2026-07-31, 22:00
  #1
Medlem
a-mortals avatar
Jag inser mer och mer att ideal och principer inte går att balansera eller prioritera på något sätt. Det krävs ett ideal för att prioritera vilket ideal som är viktigare än ett annat, men dessa prioritetsregler är oftast tagna för givet. Prioritetsregler har ingen axiomatisk grund och kan därför aldrig vara giltiga.

Prioritetssystem (PS) består av en mängd flera rangordnade ideal. Det jag hävdar är att PS måste vara ambivalenta. Ta till exempel ett godtyckligt PS med 3 prion, där överlevnad är högsta prio, hälsa andra prio och rikedom tredje prio, här tas för givet att livet är viktigare än god hälsa och att hälsa är viktigare än rikedom. Testas prioritetsreglerna efter idealen så uppstår en uppenbar ambivalens. Enligt idealet att överleva så är rikedom och hälsa oviktigt, för man kan varken vara rik eller må bra när man är död; men enligt idealet att ha god hälsa så är det viktigare att må bra än att leva i misär; och enligt idealet att vara rik så är det inget vidare att leva och må bra om man skulle förbli luspank. Oavsett PS så är prioritetsregler ogiltiga för att de är arbiträra.

Alternativet till ambivalenta PS är att värdera endast ett ultimat ideal. Att endast ha ett ideal är dock absurt. Säg att man tar rikedom som ultimat ideal. Det skulle innebära att man lever för att vara rik och att man gör saker för att må bra bara när det gör en rikare. När en person som strävat efter rikedom gift sig och skilt sig för att det var mest lönsamt inser man att denne måste vara psykopatisk och helst sitta inlåst. Om det ultimata idealet skulle vara att visa andra hänsyn inser man snart att man ibland måste ta parti för vem/vilka som ska visas hänsyn. För att inte konstruera ett PS behöver man välja endast en person att ta parti för, men detta leder tillbaka något som liknar ett psykopatiskt beteende.

Härmed har jag kommit fram till att man antingen måste antingen vara ambivalent eller psykopatisk, för att PS nödvändigtvis leder ambivalens och för att ultimata ideal gör en psykopatisk.

Oavsett vilka ideal man än väljer kommer man känna ambivalens och tveka på dessa ideal. Det tyder på att det är rätt så hopplöst att sträva efter ideal utan ambivalens. Det som är totalt är absurt är ju att slutsatsen är a priori. Oavsett om man är på jorden eller skulle vara i himmelen så skulle man vara ambivalent eller psykopat.

Visserligen skulle personer med ultimat ideal inte nödvändigtvis skada någon, men det finns risk.
Om alla skulle sträva efter olika individuella ultimata ideal så skulle idealen intill garanterat krocka och leda till kaos.
Istället för att skapa ett sådant kaos vore det bättre om man levde solitärt och strävade efter ett ultimat ideal enskilt.
Om man inte vill leva så är man tvungen att acceptera ett ambivalent eller psykopatiskt liv.

Kan det verkligen stämma? Skulle du föredra att vara ambivalent, psykopatisk eller leva solitärt?

(Just nu tror jag faktiskt det är bäst att bli en psykopat och hoppas på att ingen kommer i kläm, och andra sidan är det troligt att andra kommer i kläm. Jag är alltså ambivalent trots allt. Tror man måste födas psykopat eller skadas på något sätt för att bli det.)
Citera
2026-07-31, 22:16
  #2
Medlem
Storstark68s avatar
Usch, låter jobbigt mannen!
Men ingen bara blir nåt ditten eller datten. Är du psykopat har du gener som blir ett Hvete. Kände en lärare som är psykopat och en mer avskydd jävel har jag inte sett live. Vad är dina ideal? Har du inga mål med ditt enda liv? Du verkar uppgiven och det har säkert sina förklaringar bakåt i tiden. Tell me mooore!
Citera
2026-07-31, 22:20
  #3
Medlem
Straminskys avatar
Lutar åt att leva solitärt, kan inte föreställa mig att folk en fredagkväll orkar lyssna på ditt svammel.
Citera
2026-07-31, 22:24
  #4
Medlem
Klandalfs avatar
Psykopat är något man föds till, det är inget man kan "bli" för att man fått lite ont i stjärten.
Citera
2026-07-31, 22:46
  #5
Medlem
a-mortals avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Storstark68
Usch, låter jobbigt mannen!
Men ingen bara blir nåt ditten eller datten. Är du psykopat har du gener som blir ett Hvete. Kände en lärare som är psykopat och en mer avskydd jävel har jag inte sett live. Vad är dina ideal? Har du inga mål med ditt enda liv? Du verkar uppgiven och det har säkert sina förklaringar bakåt i tiden. Tell me mooore!
Försöker leva och må bra samt producera mer än jag konsumerar. Tycker inte det duger, blir ambivalent och jag funderar på om det är ens är möjligt att inte vara ambivalent. Har kommit hit av år med sökande efter mening och prövande av olika ideal. Mina argument är nog färgade av hopplösheten jag känner, så vet inte riktigt om det verkligen är så hopplöst att slippa leva ambivalent och vilset som jag tycker det är just nu. Har pratat om det med kompisar, men de jämnåriga har ingen filosofi eller visdom att dela tyvärr. Söker svar här.
Citera
2026-07-31, 23:57
  #6
Medlem
https://www.retardmaxx.com/
Citera
2026-07-31, 23:58
  #7
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av lequrwen
https://www.retardmaxx.com/

Försök leva ditt liv med enkel PS. Aktion före reaktion.
Citera
2026-08-01, 00:00
  #8
Medlem
Psykopati kommer man längst med, men det är en sak man föds med. Det bästa du kan försöka med är att bli sociopat.
Citera
2026-08-01, 00:49
  #9
Medlem
particulum1s avatar
Ambivalens uppstår när ena undervärderas eller övervärderas i relation till det andra, när den ena är konkret; faktisk och den andra inte; konceptuell, fiktiv, samt när en strävan är verksam för det sistnämna är gällande.

Och det är strävan efter det sistnämna som realiserar eller verkställer ambivalens eftersom den objektifierar ett fiktivt ideal som inte är konkret gällande.

Jag skulle dock byta ut ordet "strävan" till "begär".

Här må man kanske fråga är lösningen att frigöra sig från det fiktiva icke konkreta objektet utav begäret (eller strävan) för att frigöra sig från ambivalens?

Jag skulle säga att det är definitivt ett rimligt alternativ.

Detta behöver dock inte innebära att handlingar kan göras för att orsaka att fiktiga ideal blir verksamma konkreta omständigheter, utan bara att begäret utav ett fiktivt ideal ska bli konkret inte är gällande.

Varav man landar i ett tillstånd utav grundläggande tillfredställande acceptans utav konkreta omständigheter, men samtidigt utför handlingar som verkställer de fiktiva utan att de begärs.

Skulle kunna beskrivas som att vara tillfredställd eller nöjd med det som är, medans man samtidigt gör det som är "bättre" (utifrån vad man definierar som "bättre")
Citera
2026-08-01, 01:28
  #10
Medlem
Riddarhusets avatar
Citat:
Ursprungligen postat av a-mortal

Kan det verkligen stämma?
Du snubblar redan i första premissen. Att ett prioriteringssystem inte kan bevisa sina egna grundantaganden gör det inte ogiltigt.
Sedan följer ett klassiskt falskt dilemma: du låtsas att alternativen är ambivalens eller psykopati, trots att nästan all moralfilosofi bygger på att flera värden kan balanseras mot varandra.
Och slutligen: man blir inte psykopat för att man väljer ett enda ideal. Psykopati är ett personlighetsmönster, inte en filosofisk slutsats. Hela resonemanget faller därför på felaktiga premisser, felaktiga slutsatser och en fundamental missuppfattning av vad psykopati är.
Men visst kan ditt liv trots dessa insikter vara ett helvete.
Jisses!
Citera
2026-08-01, 03:51
  #11
Medlem
ArtificialElegances avatar
Citat:
Ursprungligen postat av a-mortal
Jag inser mer och mer att ideal och principer inte går att balansera eller prioritera på något sätt. Det krävs ett ideal för att prioritera vilket ideal som är viktigare än ett annat, men dessa prioritetsregler är oftast tagna för givet. Prioritetsregler har ingen axiomatisk grund och kan därför aldrig vara giltiga.

Prioritetssystem (PS) består av en mängd flera rangordnade ideal. Det jag hävdar är att PS måste vara ambivalenta. Ta till exempel ett godtyckligt PS med 3 prion, där överlevnad är högsta prio, hälsa andra prio och rikedom tredje prio, här tas för givet att livet är viktigare än god hälsa och att hälsa är viktigare än rikedom. Testas prioritetsreglerna efter idealen så uppstår en uppenbar ambivalens. Enligt idealet att överleva så är rikedom och hälsa oviktigt, för man kan varken vara rik eller må bra när man är död; men enligt idealet att ha god hälsa så är det viktigare att må bra än att leva i misär; och enligt idealet att vara rik så är det inget vidare att leva och må bra om man skulle förbli luspank. Oavsett PS så är prioritetsregler ogiltiga för att de är arbiträra.

Alternativet till ambivalenta PS är att värdera endast ett ultimat ideal. Att endast ha ett ideal är dock absurt. Säg att man tar rikedom som ultimat ideal. Det skulle innebära att man lever för att vara rik och att man gör saker för att må bra bara när det gör en rikare. När en person som strävat efter rikedom gift sig och skilt sig för att det var mest lönsamt inser man att denne måste vara psykopatisk och helst sitta inlåst. Om det ultimata idealet skulle vara att visa andra hänsyn inser man snart att man ibland måste ta parti för vem/vilka som ska visas hänsyn. För att inte konstruera ett PS behöver man välja endast en person att ta parti för, men detta leder tillbaka något som liknar ett psykopatiskt beteende.

Härmed har jag kommit fram till att man antingen måste antingen vara ambivalent eller psykopatisk, för att PS nödvändigtvis leder ambivalens och för att ultimata ideal gör en psykopatisk.

Oavsett vilka ideal man än väljer kommer man känna ambivalens och tveka på dessa ideal. Det tyder på att det är rätt så hopplöst att sträva efter ideal utan ambivalens. Det som är totalt är absurt är ju att slutsatsen är a priori. Oavsett om man är på jorden eller skulle vara i himmelen så skulle man vara ambivalent eller psykopat.

Visserligen skulle personer med ultimat ideal inte nödvändigtvis skada någon, men det finns risk.
Om alla skulle sträva efter olika individuella ultimata ideal så skulle idealen intill garanterat krocka och leda till kaos.
Istället för att skapa ett sådant kaos vore det bättre om man levde solitärt och strävade efter ett ultimat ideal enskilt.
Om man inte vill leva så är man tvungen att acceptera ett ambivalent eller psykopatiskt liv.

Kan det verkligen stämma? Skulle du föredra att vara ambivalent, psykopatisk eller leva solitärt?

(Just nu tror jag faktiskt det är bäst att bli en psykopat och hoppas på att ingen kommer i kläm, och andra sidan är det troligt att andra kommer i kläm. Jag är alltså ambivalent trots allt. Tror man måste födas psykopat eller skadas på något sätt för att bli det.)

Hmm nej du har inte visat att prioritetssystem är ogiltiga, bara att flera värden ibland kan hamna i...konflikt. Det är två skilda saker.

Du låter dessutom varje enskilt ideal döma hela systemet utifrån sig självt. Då blir resultatet definitionsmässigt att varje ideal vill prioriteras högst. Men själva poängen med ett prioritetssystem är ju att idealen inte ensamma får bestämma.

Prioriteringar behöver inte heller vara absoluta! Överlevnad kan väga tyngst i en akut situation, medan livskvalitet kan väga tyngre vid obotlig sjukdom. Det är inte logisk ambivalens utan kontextkänslig bedömning.

Sedan är ”psykopatisk” fel begrepp. Att följa ett enda ideal är som jag har förstått det moralisk monism, inte psykopati. Psykopati handlar inte om att konsekvent följa ett ideal, utan om personlighetsdrag som bristande empati och skuldkänslor samt ett manipulativt och hänsynslöst förhållningssätt till andra.

Din slutsats bygger därför tyvärr på en falsk tredelning. Man behöver varken bli psykopat eller eremit. Man kan acceptera värdepluralism: att flera värden är genuint viktiga, att konflikter ibland kan sakna perfekta lösningar, och att man ändå kan fatta rimliga beslut. Ambivalens är då inte ett systemfel, utan ofta ett tecken på att man inser att flera legitima värden faktiskt står mot varandra.
Citera
2026-08-01, 11:16
  #12
Medlem
a-mortals avatar
Citat:
Ursprungligen postat av particulum1
Ambivalens uppstår när ena undervärderas eller övervärderas i relation till det andra, när den ena är konkret; faktisk och den andra inte; konceptuell, fiktiv, samt när en strävan är verksam för det sistnämna är gällande.

Och det är strävan efter det sistnämna som realiserar eller verkställer ambivalens eftersom den objektifierar ett fiktivt ideal som inte är konkret gällande.

Jag skulle dock byta ut ordet "strävan" till "begär".

Här må man kanske fråga är lösningen att frigöra sig från det fiktiva icke konkreta objektet utav begäret (eller strävan) för att frigöra sig från ambivalens?

Jag skulle säga att det är definitivt ett rimligt alternativ.

Detta behöver dock inte innebära att handlingar kan göras för att orsaka att fiktiga ideal blir verksamma konkreta omständigheter, utan bara att begäret utav ett fiktivt ideal ska bli konkret inte är gällande.

Varav man landar i ett tillstånd utav grundläggande tillfredställande acceptans utav konkreta omständigheter, men samtidigt utför handlingar som verkställer de fiktiva utan att de begärs.

Skulle kunna beskrivas som att vara tillfredställd eller nöjd med det som är, medans man samtidigt gör det som är "bättre" (utifrån vad man definierar som "bättre")
Med ambivalens pratar man vanligtvis om när ens känslor står i konflikt till varandra angående något, t.ex. att man jättegärna vill ha glass, men också vill hålla sin diet, så att det känns både positivt och negativt. Ett annat exempel kan vara att någon gillar alkohol för att de kan slappna av, men att de samtidigt hatar alkohol för att den inte kan sluta när den väl börjat.

När jag använder ordet ambivalent då syftar jag även på när värderingar står i konflikt med varandra. Om man skulle vara helt rationell och existentialistiskt förklara sina ideal gällande, då skulle ens egna ideal eventuellt stå i konflikt till varandra. T.ex. en person med ett PS med 2 ideal, hälsa och rikedom, då skulle dessa ideal kunna stå i konflikt. Prioritetsregler syftar till att arbiträrt lösa konflikten genom att separera högre ideal från lägre. Det var så jag tänkte.

Det är mycket riktigt att man kan avsäga sig fiktiva ideal och dess besvär, men hur man ska prioritera sina konkreta ideal kvarstår dock. Min slutsats är att ingen undgår ambivalens, eftersom prioritetsreglers giltighet alltid kan ifrågasättas. Enda sättet att slippa är att ha endast ett ideal, alltså att vara ren/oblandad i sin strävan, att inte ha gömda motiv.

Citat:
Ursprungligen postat av Riddarhuset
Du snubblar redan i första premissen. Att ett prioriteringssystem inte kan bevisa sina egna grundantaganden gör det inte ogiltigt.
Sedan följer ett klassiskt falskt dilemma: du låtsas att alternativen är ambivalens eller psykopati, trots att nästan all moralfilosofi bygger på att flera värden kan balanseras mot varandra.
Och slutligen: man blir inte psykopat för att man väljer ett enda ideal. Psykopati är ett personlighetsmönster, inte en filosofisk slutsats. Hela resonemanget faller därför på felaktiga premisser, felaktiga slutsatser och en fundamental missuppfattning av vad psykopati är.
Men visst kan ditt liv trots dessa insikter vara ett helvete.
Jisses!
Tack för ditt svar.
Det kan mycket väl ses som ett tankefel att låta ideal få vara axiom men att inte låta dess regler för prioritetsordning få vara det. Varför låter man sig ogiltigförklara prioritetsreglerna men inte idealen själva? Svaret jag har är att prioritetsreglerna inte får vara ideal i sig själva därför då behöver prioriteterna prioriteras, vilket skulle leda till ett ontologiskt problem.
Jag brukade ta det för givet att man kan balansera flera värden, men det har inte fungerat i praktiken för mig, så jag har släppt det antagandet. Varför skulle flera värden kunna balanseras mot varandra? Jag kan endast se att de kan balanseras ifall det bara finns en obligation (något man måste utföra) och resten av idealen är restriktioner (något man måste undvika), eller om idealen helt saknar överlapp så de inte kan komma i konflikt. Det betyder ju dock att amatörers egentillverkade PS sannolikt blir ambivalenta, men jag har aldrig hört talas om att någon filosof skulle konstruerat någon explicit PS där de tagit hänsyn till hantering av interna konflikter.
Jag är medveten om att argumentet om att endast ha ett ideal skulle leda till psykopatiskt beteende är ett argumentativt sluttande plan. Slutsatsen ser ut som en falskhet så det är rimligt att argumentationen innehåller flera fel. Skulle du möjligen kunna ge något råd för att jag ska kunna lista ut hur jag kan prioritera ideal?

Citat:
Ursprungligen postat av ArtificialElegance
Hmm nej du har inte visat att prioritetssystem är ogiltiga, bara att flera värden ibland kan hamna i...konflikt. Det är två skilda saker.

Du låter dessutom varje enskilt ideal döma hela systemet utifrån sig självt. Då blir resultatet definitionsmässigt att varje ideal vill prioriteras högst. Men själva poängen med ett prioritetssystem är ju att idealen inte ensamma får bestämma.

Prioriteringar behöver inte heller vara absoluta! Överlevnad kan väga tyngst i en akut situation, medan livskvalitet kan väga tyngre vid obotlig sjukdom. Det är inte logisk ambivalens utan kontextkänslig bedömning.

Sedan är ”psykopatisk” fel begrepp. Att följa ett enda ideal är som jag har förstått det moralisk monism, inte psykopati. Psykopati handlar inte om att konsekvent följa ett ideal, utan om personlighetsdrag som bristande empati och skuldkänslor samt ett manipulativt och hänsynslöst förhållningssätt till andra.

Din slutsats bygger därför tyvärr på en falsk tredelning. Man behöver varken bli psykopat eller eremit. Man kan acceptera värdepluralism: att flera värden är genuint viktiga, att konflikter ibland kan sakna perfekta lösningar, och att man ändå kan fatta rimliga beslut. Ambivalens är då inte ett systemfel, utan ofta ett tecken på att man inser att flera legitima värden faktiskt står mot varandra.
Tack.
När du beskriver det sådär klart och tydligt är psykopatisk helt klart fel ordval, psykopati och moralisk monoism både har olika grund och leder ju till helt olika resultat.

Jag tar det dock som att du argumenterar för ambivalens, att det är inget systemfel utan ett tecken på att flera värden kan stå i konflikt. Ibland blir det ambivalent men för det mesta går det att fatta rimliga beslut.

Kontextkänslig bedömning tvekar jag dock på. Enkla fall som exempelvis dråp i kontexten av krig eller självförsvar visar att ambivalens inte uppstår när det går att urskilja kontext. Eftersom ingen fiende är en vän och ingen vän en fiende så kan man ha ideal där man dräper fiender men inte vänner. Det förskjuter dock problemet till att identifiera vänner och fiender.

Resultatet av ambivalensen är ju att folk tenderar att undvika varandra, man vet inte andras värderingar så det är lättast att undvika konflikter genom att undvika människor. Det bästa är väl att hamna i konflikter men att lära sig hantera dem. Undviker man problem så länge det går måste man ta igen problemen vid ett senare tillfälle när det kanske blivit värre.

Vilka legitima värden anser du finns?
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in