Citat:
Ursprungligen postat av
Pynch
Gyllensten hade en parallell karriär som forskare inom det medicinska området och hade lite originellt samma inställning till sitt författande, vilket han kallade "existentiell grundforskning". Ett med Kierkegaard som husguden utforskande av olika livshållningar där alla fasta värden och ideologier var ständigt ifrågasatta. Rätt intressant i sig, men hans böcker bjuder inte på någon färgsprakande prosa att avnjuta precis och idag är Gyllenstens författargärning i stort glömd.
Angående Lars Ahlin som du nämnde i ts så borde han, åtminstone vad det gäller mindre anspråksfulla verk som Stora glömskan och De sotarna! De sotarna! (sistnämnda den allra första vinnaren av Augustpriset har jag för mig), vara något tilltalande för alla som söker en riktigt god och färgstark berättare. Men hans böcker tycks inte vara lästa längre, de ges inte ut i nya upplagor och verkar inte utöva något större inflytande på nutida litteratur. Ett brant fall för en författare som varit uppburen som en av det förra seklets största prosaister, jämförd med Strindberg och Dostojevskij.
Moberg är väl fortfarande ett stort och respekterat namn bland många läsare.
Ja, och det finns och kommer säkert alltid att finnas ett politiskt stöd för hans författarskap. Mobergs fokus på den otillräckliga svenska staten och dess folk varifrån man gärna utvandrar - till råga på allt till många liberalers drömland, Amerikat.
Migration, religion, självförverkligande. Moberg kommer aldrig minneshålas.
