Jag kom på att jag inte sett en lista på personer som träffat SE på riktigt.
Vi börjar med Claes Hedberg:
(Jag hittade KHs bok "En oväntad vändning i "bokåtervinningen" på ett bibliotek, så den smörjan har jag läst och samtidigt säkerställt att KH inte fick betalt för att jag läste den.)
Dock är det intressant att KH träffat SE. Det har varken KP, LL eller TP gjort.
Edit: Jag tog mitt medborgerliga ansvar och slängde boken jag läst av KH i soporna efteråt.
Vi börjar med Claes Hedberg:
Kapitlet om Stig Engström (sidorna 211–218 i Ett lurat folk) utgör en del av Claes Hedbergs övergripande tes att Palmemordet inte var ett verkligt mord utan ett iscensatt "teatermord". I det sammanhanget används Engström inte som misstänkt utan som ett exempel på en person som enligt Hedberg kom att utnyttjas i ett senare skede.Jag har inte läst KHs bok "Ett lurat folk", då jag anser att KH är lite eljest.
En detaljerad sammanfattning av innehållet är:
Hedberg går igenom Stig Engströms bakgrund som grafiker på Skandia och konstaterar att han befann sig i området när skotten föll.
Han beskriver hur Engström under de första dagarna efter mordet försökte få polisen och medierna att intressera sig för sina uppgifter. Enligt Hedberg var Engström frustrerad över att inte bli tagen på allvar.
Hedberg redogör för sitt eget möte med Engström. Han beskriver honom som social, pratsam och angelägen om att redogöra för sina upplevelser. Hedberg menar att Engström gav ett naturligt och trovärdigt intryck och inte verkade försöka dölja något.
En central poäng är att Hedberg inte anser att Engström uppträdde som en gärningsman skulle göra. I stället framställs han som en person som gärna ville hjälpa till men vars sätt att uttrycka sig och vilja att synas ledde till missförstånd.
Hedberg argumenterar för att Engströms olika berättelser visserligen innehåller variationer, men att detta enligt honom inte är ovanligt hos vittnen till dramatiska händelser. Han menar att skillnaderna inte bör tolkas som bevis för skuld.
Kapitlet kritiserar den senare utvecklingen där Engström kom att pekas ut som huvudmisstänkt. Hedberg anser att utpekandet bygger på selektiva tolkningar av materialet och att omständigheter som talar till Engströms fördel tonas ned.
Hedberg resonerar också kring Engströms personlighet. Han beskriver honom som en person som uppskattade uppmärksamhet och gärna berättade om sina erfarenheter. Just detta, menar Hedberg, gjorde att han i efterhand blev ett lätt mål för misstankar.
En återkommande tanke är att Engström saknade flera egenskaper som Hedberg menar skulle krävas för den typ av planerad operation som hans egen teori bygger på. Därför avfärdar Hedberg honom som möjlig huvudaktör.
Kapitlet avslutas med slutsatsen att Stig Engström enligt Hedberg snarare blev en syndabock än en gärningsman. Han menar att när Palmeutredningen lades ned 2020 valdes Engström därför att han var avliden, inte kunde försvara sig och passade som en praktisk avslutning av utredningen.
Det är viktigt att skilja på vad som är Hedbergs tolkning och vad som är etablerade fakta. Boken bygger på hans egen teori om ett iscensatt Palmemord, en teori som avviker från både den officiella utredningens slutsats och den uppfattning som dominerar bland de flesta forskare och Palmeanalytiker. Kapitlet om Engström ska därför läsas som ett argument inom Hedbergs större teori, inte som en redovisning av allmänt accepterade fakta.
(Jag hittade KHs bok "En oväntad vändning i "bokåtervinningen" på ett bibliotek, så den smörjan har jag läst och samtidigt säkerställt att KH inte fick betalt för att jag läste den.)
Dock är det intressant att KH träffat SE. Det har varken KP, LL eller TP gjort.
Edit: Jag tog mitt medborgerliga ansvar och slängde boken jag läst av KH i soporna efteråt.
