Att sträva efter ideal är hopplöst? Bättre att bli en psykopat?

Tror inte att jag är helt vilsen.
Det jag menade i trådstarten var att de som prioriterar endast ett ideal som står över andras liv måste vara psykopater. Det påståendet är fel för de behöver inte vara psykopater för det.

Fick hjälp av ArtificialElegence så jag är inte så vilsen längre.
Man är ambivalent, men det är ok. Man får ändra sina ideal och det är bättre så, fast man går genom livet som en höna.
Svaren och insikterna har vi inte från början.

ChatGPT kan inte tänka och har konstant fel, för att den härmar befolkningen som inte ens lägger 100 timmar på filosofi.

Jag vet egentligen inte så mycket om psykopater, men att de skulle ha preferens för filosofi låter för bra för att verka sant.

Om man byter ut ordet psykopater mot egocentrerade så blir trådstarten en bit tydligare.

Vad har du för tankar om ideal och värden? Bör man låta AI bestämma vilka ideal du ska leva efter?
Är det meningslöst att försöka skapa fred på jorden? Får du någon tanke?

Jag vet vad en människa är men känner inte för att skriva 20 sidor om det.

Det känns just nu mer viktigt med att etablera kontroll över sitt öde genom sitt tänkande och agerande.
Med en kraftfull vision kan man göra skit till gödsel. Det är så vi bör tänka.
Egot säger mig att jag ska inte vara myra utan kung. Det finns många ideal värdiga sin plats.

Lyssna nu particulim1. Du måste bli bäst i världen! Jag vet att du kan!

Diskuterade mycket filosofi för 15 år sedan. Problemet är att diskussioner inom filosofi ofta blir ett virrvarr. Steve jobs hade sagt: Kom med idéer så skapar vi fred på jorden!

Sedan så funkar inte min hjärna som förr. Vet inte om det är kortslutning eller sinnesro. Men jag fick inte direkt någon tanke om dessa frågeställningar.

I let the door hit me on the way out.

Arrest that door!

Du får ha det lugnt och skönt.
Tänka blir man inte alltid klok på.

Behöver inte göras så komplicerat egentligen, det kan arbetas fram relativt enkelt reduktionistiskt. Även om det är möjligt metodologiskt är det inte där hindret ligger, utan mellan i befästandet mellan egot och identitetsstrukturen. Slutmålet är att komma till den punkt där egot inte längre kan befästa sig i en identitet.


Så länge identitet är etablerad eller eftersträvas formas ditt tänkande och handlande efter identitetens kategoriserande och beskrivande innebörd. Med andra ord kommer du att vara "kontrollerad" utav det.

Ett likställande mellan identitet och ideal behöver heller inte etableras. Låt oss säga att vi använder "polymath" idealet. Det är möjligt att träna och studera olika vetenskaper utan att identifiera sig som en polymath.
I vadå?

En människa går att beskriva väldigt detaljerat och man missar dessa detaljer om man reducerar bort dem. Visst skulle man på sätt och vis vara samma person utan sina ben, men ens ben är tveklöst något som är en bit av en själv. Fäller jag krokben på dig så blir du sur på mig och inte på mitt ben. Det är inte fel att identifiera sig själv på olika sätt, ens identiteter kan också vara en bit av en själv som andra kan snubbla på.

Att låta en identitet kontrollera en kan vara själva poängen med identiteten. Identifierar man sig som en löpare för att löpa mer och må bra av det så är det bra det. De flesta beteenden etableras helt utan några identiteter. Eftersträva dygder och fnysa åt en stigman, det gör vi utan att identifiera oss som sådan.

Du behöver inte vara bäst i något särskilt, du kan vara bäst generellt.
Man kan ju alltid försöka. Jag önskar lycka till, för nu drar jag igen.

Jag gör inte några anspråk på att det är något fel att identifiera sig själv som eller med något.

Utan snarare att det är fördelaktigt att inte bara förväxla beskrivningen utav ett ting med tinget eller beskrivningen utav en konstitution med konstitutionen, även att det frigör kognitiv flexibilitet men också är en effektiv metod i att erhålla insikter i en introspektiv undersökning gällandes vad man är bortom de traditionella eller konventionella identitetsbeskrivningarna man tar för givet.

Inte något jag personligen eftersträvar. Det kommer snarare automatiskt som ett resultat av det man lär sig, tränar på och bemästrar, oavsett område.

Sedan tenderar det att uppstå en form av referensproblematik, i den bemärkelsen att man i de flesta fall eller situationer inte kan få fram en särskilt tillförlitlig mätning.

Ett undantag skulle kunna vara tävlingar, där det faktiskt finns en tydlig referenspunkt.

Men jag deltar inte i några tävlingar och tävlar egentligen inte med någon, utan drivs snarare av nyfikenhet och intresse.

På återseende.

Konsten att babbla skitsnack.