Citat:
du blandar ihop en evolutionsförklaring med en motivationsförklaring.
Jag har inga invändningar mot att evolutionen sannolikt har använt välbehag och obehag som mekanismer för att forma beteenden. Det är en rimlig biologisk beskrivning. Men därifrån följer inte att alla mänskliga motiv eller värden kan reduceras till välbehag.
Tvärtom leder ditt resonemang till en intressant fråga som du själv berör. Om lidande och njutning bara är den subjektiva sidan av neurofysiologiska processer och inte någon separat motiverande kraft då blir det ännu mindre självklart att de utgör den yttersta förklaringen. Då är de snarare hur systemet upplever processer som redan pågår.
frågan "varför upplevs vissa saker som belönande?" återstår fortfarande. Varför ger lojalitet, sanningssökande eller uppoffring tillfredsställelse? Att svara "för att evolutionen gjorde dem belönande" är en historisk förklaring till hur dessa motiv uppstod, men inte en fullständig förklaring till hur de fungerar hos människor idag.
Jag tror forfarande att man måste skilja mellan tre nivåer:
evolutionen förklarar varför vissa motivationssystem utvecklades,
neurovetenskapen beskriver hur de realiseras i hjärnan,
psykologi och filosofi försöker förstå vad människor faktiskt värdesätter och varför de handlar som de gör.
Ingen av dessa nivåer gör de andra överflödiga.
lidandet tror jag därför inte är meningslöst. Evolutionen kan mycket väl ha gett lidandet en funktion som varnings- och inlärningssignal, men människor kan dessutom ge sitt lidande en mening genom sina värderingar, relationer och mål. Att lidande har en biologisk funktion utesluter inte att det också kan få en existentiell betydelse.
Jag har inga invändningar mot att evolutionen sannolikt har använt välbehag och obehag som mekanismer för att forma beteenden. Det är en rimlig biologisk beskrivning. Men därifrån följer inte att alla mänskliga motiv eller värden kan reduceras till välbehag.
Tvärtom leder ditt resonemang till en intressant fråga som du själv berör. Om lidande och njutning bara är den subjektiva sidan av neurofysiologiska processer och inte någon separat motiverande kraft då blir det ännu mindre självklart att de utgör den yttersta förklaringen. Då är de snarare hur systemet upplever processer som redan pågår.
frågan "varför upplevs vissa saker som belönande?" återstår fortfarande. Varför ger lojalitet, sanningssökande eller uppoffring tillfredsställelse? Att svara "för att evolutionen gjorde dem belönande" är en historisk förklaring till hur dessa motiv uppstod, men inte en fullständig förklaring till hur de fungerar hos människor idag.
Jag tror forfarande att man måste skilja mellan tre nivåer:
evolutionen förklarar varför vissa motivationssystem utvecklades,
neurovetenskapen beskriver hur de realiseras i hjärnan,
psykologi och filosofi försöker förstå vad människor faktiskt värdesätter och varför de handlar som de gör.
Ingen av dessa nivåer gör de andra överflödiga.
lidandet tror jag därför inte är meningslöst. Evolutionen kan mycket väl ha gett lidandet en funktion som varnings- och inlärningssignal, men människor kan dessutom ge sitt lidande en mening genom sina värderingar, relationer och mål. Att lidande har en biologisk funktion utesluter inte att det också kan få en existentiell betydelse.
Ja, man bör skilja på ultimata och proximala förklaringar. Det vill säga, å ena sidan vilka selektionstryck som format ett beteende och å andra vad som utlöser och påverkar det i organismens faktiska tillvaro.
Människan är en kulturell varelse vilket innebär att vad vi strävar efter är formbart. Men vad det än handlar om, så krävs den grundläggande motiveringen inifrån och som faller tillbaka på välbehag/obehag. Vilket inkluderar att idka skyddad sex eller något annat "oevolutionärt". Sådant rundar inte saken.
Rundar saken gör heller inte en syn på saken som identitet mellan processande (av exempelvis vävnadsskada) och upplevelse (av exempelvis smärta). Det komplicerar dock saken att betrakta motivationen så abstraherat som identitetsteorin förutsätter.
Motivation får i sammanhanget förstås som att systemet antar ett tillstånd som innebär att ett visst utfall blir mer sannolikt än ett annat. Upplevelsen av motivation och välbehag/obehag är inget annat än just ett sådant neuralt processande.
Vi tar oss inte förbi hinder med hjälp av synupplevelsen. Den gör knappast något, utan är bara den subjektiva sidan av det visuella processandet. På samma sätt kan man betrakta motivation. Vilket inte innebär att vi inte ser eller inte motiveras psykologiskt.
Givet detta blir lidandets funktion svårare att förstå. Principiellt borde det inte vara nödvändigt när det inte finns något annat vid sidan av systemet som ska motiveras. Lidandets ofrånkomlighet består i sådana fall av att det är så motiverande neurofysiologiska processer, det vill säga omkonfigurerande mot nya benägenheter, ter sig "inifrån".
Har visst slirat bort från trådämnet.