Citat:
Nja, regimen i Iran har två mål och förutsättningen för att nå de målen ÄR att de behåller makten. Vilket förstås medför att du har rätt, att behålla makten är det ultimata kravet/målet.
De två andra är att göra Iran starkt och att sprida den "islamska revolutionen". Det finns två huvudsakliga klickar i den iranska "makt- och regimsektorn", som båda i sin tur består av diverse mindre klickar. Men de två huvudsakliga maktgrupperna är "revolutionärerna" och "pragmatikerna". De delar målet att Iran ska bli starkt (vilket i nuläget innebär att det ska försvaras), men "pragmatikerna" är mer nationalister och mindre intresserade av den islamska revolutionen.
Sundet har nu blivit vitalt för båda grupperna, eftersom det stoppade USAs anfall (och kommer att göra det igen). Men för "revolutionärerna" har sundet nu blivit ett sätt att påverka inte bara grannländerna utan hela världen, och de vill därför använda sundet till fromma för den "islamska revolutionen". För "pragmatikerna" är sundet en spelpjäs, som man kan utnyttja för strategiska fördelar under konflikten och för att få till en fördelaktig fredsuppgörelse, men efter det återgår Hormuz till att vara ett slags "latent hot" (som skyddar Iran från ytterligare aggressioner från USA och Israel). När Iran talar om "kontroll av sundet" så är det alltså två rätt olika versioner av "framtida kontroll", med en del gemensamma drag men med olika mål (ett aktivt och ett passivt).
De alternativa transportvägar som sannolikt kommer att byggas utgör ett slags hot mot "revolutionärernas" Hormuz-användning, eftersom de kommer att neutralisera den aktiva användningen av Hormuz som maktmedel. Men de utgör inget problem för "pragmatikerna", eftersom det är extremt enkelt att under en potentiell ny större konflikt slå ut dem (och därmed återge Hormuz den centrala roll sundet har idag). Det finns inget sätt att bygga hundratals kilometer av stora rör med brännbar vätska (eller gas) i som skulle göra dem ens svåra att angripa.
- - -
Det är förstås viktigt att det blir en balanserad fredsuppgörelse, och MoU:n var egentligen mycket bättre (för USA, och faktiskt hela världen) än allt gnäll om detaljerna och jämförelsen med Obamas "deal" och yada yada. Att lösa uranfrågan skulle ha varit en win (för världen), att stoppa Israels härjningar i Libanon skulle ha varit en win (för världen) och att öppna Hormuz skulle ha varit en win (och att man anmäler till Iran när man åker igenom ett billigt "pris" att betala). Men det som hade varit en jätte-win skulle ha varit att MoU:n ruckade maktbalansen i Iran till "pragmatikernas" fördel. Och den jättesegern skulle ytterlgiare ha förstärkts av att släppa Irans låsta tillgångar (så att de kunde befästa sin makt) och avlägsna sanktionerna (så de kunde ta Iran mot en ny "pragmatisk" framtid).
Israel var förstås helt emot den lösningen, eftersom det skulle ha utlöst Irans enorma tillväxtpotential och indirekt hotat den maktbalans i Mellanöstern som Israel är ute efter (där Israel med amerikanskt stöd är "centrum").
Och Trump är så okunnig, oallmänbildad och dum att han aldrig förstod ett smack. Han var därmed den svaga punkten i den smått briljanta lösning som USA hade fått tillstånd, där Iran såg ut att vinna i stunden men där den "islamska revolutionen" skulle ha neutraliserats på sikt (med stöd av 80% av folket i Iran, dessutom). Vem eller vad som fick idioten Trump att börja bomba igen blir väl en fotnot i historieböckerna, men det som kapitlet kommer att handla om är hur han brände tidernas chans att lösa hela Iran-frågan en gång för alla. Och möjligen samtidigt lägga grunden till ett stabilt Mellanöstern.
I princip har han ju chansen kvar, allt Trump behöver göra är säga "ok, nu har bombat tillräckligt, nu kör vi MoU:n". Han skulle förstås behöva kowtowa en aning framför Iran, fixa sina egna åligganden först (eftersom ingen, av fullgoda skäl, kan lita på Trump) och se till att åsidosätta alla iranska "revolutionärer" som vill vara med och styra förhandlingarna (så det blir "pragmatikerna" som rör fredsuppgörelsen i hamn). En rätt kort och enkel ToDo-lista med en mega-win i slutändan, men det fixar Trump garanterat inte heller, för honom är det alldeles, alldeles för komplicerat.