Rationellt självmord

Absolut. Jag resonerar bara utifrån individens drivkrafter. Alla människor strävar mot samma sak, men visst har det betydelse hur deras strävan tar sin form, både för dem själva och för deras omgivning. Det påverkar ju hur effektiv deras egen strävan blir, hur mycket med- och motgångar de råkar ut för i jakten på sitt mål.

människan är evolutionärt system som lär sig, representerar världen och utvecklar mål.

Processen ser ut så här:
-Evolutionen skapar ett lärande system.

Evolutionen utrustar hjärnan med belönings- och bestraffningsmekanismer som gör att vissa beteenden förstärks och andra försvagas.

-Individen utvecklar preferenser och värderingar.

Genom uppväxt, kultur, språk och reflektion lär sig individen vad som är viktigt: familj, vänskap, kunskap, lojalitet, frihet, konst osv.

- Värderingarna blir internaliserade mål.

De är inte längre bara medel för biologisk överlevnad utan blir en del av individens identitet. Man vill vara en lojal vän, en god förälder eller en sanningssökare.

- Hjärnan utvärderar handlingar mot dessa mål.

När handlingar ligger i linje med de internaliserade värderingarna aktiveras belöningssystemet och vi upplever tillfredsställelse, stolthet eller glädje.

- När handlingar strider mot värderingarna uppstår obehag.

Skuld, skam, ånger eller sorg fungerar som signaler om att vi inte lever i enlighet med det vi själva anser viktigt.

Det avgörande är ordningen:
Värdering - handling - välbehag eller obehag.
Inte:
Välbehag - värdering - handling.

Belöningssystemet är fortfarande centralt, men dess funktion är att implementera våra internaliserade mål, inte att ensamt definiera dem.

När du säger att man lär sig att något är viktigt så menar du bara att man börjar råka tycka att någonting är viktigt. För du kan uppenbarligen inte argumentera för varför något skulle vara viktigt.

Du värdesätter alltså saker för att du råkar tycka att de är viktiga, inte för att du kan peka på något värde eller nytta med dem.

Detta innebär förstås att vad som är viktigt är i högsta grad subjektivt. När du säger att man lär sig att familj, vänskap, kunskap, lojalitet, frihet, konst är viktigt så pratar du bara om dig själv.

En annan person kan tycka att helt andra saker är viktiga, och vara totalt ointresserad av det som du tycker är viktigt. Och eftersom du inte kan peka på något värde med det du tycker är viktigt så finns det inte heller något som säger att det skulle vara objektivt mer värt än något annat.

Ja, det är subjektivt vad som är viktigt, lite det som är poängen.
Exemplen i mina texter är inte mina egna erfarenheter utan saker som ofta dyker upp.
Det finns de som upplever njutning av att samla frimärken något jag absolut inte gör.

vad som är viktigt för en individ är subjektivt i den meningen att det beror på individens historia, personlighet, kultur och erfarenheter. Däremot är det inte godtyckligt eller helt relativt.

Jag avvisar idén att det finns ett objektivt, kosmiskt syfte för alla människor och idén att alla värderingar är lika goda bara för att de är subjektiva.

Jag prata definitivt inte bara om mig själv finns gedigen forskning som visar precis vad jag skriver.

Forskning om eudaimoniskt välbefinnande visar att människor sällan blir mest tillfredsställda genom att direkt maximera njutning. De blir ofta mer tillfredsställda genom att leva i linje med sina värderingar, investera i relationer, ta ansvar och arbeta mot mål de upplever som meningsfulla. Tillfredsställelsen blir då en konsekvens, inte det primära målet.

Ja och den största drivkraften för oss filosofer måste vara honorna. Hur roligt hade det varit att skriva på flashback, resa jorden runt eller arbeta hårt om det inte fanns några attraktiva kvinnor i världen. Gnistan hade dött på en sekund för oss och flaggan hade fastnat på halv stång.

Gällande självmorden i världen så tror jag att om man bara har en bra social situation så vill ingen människa ta livet av sig. Vi tål väldigt mycket smärta och motgång så länge vi har rätt personer omkring oss.

Ja precis och som sagt så avslöjar det också vilken typ av människa man är. Tänkte bara ta ett exempel på detta:

Person 1: Mår bra av att göra sådant som tillfredsställer personen själv - att äta god mat, vältra sig i lyx och nöjen mm. Personen har väldigt lite till övers för andra och utnyttjar snarare andra för att må bättre själv.

Person 2: Drivs mycket av att engagera sig, hjälpa och utbilda andra människor. Visserligen mår personen bra själv av att göra detta, men det är bara en av flera drivkrafter.

När man jämför dessa två personer, så existerar ju psykologisk egoism hos bägge. Men det är ändå en enorm skillnad mellan vilken typ av människor dessa är.

Så är det. Den som har förmånen att ha mycket "honor" i sitt liv, har ju inte ens tid att bli deprimerad eller fundera på självmord.

Ja ett bra socialt liv är självklart också en av många möjliga "botemedel" mot självmordstankar. Bättre att lyfta fram sånt än att fokusera på anledningar till "rationellt självmord", som jag tyckte trådstartaren gjorde lite för mycket.

En ensam kille som får ligga med många fina tjejer har nog en högre risk för självmord jämfört med en kille som har en stor familj och många nära vänner men stendött sexliv. Det är min gissning.

Det händer ju att rika snygga framgångsrika människor tar livet av sig. I dessa fall är min teori att det även där är något i den personens sociala situation som spökar och orsakar självmordstankarna.

Vad som är viktigt är alltså enligt dig bara resultatet av vad man har för personlighet och erfarenheter. Det som är viktigt har inget eget syfte eller egen nytta, det är bara en konsekvens utan funktion.

Att man ser familj, vänskap, kunskap, lojalitet, frihet, konst som viktigt är alltså bara en konsekvens av att man har en viss typ av historia, personlighet, kultur och erfarenheter. Dessa saker har själva inget syfte för individen.

Om man lever på ett visst sätt för att uppnå mer tillfredsställelse så är målet per definition tillfredsställelsen. Målet är det man är ute efter. Om målet inte är tillfredsställelsen, varför ska man då sträva efter det som ger mest tillfredsställelse?

Liam Payne t.ex.?

Jag har ju svart på detta tidigare, vet faktiskt inte varför du tror något så komplext som en människa kan beskrivas så enkelt.

Belöningar kan ha olika förklaring:
Djurens belöningar: Ett djur styrs av omedelbara, evolutionära belöningar som mat, trygghet och parning. De kan inte ändra sin programmering på ett djupare plan.

Människans belöningar: Människan kan ta dessa biologiska grunddrifter och koppla om dem till abstrakta koncept. Vi kan resonera oss fram till att en belöning kan vara att skriva en bok, donera pengar, fasta eller kämpa för mänskliga rättigheter. För hjärnan känns tillfredsställelsen av att uppnå dessa mål som en belöning, trots att de är helt skapade genom kultur och logiskt tänkande.

Vi är således en kombination av djurens drifter och vår förmåga att resonera.

Du har fastnat på vårt belöningssystem, som är verkligt och viktigt men bara en komponent i hur en människa fungerar.

Mycket möjligt. Det är inte livslängd som är det viktiga i livet utan det är livskvalitet som är viktigt.