Har ni läst de stora klassikerna?

Främlingen lär vara världens mest sålda franskspråkiga paperback, i alla fall bland böcker som har någon sorts seriöst litterärt rykte och som är original på franska. Den slår både De tre musketörerna och Ringaren i Notre-Dame, liksom även Simenons böcker om kommissarie Maigret. Detta trots att Främlingen från början refuserades av förlaget, liksom så många nydanande böcker. I ett roligt lektörsutlåtande skrev någon ungefär: "vem skulle vara intresserad av denna bok om en degig halvkriminell kille som begår ett helt meningslöst mord och sen själv blir ett huvud kortare för det?"

Faktum är att "Främlingen" är skriven i en medvetet vardaglig ton, på ett sätt som inte var vanligt i franska romaner på den tiden (Camus använder t ex passé composé för förfluten tid, inte det skriftspråkliga, mer formella passé simple). Många franska romaner är än idag skrivna med passé simple, t o m Simenon använde det.

Främlingen är dessutom en bok som de flesta som studerar franska på universitetsnivå stöter på, den brukar ingå i kurslistorna (och jag skulle tro att den ofta även gör det i franska gymnasieskolor). Men visst är den också en klassiker av egen kraft.

Några klassiska författare jag själv läste tidigt, och som jag fortfarande återkommer till:

Pär Lagerkvist
Harry Martinson ("Nässlorna blomma", "Vägen ut", "Aniara", dikter)
Vilhelm Moberg (romansviten om utvandrarna, hans böcker om svensk historia m m)
Jules Verne
Alexander Solzjenitsyn (en av mina första ingångar till rysk litteratur)
Fjodor Dostojevskij (fantastisk och ibland fruktansvärt rolig)
Edith Södergran
Erik Johan Stagnelius
Federico Garcia Lorca
J.R.R. Tolkien
Charles Dickens
Frans G Bengtsson

Shakespeare, Balzac och Leo Tolstoj mötte jag mycket tidigt i olika versioner för film och TV, vilket gjorde intryck, men själva deras böcker/pjäser läste jag nog först senare. Har fortfarande inte läst "Krig och fred".

Jag växte upp med de trevliga serietidningar Illustrerade klassiker.
Några gjorde mig nyfiken på böckerna, som lästes.

Men idag minns jag inte vilka jag verkligen läste.

Idag blir det inte mycket läst, min syn är inte så bra längre, så jag har gått över till film istället.

Äh, så pretto allt, let's go dark and dangerous.

Jorge Luis Borges Fiktioner. Men i stort sett allt fungerar med den författaren.

William S. Burroughs Den Nakna Lunchen.

Henry Miller Kräftans vändkrets.

I stort sett allt av Anaïs Nin.

Jag gillar verkligen Steinbecks böcker och har (bland annat) "Vredens druvor" och "Möss och människor" i bokhyllan och det slog mig nu att jag inte läst "Öster om Eden". Och det är väl de tre böckerna av Steinbeck som verkligen kan räknas som stora klassiker?

"Möss och människor" var en av de första "vuxna" litterära böcker jag läste i original på engelska, jag var väl runt femton år. Det är en bra bok. En del uppfattar den som sentimental, jag håller nog inte med, men Steinbeck har alltid kallats för sentimental av somliga kritiker. Det låg naturligtvis nära till hands att kontrastera honom med Hemingway: de var jämngamla, bägge två kom att uppfattas som "uttolkare av Amerika" i någon mening - och de fick Nobelpriset med några års mellanrum. Men medan Hemingway ju ofta berättar om ensamma män i kamp med sitt öde så handlar Steinbecks böcker ofta om gemenskapen, att finna den eller förlora den.

Ja, Vredens druvor brukar ses som Steinbecks magnum opus. Har inte heller läst den, men väl en del andra böcker av honom, t ex Pärlan och Det stora kalaset ("Cannery Row" på engelska, en mycket varm och underhållande bok).
'
Filmen Öster om Eden med James Dean är mycket bra, men den täcker bara en del av romanen.

Bokens släpptes ett drygt sekel sedan och är ännu vida känd. Och väldigt läsvärd vill jag påstå. Så nog kan vi väl kalla det en klassiker.

Apropå Hemingway blev jag inte jätteimponerad av "Den gamle och havet" när jag läste den som ung vuxen och då verket inte "bara" är en stor klassiker utan också (väl?) hans mest kända bok har jag inte läst mer av karln. "Den gamle och havet" är likt "Möss och människor" ganska tunn, så kanske det blir till att läsa om "Den gamle och havet". Jag tror det var något med Hemingways skrivstil som jag inte gillade.

Anthony Burgess påpekade klokt (i sin biografi över honom) att H. ju var en verklig förnyare i fråga om berättande, att skriva prosa, och att han var mer subtil än han ibland fick credit för - men för många i den breda publiken framstod hans romaner mest som en ny slags äventyrsböcker om hårdkokta, biffiga män med vapen och ibland kort stubin...och att det var den sidan man tog till sig. Män, vapen, risktagande och kampen för ära, det är ju fortfarande klichébilden av Hemingways värld.

Mannen själv hade knappast gillat denna missuppfattning om hans böcker, men den var med och gjorde honom till kändis.

En fest för livet, hans sena memoarbok om ungdomsåren i Paris, är väldigt charmig, generös och ofta mycket rolig -. den visar upp en annan sida av honom, långt från det här ensidiga heroiska patoset eller vad man ska kalla det.

Skulle nog säga att Graham Greene platsar bland klassikerna med.

Flera av hans böcker är livsförändrande att läsa.

OK så jag sa Miller och Nin.

Då är det nog dags att säga Erica Jong Rädd att flyga.

Varför? Därför att det är en bok som tar upp det här med kvinnlig sexualitet och karriär och familj och hur man kan få de bitarna att gå ihop som kvinna utan att kanske behöva prostituera sig som Linda Skugge.

Att kunna vara vuxen utan den förminskning som tråkigt sex utan njutning i utbyte mot ett stadigt familjeliv innebär för många kvinnor som sitter fast i relationer som dödar deras potential som individer.

Boken har 50 år på nacken och är absolut en kvinnoklassiker. A must read.

Märkligt i övrigt att 1984 hela tiden nämns när det är Huxleys vision i Du sköna nya värld som var den korrekta framtidsskildringen.

Erich Maria Remarque, på västfronten intet nytt. En av de bättre antikrigsböckerna.

Virginia Woolfs Orlando, en klassiker om könsidentitet.

Nej men det finns ju hur mycket som helst.

Det är svårt att inte göra en lista av tråden. Men huvudsaken är att man läser och reflekterar. För mig är inte språket så intressant som tankegångarna och visionerna de ger och slutsatserna man kan dra från dem.

Ja, jag tyckte For whom the bell tolls (1940, spanska inbördeskriget) är exempel på Hemingways pojkböcker. Jag tyckte mycket bättre om The Sun also rises (1924, Pamplona etc) vari protagonisten har krigsskadad mandom och ser sig utkonkurerad av viril ung tjurfäktare.

En fest för livet har jag inte läst men hört mycket gott även tidigare.