Citat:
Kan igen hålla med om en del här. Men jag tycker du verksr likställa två saker som inte är så värst korrelerade: modernistiska experiment å ena sidan och författare som gjorde sig till verktyg för marxistisk politik å den andra.
Johnson var absolut en tidig företrädare för den modernistiska "experimentella" romanen även om det finns en hel del "borgerlig restsump" kvar i jämförelse mot de mer kompromisslösa experimenten som skulle lanseras från 50-talet och framåt. Romanen om Olof har ju ett tydligt beroende av Dos Passos och Strändernas svall lånar sin struktur från Huxleys "kontrapunktsmetod".
Myrdal hyllar ju Balzac som sociologiskt geni - men Balzac föregår ju Marx så det är kanske mer aktuellt att kalla Marx för balzacist... ;-)
Håller definitivt med Myrdal i den frågan (och även några fler) - och specifikt Förlorade illusioner är en närmast bourdieumässig undersökning OCH gestaltning av det litterära och journalistiska fältets biotoper, hierarkier och näringskedjor. Som Balzac och senare Zola ofta lyckas härleda upp till de verkliga apex-predatorerna inom den politiska världen - som i sin tur blir mjölkade av... den kapitalistiska världens härskare. Dvs internationellt rundkretsande rovfåglar i form av bankirgamar som cirklar i höjderna över den "kreativa förstörelsens" landskap och de folkgrupper och samhällsklasser som hamnat på dess offeraltare. Vilka också i sin tur från höjderna finansierar och ger instruktioner till förlag, publikationer, redaktioner och dags- eller projektanställda murval, poeter, självupptagna "författare" och andra neurotiker.
Om man fullföljer Balzacs sociologi genom 1900-talet tror jag också att man kommer fram till grundfrågan bakom trådstarten. Nu är jag ingen slentrianförsvarare av "marknaden" - men den borgerliga 1800-talsromanen växte fram och nådde sin zenit just genom den konkurrens som just den litterära marknaden erbjöd. Det producerades ett enormt isberg av strunt också så klart - där dagens klassiker bara utgör de översta kvadratmetrarnas parnass. Men utan detta isberg hade det inte funnits någon parnass. Litteratur var ett verkligt folknöje i västeuropa där denna dynamiska process i samverkan med hela samhället pågick. Hesse skisserar rentav ironiskt denna epok i det första kapitler av Glaspärlespelet och kallar epoken typ för "Följetongernas epok".
Vad som senare hände under modernismen var en medveten politisering av litteraturen genom det sk. "avantgardet". Dessa var alltså "förtrupper" - men till vad? Ja det torde nog ha betraktat sig själv som en slags ideologiska minröjare för en kommande marxistisk revolution. Den fortsatta modernismen kom även att präglas av en närhet till statliga institutioner eller genom bidrag finansierade litterära kotterier. Denna utveckling kulminerar med etableringen av begreppet "Kulturarbetare" på 70-talet och skapandet av Författarförlaget som var ett försök av författarna att etablera distributionskanaler utanför Bonnierssfären. Jag raljerar inte över detta utan det var i grunden en önskan att åstadkomma en icke-kommersiell litteratur. Problemet var att i och med att författarna gjorde sig till ett verktyg för nationalstaten, planekonomin och längre fram internationella planorganisationer - så förlorade de bara sin självständighet på ett annat sätt genom att de förlorade kontakten med läsarna. Experimentet kom i förgrunden till den grad att berättelsen helt försvann.
Genom den tekniska utvecklingen tog så klart filmen över den största delen av den narrativa kreativiteten som tidigare bott inom litteraturen. De största narrativa begåvningarna sökte sig till Hollywood och engagerades som manusförfattare. Idag kanske kreativiteten snarast återfinns inom dataspelens värld? Romanens värld och ekonomiska biotop är sedan länge obsolet, liksom lyrikens. Idag är poddar, vloggar, chatforum och videoklipp de färmsta kommunikationsmedlen och de som presterar intressant material där är vår tids Dumasar och Balzacar kanske till och med en och annan Dostojevskij.
Detta är orsaken till att modernismens författarskap åldras så illa och varför ingen längre läser böcker och varför de även gör rätt i att inte göra det.
Trist är det emellertid - särskilt för oss som lagt ned mycket tid på något så otidsenligt som god litteratur...
Myrdal hyllar ju Balzac som sociologiskt geni - men Balzac föregår ju Marx så det är kanske mer aktuellt att kalla Marx för balzacist... ;-)
Håller definitivt med Myrdal i den frågan (och även några fler) - och specifikt Förlorade illusioner är en närmast bourdieumässig undersökning OCH gestaltning av det litterära och journalistiska fältets biotoper, hierarkier och näringskedjor. Som Balzac och senare Zola ofta lyckas härleda upp till de verkliga apex-predatorerna inom den politiska världen - som i sin tur blir mjölkade av... den kapitalistiska världens härskare. Dvs internationellt rundkretsande rovfåglar i form av bankirgamar som cirklar i höjderna över den "kreativa förstörelsens" landskap och de folkgrupper och samhällsklasser som hamnat på dess offeraltare. Vilka också i sin tur från höjderna finansierar och ger instruktioner till förlag, publikationer, redaktioner och dags- eller projektanställda murval, poeter, självupptagna "författare" och andra neurotiker.
Om man fullföljer Balzacs sociologi genom 1900-talet tror jag också att man kommer fram till grundfrågan bakom trådstarten. Nu är jag ingen slentrianförsvarare av "marknaden" - men den borgerliga 1800-talsromanen växte fram och nådde sin zenit just genom den konkurrens som just den litterära marknaden erbjöd. Det producerades ett enormt isberg av strunt också så klart - där dagens klassiker bara utgör de översta kvadratmetrarnas parnass. Men utan detta isberg hade det inte funnits någon parnass. Litteratur var ett verkligt folknöje i västeuropa där denna dynamiska process i samverkan med hela samhället pågick. Hesse skisserar rentav ironiskt denna epok i det första kapitler av Glaspärlespelet och kallar epoken typ för "Följetongernas epok".
Vad som senare hände under modernismen var en medveten politisering av litteraturen genom det sk. "avantgardet". Dessa var alltså "förtrupper" - men till vad? Ja det torde nog ha betraktat sig själv som en slags ideologiska minröjare för en kommande marxistisk revolution. Den fortsatta modernismen kom även att präglas av en närhet till statliga institutioner eller genom bidrag finansierade litterära kotterier. Denna utveckling kulminerar med etableringen av begreppet "Kulturarbetare" på 70-talet och skapandet av Författarförlaget som var ett försök av författarna att etablera distributionskanaler utanför Bonnierssfären. Jag raljerar inte över detta utan det var i grunden en önskan att åstadkomma en icke-kommersiell litteratur. Problemet var att i och med att författarna gjorde sig till ett verktyg för nationalstaten, planekonomin och längre fram internationella planorganisationer - så förlorade de bara sin självständighet på ett annat sätt genom att de förlorade kontakten med läsarna. Experimentet kom i förgrunden till den grad att berättelsen helt försvann.
Genom den tekniska utvecklingen tog så klart filmen över den största delen av den narrativa kreativiteten som tidigare bott inom litteraturen. De största narrativa begåvningarna sökte sig till Hollywood och engagerades som manusförfattare. Idag kanske kreativiteten snarast återfinns inom dataspelens värld? Romanens värld och ekonomiska biotop är sedan länge obsolet, liksom lyrikens. Idag är poddar, vloggar, chatforum och videoklipp de färmsta kommunikationsmedlen och de som presterar intressant material där är vår tids Dumasar och Balzacar kanske till och med en och annan Dostojevskij.
Detta är orsaken till att modernismens författarskap åldras så illa och varför ingen längre läser böcker och varför de även gör rätt i att inte göra det.
Trist är det emellertid - särskilt för oss som lagt ned mycket tid på något så otidsenligt som god litteratur...
Bland de mest politiska vänsterförfattarna fanns en vilja till nyenkelhet och klassisk form och en misstro mot experimentell estetik som sågs som blott form utan budskap. Marxister var generellt skeptiska inför alltför raffinerade formexperiment. Många föredrog en viss touch av plakatkonst, så länge budskapet var det rätta. Det hindrar inte att många modernister och experimentatorer också såg sig som vänster. Vänsterideer var ju dominerande bland intellektuella. Men de mer inbitna marxisterna i litteraturvärlden betraktade dessa modernistiska esteter som opolitiska och opålitliga som lät estetiska överväganden komma först.
Så kritik av marxistisk litteratursyn och kritik av modernistisk litteratur kommer inte att träffa samma mål, och kan inte göras med samma argument. De två måltavlorna överlappar inte tillräckligt.
