Författarskap vars status åldrats dåligt

Jag har för tillfället det stora nöjet att läsa Vårt sekel är reserverat åt lögnen: artiklar 1938-1993 som består av Olof Lagercrantzs bästa skriverier genom åren. En av artiklarna heter I språkets varma vind, publicerades den 30 september 1957 i DN och är en närmast panegyrisk hyllning till Lars Ahlin och dennes författarskap. Så här kan det låta:


(udda att se Lubbe "Lort-Sverige" Nordström i den uppräkningen, vem minns hans skönlitterära produktion idag?)

Den statusen upplever jag inte att Lars Ahlin har idag, att man skulle rangordna honom bland Strindberg eller Pär Lagerkvist. Men i sin tid hade han uppenbarligen en mycket upphöjd status.

Vilka andra författarskap, eller snarare dess status, har i den meningen åldrats dåligt?

Tycker du att Lubbe Nordströms och Pär Lagerkvist har hög status och är frekvent lästa idag?

Inte så svårt att finna. Två namn som på sin tid hade stor lyskraft dyker upp.

Olle Hedberg. Uppfattades efter 60 talet som passe. En tematik som hörde till en gången tid.

Dagmar Edqvist. Hon kunde skriva om "den nya kvinnan" med lätt hand och nå en stor publik. Är ens feministisk litteraturvetare idag intresserade?

Är inte litteraturvetare, och har därför bara en fråga till Cognoscenti här i samband med detta ämne.

Hur står sig Erik Lindegrens dikter? Räknas dessa bara som historiska fenomen nuförtiden?
Såg att det utkom en samlade dikter 2010, hur sålde den?

Läses hans dikter som annat än litteraturhistoria nuförtiden? Tydligen räknades han som en av de största svenska skalderna på 40- och 50talen.

Inte Lubbe men nog är det väl fler än jag som läser Lagerkvist?

En lite yngre författare vars böcker går betydligt billigare på antikvariaten nu än när han levde: Stig Claesson. Känns lite gubbig och ofräsch idag.

Förstår inte riktigt frågeställning. Vad avses med status och åldrats dåligt?

Böcker för vuxna kläs ju inte så ofta i moderniserad språkdräkt, så många av våra äldre författare kanske inte är så hårt lästa av de unga idag, och det kanske inte är så att man läser om böcker särskilt ofta heller (de som en gång läst dessa).

En som jag kom att tänka på var Eyvind Johnson. Nobelpristagare om jag inte minns fel, men knappast så många som pratar om idag. Av yngre författare som det är märkligt tyst om tycker jag Per Gunnar Evander är märkbar. Otrolig författare som få tycks prata om nu för tiden.

Men det beror kanske på vem man frågar. En litteraturintresserad kanske botaniserar dessa än, men för gemene man så verkar de mest plöja kackiga deckare.

Tycker du verkligen att det är det jag antyder med min inom parentes skrivna mening om Lubbe?

Angående Lagerkvist: ja, jag uppfattar det som att han alltjämt har en stark status i svensk litteratur. Vill minnas att han förekom i svenskundervisningen när jag gick på gymnasiet för cirka femton år sen. Han har åldrats förvånansvärt väl med tanke på att mycket av det han skrev genomsyrades av en religiös tematik. Debutromanen Gäst hos verkligheten, hundra år förra året, är fortfarande fullt läsbar till exempel.

Pär Lagerkvist bör alla läsa åtminstone en gång. Kan rekommendera att börja med "Dvärgen"
(Nej den handlar inte om Ulf Christersson)

Båda dessa fanns på svarta listan redan när jag extrajobbade på antikvariat på nittiotalet. Fick inte släppas in ens om de var gratis, för de gick inte att sälja. En till som jag minns från listan var Lars Widding. Vet inte om han någon gång hade hög status, men han sålde bra och fanns därmed i många hem i den generation som då dog eller flyttade till mindre bostäder. Idag tror jag inte många läser honom.

P.S. Med "sålde bra" menar jag att hans böcker hade sålt bra medan han var produktiv.

På sätt och vis har väl snart sagt alla författarskap devalverats. I takt med att andra medier har tagit en ökande del av människors tid i anspråk så har läsningen av böcker av alla de slag minskat.
Så alla författares status har åldrats dåligt.

Sen har väl en insikt om att författare, hur mycket de än själva tycker att de förstår av världen och skeenden, inte har någon större insikt än vem som helst sjunkit in bland oss gemene män.

Så frågan kanske måste inskränkas till vilka författarskap har åldrats dåligt enligt litteraturvetarna.
Vi andra kan ju knappt nämna 7 stycken 60-talsförfattare, än mindre berätta för varandra vilka som förlorat mest av den status de en gång hade. Va fan skrev de på den tiden, var det mustiga skrönor, "skrev de fram" sin ångest över indokina, var det fantastiska historier från ett uppfantiserat "Tyskland" på 1700-talet? Har ingen aning.

Vad litteraturvetarna tycker, om det mot förmodan finns någon av dem som ens skulle ta frågan på allvar, kommer kanske att vara väldigt individuellt, som ofta är fallet när en förment vetenskap saknar strukturell tradition.

Kalasfint trådinitiativ!

Jag har själv ibland tänkt att det på denna avdelning borde öppnas en allmän samlings- och svamlingstråd om författare och böcker som tidigare varit lästa och uppskattade, antingen bland den stora publiken, eller bland kritikerna / kultureliten / litteraturprisnämndena, eller kanske rentav båda delarna, men som i dag är bortglömda, nervärderade, daterade, föråldrade, olästa, oläsbara och osäljbara. Böcker som inte ges ut i nytryck, som bara i undantag får lämna biblioteksmagasinen, som antikvariaten inte ens vill ta emot gratis.

Och tänkbara, eller helt uppenbara, orsaker till varför dessa skribenter och böcker drabbats av ett sånt öde.

Men också om författarskap som det kunde vara värt att på nytt göra kända, i varje fall inom en mindre krets.

Jag hade tänkt ta avstamp i några artiklar på nätet, om den litterära glömskan. Främst då kanske Peter Englunds betraktelse från ett drygt decennium tillbaka. Här nämns mycket riktigt Lars Widding, plus Lew Wallace, Alistair McLean, Alice Lyttkens och Maria Lang.

Glömda av miljoner
https://peterenglundsnyawebb.wordpress.com/2015/09/02/glomda-av-miljoner/

Englund har många träffande formuleringar, som jag tyvärr inte lyckas återge med min pekplatta.

Och Robert Dahlström räknar i denna kolumn från 2008 opp Jack London, Jan Fridegård, Bosse Gustafson och Leif Panduro som bortglömda, men anser att de kunde förtjäna att återupptäckas.

De bortglömda författarna
https://www.trelleborgsallehanda.se/nyheter/de-bortglomda-forfattarna/

För två år sen gav sig också Niclas Sennerteg i kast med ämnet. Texten är dessvärre otillgänglig för icke-reggade. Men Widding nämns även här.

I glömda författares sällskap
https://www.bt.se/kultur/i-glomda-forfattares-sallskap/

Det finns en rad trådar om värdet på gamla böcker, och var man kan sälja dem. I en av dem länkade jag till en artikel i Privata Affärer från 2010, om vilka typer av böcker som det lönar sig att föra till antikvariaten, och vilka som inte väcker något intresse alls. Nu är länken givetvis död. Men jag minns att både Pär Rådström och Sven Delblanc fördes fram som författare som ingen bryr sig om i dag.

http://www.privataaffarer.se/Global/Privataaffarer/tidningen/pdf/2010/PA0310/PA03_Bocker_41-44.pdf