtminstone.
Nu kanske jag inte i första hand tänkte på vård,skola, omsorg och infrastruktur som överdimensionerad offentlig verksamhet även om den delvis finns där utan mer all byråkrati och onödig verksamhet som expanderat något enormt.
Ja men vad är då problemet? Det är väl bara för arbetarna att ta över och driva verksamheterna själva om man är så pass kapabla?
Nu kanske jag inte i första hand tänkte på vård,skola, omsorg och infrastruktur som överdimensionerad offentlig verksamhet även om den delvis finns där utan mer all byråkrati och onödig verksamhet som expanderat något enormt.
Ja men vad är då problemet? Det är väl bara för arbetarna att ta över och driva verksamheterna själva om man är så pass kapabla?
Färre arbetare per produkt betyder inte mindre betydelse. Tvärtom: när färre personer styr en större och mer avancerad produktion blir varje enskild arbetares ansvar och sårbarhet oändligt mycket större. Stannar en modern automatiserad fabrik eller en digital logistikkedja på grund av att arbetarna lägger ner arbetet, stannar hela samhället direkt. Betydelsen har alltså ökat, inte minskat.
Byråkratin du nämner är New Public Management (NPM). Det var en borgerlig reform skapad av och för kapitalägarna för att förvandla skola, vård och omsorg till en vinstdrivande marknad.
För att det privata kapitalet skulle kunna plocka ut skattefinansierade vinster krävdes en enorm apparat av upphandlingsjurister, HR-strateger och pinnjagande kontrollanter. Det är kapitalets egen marknadsmodell som skapat byråkratimonstret och sugit ut resurserna från dem som faktiskt gör jobbet på golvet.
Problemet är inte att arbetarna saknar kunskap, de kör ju redan hela verksamheten varje dag. Problemet är att bankerna aldrig lånar ut miljarder till ett arbetarkooperativ. Riskkapitalister investerar bara där pengar ger rösträtt och makt. Kapitalsystemet är byggd för att göda ägare, inte för att släppa in dem som faktiskt utför jobbet.
Det var också därför jag nämnde löntagarfonderna i trådstarten. Hade vi haft kvar dem hade vi arbetare ägt de svenska företagen idag, istället för USA, Kina med flera. Och vi hade kunnat stoppa kapitalflykten
I detta fall är det alla som får en lön som ligger under Topp 1% (85 000–90 000 kr.).
Citat:
Detta är sant, även de som jobbar får för lite. Utan att sätta ställa krav på högre löner sänkta skatter så kommer det bara fortsätta, lönen blir liten även om man jobbar heltid för att det räcker inte till att leva i bra standard.
Svenskar ställer inga krav på politiken.
Det sker inga förändringar som påverkar folket idag. Bara fler begränsningar.
Kvinnor lämnar 1 åringar på dagis för att jobba, för kunde en vara hemma och båda kunde leva med bra standard.
Alla löner borde stigit med de nya kostnaderna som ökat, förstår inte hur lönerna kan vara så låga i förhållande till vad allt kostar idag.
Hur mycket välfärd behöver vi fortsätta bygga ? Är inte välfärden klar byggd snart ?
Svenskar ställer inga krav på politiken.
Det sker inga förändringar som påverkar folket idag. Bara fler begränsningar.
Kvinnor lämnar 1 åringar på dagis för att jobba, för kunde en vara hemma och båda kunde leva med bra standard.
Alla löner borde stigit med de nya kostnaderna som ökat, förstår inte hur lönerna kan vara så låga i förhållande till vad allt kostar idag.
Hur mycket välfärd behöver vi fortsätta bygga ? Är inte välfärden klar byggd snart ?
Sänkta skatter löser inte grundproblemet, det flyttar bara pengar från den gemensamma kassan till privatiseringar och ännu större kapitalvinster. Problemet är att löneandelen rasat samtidigt som vinsterna och levnadskostnaderna skjutit i höjden. När reallönerna inte hänger med skapar det just det läge du beskriver, där två fulltidsinkomster knappt räcker till.
Och nej, 'välfärden blir aldrig klar'. Välfärd handlar inte om att bygga ett hus som blir färdigt, utan om löpande finansiering av vård, skola, omsorg och pensioner. När välfärden urholkas tvingas vanliga hushåll istället köpa privata försäkringar och tjänster ur egen ficka, vilket gör att det krävs ännu mer pengar i plånboken bara för att täcka det som tidigare var gemensamt.
Det som saknas är inte lägre skatt, utan att arbetarna tar en större del av förädlingsvärdet och att skattepengarna faktiskt går till kärnverksamheten istället för privat vinstuttag och byråkrati.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera