Samtyckeslagen -allmän diskussion

Enbart muntlig bevisning accepteras oftare som
tillräckligt för en fällande dom
Den tredje förändringen mellan 2019 och 2023 som, enligt Brås mening,
framträder är att det i större utsträckning blir en fällande dom i mål där det
enbart finns muntlig bevisning.
Hur stark bevisning som krävs för en fällande dom i ett våldtäktsmål är en
ständigt aktuell fråga. Detta eftersom det ofta är svårt att få fram riktigt
stark bevisning i våldtäktsärenden, då det rör sig om väldigt privata
situationer, där det sällan finns vittnen som sett vad som skedde. Därför är
det av avgörande betydelse hur domstolarna ser på värdet av muntlig
”stödbevisning”, det vill säga att det utöver målsägandens berättelse endast
finns utsagor från personer som målsäganden berättat om händelsen för.
Högsta domstolen har vid ett flertal tillfällen tagit upp vad som krävs när
det gäller bevisning för en fällande dom (se bland annat NJA 2009 s. 447 I
och II, NJA 2010 s. 671, NJA 2017 s. 316). Den mest citerade domen är den
från 2009, där det i domslutet bland annat sägs:
En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har
framkommit i målet - t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig
för en fällande dom. [– – –] Det är dock ett rimligt krav att målsägandens berättelse till
den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen, låt vara att
brister i det avseendet inte utan vidare behöver leda till bedömningen att åtalet inte har
blivit styrkt.

Kritik om att lagen är vag och oprecis
Kritik av det första slaget har framförts av bland annat Claes Lernestedt,
Dennis Martinsson och Linnea Wegerstad. I artikeln The Swedish move
towards (in)voluntariness tar Lernestedt och Kagrell till exempel upp att
lagstiftarens val att bygga lagen på begreppet frivillighet i stället för det mer
juridiskt vedertagna begreppet samtycke har skapat förvirring, och menar
också att texten i förarbetena om att frivilligheten måste vara uttryckt på
något sätt är svår att för domstolarna att tolka (Lernestedt och Kagrell
2023).
Martinsson lyfter i sin artikel The legal framework as a way of correcting
attition in sexual offences, fram att de nya reglerna om frivillighet inneburit
att våldtäktslagstiftningens skyddsintresse blivit mer abstrakt. Det i
kombination med att förarbetena inte ger tillräckligt konkret vägledning om
hur reglerna ska tillämpas, leder till att domstolarna riskerar att hamna i ett
juridiskt vakuum när de ska tillämpa lagen. Det i sin tur gör att det blir
svårt för både målsägande och misstänkta att förutse om domstolen
kommer att bedöma den aktuella sexuella handlingen som våldtäkt eller
inte (Martinsson 2023).
Även Linnea Wegerstad tar i sin artikel Sex must be voluntary: Sexual
communication and the new definition of rape in Sweden (Wegerstad
2021) upp att lagen och förarbetena är alltför otydliga:
Det finns ingen legaldefinition av ofrivilligt deltagande och det överlåts åt domstolarna att
avgöra i varje enskilt fall om det är fråga om frivilligt deltagande.

Enbart muntlig bevisning accepteras oftare som
tillräckligt för en fällande dom
Den tredje förändringen mellan 2019 och 2023 som, enligt Brås mening,
framträder är att det i större utsträckning blir en fällande dom i mål där det
enbart finns muntlig bevisning.
Hur stark bevisning som krävs för en fällande dom i ett våldtäktsmål är en
ständigt aktuell fråga. Detta eftersom det ofta är svårt att få fram riktigt
stark bevisning i våldtäktsärenden, då det rör sig om väldigt privata
situationer, där det sällan finns vittnen som sett vad som skedde. Därför är
det av avgörande betydelse hur domstolarna ser på värdet av muntlig
”stödbevisning”, det vill säga att det utöver målsägandens berättelse endast
finns utsagor från personer som målsäganden berättat om händelsen för.
Högsta domstolen har vid ett flertal tillfällen tagit upp vad som krävs när
det gäller bevisning för en fällande dom (se bland annat NJA 2009 s. 447 I
och II, NJA 2010 s. 671, NJA 2017 s. 316). Den mest citerade domen är den
från 2009, där det i domslutet bland annat sägs:
En alltigenom trovärdig utsaga från målsäganden kan i förening med vad som i övrigt har
framkommit i målet - t.ex. om målsägandens beteende efter händelsen – vara tillräcklig
för en fällande dom. [– – –] Det är dock ett rimligt krav att målsägandens berättelse till
den del det är praktiskt möjligt blivit kontrollerad under förundersökningen, låt vara att
brister i det avseendet inte utan vidare behöver leda till bedömningen att åtalet inte har
blivit styrkt.