Jag har nyligen läst ut dessa två monumentala klassiker i översättning av Erland Lagerlöf, bearbetad av Gerhard Bendz (Wahlström&Widstrand, 1995). Det är som att vandra in i ett grekiskt tempel. De två eposen är ett slags levande ruiner, en kvarlämning av en kultur som var försvunnen redan under den klassiska antiken. Samtidigt är de läsvärda än i dag, och behandlar teman som är tidlösa. Fantastiskt!
Det hade varit roligt med en diskussion om dessa verk.
Jag vet att det finns modernare översättningar gjorda av Ingvar Björkeson. Vad tycker ni som har läst dem?
Det finns många saker man kan diskutera (jag föreslår att vi numrerar diskussionsämnena för att hålla isär dem), exempelvis
1. I Odyssén berättar Odysseus för fajakerna om sina resor från Troja, och de öden och äventyr han råkar ut för, och hur han till slut hamnade hos Kalypso. När han sedan landar på Ithaka ljuger han ihop en utförlig historia om vem han är, att han är från Kreta och har varit nere i Egypten där han förlorade alla sina män i en misslyckad attack. Varför drar Odysseus denna lögn? Kan det ha varit så att han ljög även för fajakerna, för att ställa sig själv i så god dager som möjligt? Hela hans berättelse hos kung Antinoos är sagolik, till skillnad från resten av Odyssén som är mer "realistisk".
2. Jag har identifierat följande teman i Odyssén: hemlängtan, att välja hem och familj före odödlighet genom att gifta sig med en gudinna (i Iliaden är det istället odödlighet alla söker, fast genom att dö en ärofylld död på slagfältet); gästfrihet och missbruk av gästfriheten - friarna våldgästar Odysseus familj, Odysseus och hans män missbrukar gästfriheten hos cyklopen Polyfemos, som i sin tur helt saknar begrepp om gästfrihet; främlingar och behandlandet av dem - Odysseus son tar emot en man som flytt på grund av att han mördat, Odysseus själv anländer förklädd till tiggare; att resa; att stå emot kortsiktiga frestelser för att nå sitt mål - något Odysseus gör men inte hans män; hybris - Odysseus utmanar ödet när han avslöjar sitt namn för Polyfemos, som då kallar på sin pappa Poseidon. Poseidon orsakar allt elände Odysseus och hans män sedan råkar ut för. Finns det fler teman?
3. Gudarnas roll i både Iliaden och Odyssén. Människorna ter sig helt som gudarnas verktyg. Den gudarna gillar går det bra för och tvärtom. Eller är gudarna verktyg för människorna? I Iliaden skyller hjältarna vid flera tillfällen på gudarna när de tvingas fly, ungefär "jag flyr inte för att jag är feg, jag flyr för att guden X inte vill att vi vinner idag och alla vet att det är ingen idé för en dödlig att sätta sig emot en gud" Är gudarna metaforer för något annat? Vad i så fall? Gudarna verkar ofta i förklädnad. Athena är exempelvis i Odyssén ofta den gamle mannen Mentor. Är det då egentligen gudarna som verkar genom den verklige personen?
Det hade varit roligt med en diskussion om dessa verk.
Jag vet att det finns modernare översättningar gjorda av Ingvar Björkeson. Vad tycker ni som har läst dem?
Det finns många saker man kan diskutera (jag föreslår att vi numrerar diskussionsämnena för att hålla isär dem), exempelvis
1. I Odyssén berättar Odysseus för fajakerna om sina resor från Troja, och de öden och äventyr han råkar ut för, och hur han till slut hamnade hos Kalypso. När han sedan landar på Ithaka ljuger han ihop en utförlig historia om vem han är, att han är från Kreta och har varit nere i Egypten där han förlorade alla sina män i en misslyckad attack. Varför drar Odysseus denna lögn? Kan det ha varit så att han ljög även för fajakerna, för att ställa sig själv i så god dager som möjligt? Hela hans berättelse hos kung Antinoos är sagolik, till skillnad från resten av Odyssén som är mer "realistisk".
2. Jag har identifierat följande teman i Odyssén: hemlängtan, att välja hem och familj före odödlighet genom att gifta sig med en gudinna (i Iliaden är det istället odödlighet alla söker, fast genom att dö en ärofylld död på slagfältet); gästfrihet och missbruk av gästfriheten - friarna våldgästar Odysseus familj, Odysseus och hans män missbrukar gästfriheten hos cyklopen Polyfemos, som i sin tur helt saknar begrepp om gästfrihet; främlingar och behandlandet av dem - Odysseus son tar emot en man som flytt på grund av att han mördat, Odysseus själv anländer förklädd till tiggare; att resa; att stå emot kortsiktiga frestelser för att nå sitt mål - något Odysseus gör men inte hans män; hybris - Odysseus utmanar ödet när han avslöjar sitt namn för Polyfemos, som då kallar på sin pappa Poseidon. Poseidon orsakar allt elände Odysseus och hans män sedan råkar ut för. Finns det fler teman?
3. Gudarnas roll i både Iliaden och Odyssén. Människorna ter sig helt som gudarnas verktyg. Den gudarna gillar går det bra för och tvärtom. Eller är gudarna verktyg för människorna? I Iliaden skyller hjältarna vid flera tillfällen på gudarna när de tvingas fly, ungefär "jag flyr inte för att jag är feg, jag flyr för att guden X inte vill att vi vinner idag och alla vet att det är ingen idé för en dödlig att sätta sig emot en gud" Är gudarna metaforer för något annat? Vad i så fall? Gudarna verkar ofta i förklädnad. Athena är exempelvis i Odyssén ofta den gamle mannen Mentor. Är det då egentligen gudarna som verkar genom den verklige personen?
