Barnens kräsna vänner

Vi äter frukost, lunch, middag, kvällsmat och mellanmål/fika däremellan hemma. Vi fostrar våra barn efter mottot: Ät när mat finns, eller var hungrig.

Tyvärr verkar inte övriga samhället ha samma livsfilosofi har det visat sig. Våra barns vänner behöver aldrig bara hungriga hemma hos oss, när våra äter så erbjuder vi mat till vännerna. Inget konstigt där, självklart ska barnen få mat.

Däremot finns det barn som bara petar i maten, knappt smakar på det och 1 timme senare gnälls det om att dom är hungriga. När jag förklarar att maten serverades nyligen och att då får man passa på äta. Då börjar dom ringa hem och gnälla om att dom är hungriga, och deras föräldrar tror i sin tur att vi svälter barnen.

Ska jag fortsätta vara principfast och erbjuda mat när det är matdags, eller ska jag överväga ge vika och erbjuda dom VIP-behandling bara för att det inte ska bli snack bakom våran rygg i grannskapet om att vi är snålpellar?

Dom är välkomna att äta det som bjuds, när det bjuds. Skulle det inte passa så går det bra att gå hem och äta.

Absolut, absolut. Såklart det är så men hon oroar sig ju för vad deras föräldrar tänker. Jag skulle tycka att det vore jätte pinsamt om ungjäveln ringer hem och säger att den är hungrig. Jag hade hellre gett ungen en påse chips med dipp så håller dom käften sen.

Nu har jag inga egna barn, men hade jag haft det så hade jag gjort så som mina föräldrar gjorde - dock lite svårare idag när inte alla står i telefonkatalogen men själva konceptet går ju ändå att använda. Dom gjorde som så att första gången nån ny var hemma hos mig (detta var alltså upp till högstadiet bör kanske tilläggas) så ringde min mamma till deras föräldrar och hade ett litet snack om hur det fungerade hos oss helt enkelt. Var föräldrarna vettiga så hade dom sen vid tillfälle ett snack med sin kids om vad som gällde hos oss.

Första gången behöver man så klart inte vara ett rövhål utan om maten inte duger kan man säkert slänga ihop ett par mackor eller någon annan form av nödmat.

Samma här lol. Men där jag växte upp var dom flesta invandrare., dom kunde du inte lämna ensamma på rummet. Då snodde dom alltid nått.

Ah, segt. När jag växte upp så fanns i stort sett bara invandrare i storstäderna.

Det var i Uppsala på 80-talet

Absolut, absolut. Såklart det är så men hon oroar sig ju för vad deras föräldrar tänker. Jag skulle tycka att det vore jätte pinsamt om ungjäveln ringer hem och säger att den är hungrig. Jag hade hellre gett ungen en påse chips med dipp så håller dom käften sen.

Och där har vi problemet med dagens ouppfostrade skitstövlar.

Vi äter frukost, lunch, middag, kvällsmat och mellanmål/fika däremellan hemma. Vi fostrar våra barn efter mottot: Ät när mat finns, eller var hungrig.

Tyvärr verkar inte övriga samhället ha samma livsfilosofi har det visat sig. Våra barns vänner behöver aldrig bara hungriga hemma hos oss, när våra äter så erbjuder vi mat till vännerna. Inget konstigt där, självklart ska barnen få mat.

Däremot finns det barn som bara petar i maten, knappt smakar på det och 1 timme senare gnälls det om att dom är hungriga. När jag förklarar att maten serverades nyligen och att då får man passa på äta. Då börjar dom ringa hem och gnälla om att dom är hungriga, och deras föräldrar tror i sin tur att vi svälter barnen.

Ska jag fortsätta vara principfast och erbjuda mat när det är matdags, eller ska jag överväga ge vika och erbjuda dom VIP-behandling bara för att det inte ska bli snack bakom våran rygg i grannskapet om att vi är snålpellar?

Man blir ju inte bortskämd för att vännens farsa bjuder på godis och snacks när dom kommer. Jag skulle se dom som gäster. Om det inte var ett jävla spring! Då får man säga att dom får vara hos andra ungen så är det deras problem sen. Eller så mantlar hon rollen som snål. Bara fil och mackor när dom kommer. Lite té.

Poängen var ju DITT beteende som gör att du skäms för vad en liten bortskämd unge säger. Då kommer du vara exakt likadan mot dina egna barn.