Författarskap vars status åldrats dåligt

I övrigt så talar ni över mitt huvud

Gillar ditt sätt att leka med orden, bland annat ”bakfyllans metafysik” för att ringa in Ahlins kristna tro. Ja, jag kan inte Ahlins teologi i detalj, ej heller hans författarskap i detalj, men han spenderande nog inte mycket tid i kyrkbänken om söndagarna, nej.

Såg för ett tag sedan om ”Kommer hem och är snäll”, TV2s teaterdramatisering av Ahlins novell med samma namn med Keve Hjelm och Anita Björk i huvudrollen och Ahlin som med nästans allsmäktig känsla läser voice over ur novellen. Fantastisk föreställning!

Har även läst novellen som jag anser vara en riktig pärla inom svensk novellkonst. Nog kan man nästan bokstavligt kalla den för att förmedla en slags bakfyllans metafysik, men vad djupare ingår i den?

Om jag ska tolka Ahlins ”kristendom” utifrån den novellen handlar den om försoning och nåd bortom sådant som sårat ego och mänskliga försvarsmekanismer. Jag är agnostiker men köper Ahlins ”kristendom” så långt jag är bekant med den. Den verkar både human och realistisk.

Så, 4 av 5 möjliga Gardellpoäng till mig.

Tack - så klart var det "Kommer hem och är snäll!" som jag avsåg med "bakfyllans metafysik".

Men det kanske inte är såååå svårt att förstå att ur kristen synvinkel är detta ett ganska smaklöst och platt sätt att appropriera och urvattna evangeliernas budskap?

Låt gå för det! Jag förstår att du tycker att det är "humant och realistiskt".

Men ur kristen synvinkel är det nog så nära blasfemi man kan komma. Det är ett sätt att vattna ur kristendom tills allt passar där. Från alkoholister och familjemarodörer till bögar och könsstympare. Och naturligtvis behöver ingen förändra sig för det är "inhumant" och kränkande.

Vet inte om det låter galet men nog får jag för mig att kristna bör känna igen sig i en "kristen författares" värderingar?

Så om Ahlin verkligen hade varit en kristen författare. Då hade Lagercrantz känt doften av sakristian och hållit sig på rejält behörigt avstånd.

Så min tes är alltså att Ahlin skrev litteratur med det underliggande budskapet att omtolka kristendomen så att den passade hans marxistiska grundsyn. Det är DET som jag tror att Lagercrantz uppskattade så mycket.

Ja, rent nonsens i det inlägget.
Ahlin slog igenom med Tåbb, en roman som kritiserar kommunismen.

Gäsp. Ahlin var högkyrklig.

Och hur förklarar du då herr maoist Lagercrantz omfattande beröm?

Jag är inte så kunnig om Lagercrantz, men han gav väl knappast beröm enbart till marxistiska författare. Joyce, Strindberg och Proust ägnade han uppmärksamhet åt. Ville han hylla marxister fanns det många bättre kandidater i Sverige än Ahlin. Men även en maoist kan ju ha estetiska böjelser. Grejen med Ahlins romaner är att de skapar unika litterära världar. Ibland nästan oläsliga, ibland fantastiska. Det finns mycket man kan gilla där. När han gjorde comeback i slutet av sitt liv skrev han ett par mer normala romaner med skildringar från barndomstiden. De är bra men inte estetiskt intressanta på det sätt hans tidigare verk var. Jag gissar att Lagercrantz inte var lika intresserad av dem.

Ok - men varifrån tror du att din bedömning av estetik kommer? Tror du att det är något som du lär dig vad som är bra och dålig estetik? Eller tror du att du är något slags estetiskt orakel som har en "osviklig känsla för kvalitet"? Och därför kan bortse från logiska resonemang förankrade i sociologi, ideologi och historisk kontext?

Bra frågor - och jag noterar att du liksom marxisterna förankrar estetiken i sociologi, ideologi och historisk kontext (vilket onekligen är relevanta faktorer).
Jag tror ändå en ytterligare faktor som inte kan förbises är vana vid och fallenhet för läsning av skönlitteratur. Med den bakgrunden syns t.ex. skillnad mellan ett estetiskt sett relativt tunt verk som Tåbb med manifestet och den rikare estetiska värld som byggs upp i Kvinna kvinna. Den senare boken är kanske nästan ett pekoral, men så mycket intressantare än den förstnämnda (vilken dock var bra nog för att uppskattas av kritikerna).

Så klart har jag en balanserad och icke-doktrinär syn på estetik - där det självklart finns mer objektiva och mer subjektiva och även mer sociologiskt grundade faktorer som påverkar den individuella receptionen och individens estetiska upplevelse.

Det som jag tycker är RIKTIGT INTRESSANT är en slags inbyggd dialektik - eller kanske dualism - i den estetiska upplevelsen. Eller jag tror att det rentav hör till den moderna epoken överhuvudtaget.

Det är vad jag skulle kalla för "vändning" eller "flip". Dvs att man bär två paradigm inom sig simultant och kan "flippa" mellan dem.

Av orsaker som inte är helt fastställda. Men jag tror att de är grundade i behovet av det som inom postmodern teori kallas för "reflexivitet".

Jag kan inte riktigt förklara den här "flippen" rent teoretiskt. Men tycker att den kommer fint till uttryck i exempelvis Klas Östergrens böcker. Ungefär på följande sätt: Först beskrivs och milt förlöjligas exempelvis hippies, gröna vågen eller naturromantiker. Berättaren är mer av rationell storstadsmänniska. Sedan kommer "flippen" och författaren börjar framställa "gröna vågarna" som kanske den enda räddningen från normalsamhällets cynism och förljugenhet.

Själv kan jag verkligen känna igen mig i den där kluvenheten. Jag börjar läsa litteraturvetenskap och är alldeles förtrollad av den litteratur som påbjuds: Joyce, Eyvind Johnson, Keruac, Ginzburg etc. Jag känner verkligen att detta är KVALITET - och kan även föreläsa om dessa kvaliteter i timmar (för personer som är helt ointresserade...).

Sedan kommer flippen... Jag börjar fråga mig om Joyces "konstruktion" verkligen är så unik. Och läsningen av många av de moderna mästerverken strandar på de första sidorna. Däremot finner jag stort nöje i Stendhal, Dostojevskij, Tom Wolfe, Balzac osv. Hela den klassiska borgerliga romanen kliver fram för mig som ett alternativ till "de modernistiska experimenten".

Är jag nu en kälborgare, en gås? Vet jag mindre nu - 30 år senare? Hur kunde jag veta och känna så starkt för Joyce och Johnson? Det var en slags epifanier eller blixtrar inne i mig när jag läste dem och "insåg" deras storhet.

Nu många år senare inser jag att mina estetiska upplevelser är något som måste förstås och tolkas ur sociologisk synvinkel. Jag VILLE uppskatta modernismen. Sannolikt för att det fanns incitamentsstrukturer och en påbjuden kanon som kunde ge mig känslan av att det skulle vara förmånligt för mig. Den känslan gav mig upplevelser - egentligen centrerade mer runt mig själv och mina egna upplevelser - snarare än kring den faktiska litteraturen.

Givetvis INNAN "flippen" så hade jag också gurglat några klyschor om "litterära världar" eller dylikt. Det hade känts relevant, absolut. Men vad jag verkligen upplevde de där 100 första sidorna av Ahlins roman OM var - om jag kommer ihåg rätt, en berättelse på tomgång som inte riktigt kom någonstans. En egenskap som till följd av sitt endemiska inslag i den modernistiska litteraturen upphöjdes till en slags kvalitet. Eller kanske en slags obligatorisk gestaltning av "den moderna världens meningslöshet".

Nyanserat skrivet, och jag kan hålla med om det mesta (fast jag inte läst ett ord av varken Stendhal eller Tom Wolfe). Men Eyvind Johnson, han är väl inte så fasligt modernistisk? Noterar att du kommer till samma bedömning av den klassiska borgerliga romanens överlägsenhet över modernistiska experiment som Jan Myrdal och de flesta marxistiska litteratureoretiker. Inget ont i det.

Johnson var absolut en tidig företrädare för den modernistiska "experimentella" romanen även om det finns en hel del "borgerlig restsump" kvar i jämförelse mot de mer kompromisslösa experimenten som skulle lanseras från 50-talet och framåt. Romanen om Olof har ju ett tydligt beroende av Dos Passos och Strändernas svall lånar sin struktur från Huxleys "kontrapunktsmetod".

Myrdal hyllar ju Balzac som sociologiskt geni - men Balzac föregår ju Marx så det är kanske mer aktuellt att kalla Marx för balzacist... ;-)

Håller definitivt med Myrdal i den frågan (och även några fler) - och specifikt Förlorade illusioner är en närmast bourdieumässig undersökning OCH gestaltning av det litterära och journalistiska fältets biotoper, hierarkier och näringskedjor. Som Balzac och senare Zola ofta lyckas härleda upp till de verkliga apex-predatorerna inom den politiska världen - som i sin tur blir mjölkade av... den kapitalistiska världens härskare. Dvs internationellt rundkretsande rovfåglar i form av bankirgamar som cirklar i höjderna över den "kreativa förstörelsens" landskap och de folkgrupper och samhällsklasser som hamnat på dess offeraltare. Vilka också i sin tur från höjderna finansierar och ger instruktioner till förlag, publikationer, redaktioner och dags- eller projektanställda murval, poeter, självupptagna "författare" och andra neurotiker.

Om man fullföljer Balzacs sociologi genom 1900-talet tror jag också att man kommer fram till grundfrågan bakom trådstarten. Nu är jag ingen slentrianförsvarare av "marknaden" - men den borgerliga 1800-talsromanen växte fram och nådde sin zenit just genom den konkurrens som just den litterära marknaden erbjöd. Det producerades ett enormt isberg av strunt också så klart - där dagens klassiker bara utgör de översta kvadratmetrarnas parnass. Men utan detta isberg hade det inte funnits någon parnass. Litteratur var ett verkligt folknöje i västeuropa där denna dynamiska process i samverkan med hela samhället pågick. Hesse skisserar rentav ironiskt denna epok i det första kapitler av Glaspärlespelet och kallar epoken typ för "Följetongernas epok".

Vad som senare hände under modernismen var en medveten politisering av litteraturen genom det sk. "avantgardet". Dessa var alltså "förtrupper" - men till vad? Ja det torde nog ha betraktat sig själv som en slags ideologiska minröjare för en kommande marxistisk revolution. Den fortsatta modernismen kom även att präglas av en närhet till statliga institutioner eller genom bidrag finansierade litterära kotterier. Denna utveckling kulminerar med etableringen av begreppet "Kulturarbetare" på 70-talet och skapandet av Författarförlaget som var ett försök av författarna att etablera distributionskanaler utanför Bonnierssfären. Jag raljerar inte över detta utan det var i grunden en önskan att åstadkomma en icke-kommersiell litteratur. Problemet var att i och med att författarna gjorde sig till ett verktyg för nationalstaten, planekonomin och längre fram internationella planorganisationer - så förlorade de bara sin självständighet på ett annat sätt genom att de förlorade kontakten med läsarna. Experimentet kom i förgrunden till den grad att berättelsen helt försvann.

Genom den tekniska utvecklingen tog så klart filmen över den största delen av den narrativa kreativiteten som tidigare bott inom litteraturen. De största narrativa begåvningarna sökte sig till Hollywood och engagerades som manusförfattare. Idag kanske kreativiteten snarast återfinns inom dataspelens värld? Romanens värld och ekonomiska biotop är sedan länge obsolet, liksom lyrikens. Idag är poddar, vloggar, chatforum och videoklipp de färmsta kommunikationsmedlen och de som presterar intressant material där är vår tids Dumasar och Balzacar kanske till och med en och annan Dostojevskij.

Detta är orsaken till att modernismens författarskap åldras så illa och varför ingen längre läser böcker och varför de även gör rätt i att inte göra det.

Trist är det emellertid - särskilt för oss som lagt ned mycket tid på något så otidsenligt som god litteratur...