Håller godhetsnarcissismen på att förstöra den västerländska civilisationen?

Det finns ingen realistisk anledning med nutida kunskap att tro att syndafallet är en historisk händelse och att tillvaron på jorden någonsinn varit paradisisk.

Åldrande, död, hemska sjukdomar utan någon anledning, plågor, lidande och skräck varje dag drabbade de första däggdjuren och dinosaurierna långt innan det fanns några människor som kunde syssla med någon "synd".

Titta på ett rovdjur som ett lejon hela dess konstruktion är gjord för att fånga och äta andra djur. Varje gång ett lejon ska äta så blir det en ytterst obehaglig upplevelse för något annat djur. Vad gjorde lejon och andra rovdjur den paradisiska eran? Levde de på sallad eller sojaprotein?

Hur kristendomen uppfattas är beror till ytterst liten del på "sossar" och vad de sysslar med för sossar är en sentida fenomen och Sverige är en ytterst liten del av världen.

Man kan kalla berättelsen om syndafallet för en myt, men att hysa en kristen tro innebär att ta denna myt på djupaste allvar, oavsett om den är empiriskt bevisbar eller inte. Det har ett ovärderligt existentiellt värde, eftersom sådana arketypiska berättelser förmår vägleda människan i hennes inre liv och moraliska kompass.

Detta är något som varken Richard Dawkins eller en renodlat biologisk beskrivning av verkligheten kan erbjuda. Naturvetenskapen kan kartlägga hur människan fungerar biologiskt, men den kan aldrig svara på vad det innebär att vara människa, varför vi bär på en inre konflikt mellan gott och ont, eller hur vi bör leva. Myten om syndafallet fångar en djupare, mänsklig erfarenhet: att vi har en strävan mot det goda, men att vi samtidigt är oundvikligen felbara. Genom att förkasta den teologiska ramen förlorar vi verktygen att förstå vår egen komplexitet, och riskerar att ersätta en djup livsvisdom med en platt och reduktionistisk människosyn.

Den mondäna Europa-männ'schan, är ateist. Han lr hon lr det tror inte på en Gubbe i Molnet.

God hets narkandet kommer av att de röda smart nog tidigt hi-jackade "Humanismen" och gjorde den till sin signaturmelodi. Helt utan grund. Inga har släckt så många oskyldiga liv, som den röda ideologin.

Sedan dess vill nära nog alla i västerlandet främst av allt vara humanister. Vara De Goda.

Det är med det humanistiska trummandet, i tid och otid som de röda vinner valen. Vi svenskar får än en gång se i september, om det är så.

Det är ytterst viktigt om syndafallet är en verklig händelse för om det inte är det så har den oändligt gode kristne guden som samtidigt påstås vara omnipotent och alltså kan göra vad som helst utan begränsningar, skapat en bristfällig verklighet, vars brister det mesta av världens elände kan härledas till.

Jag är benägen att tro att världens skapare inte alls är oändligt god såsom kristna föreställer sig det eller har obegränsade förmågor. Det är också den troligaste förklaringen till Teodicéproblemet.

Om någon entitet/ingenjör/programmerare skapar en simulerad verklighet med befolkad av diverse varelser eller karaktärer måste den då bry sig om var och en av dessa oändligt mycket? Inte alls den kanske bryr sig om vissa av dem. Har den konstruktören oändliga, obegränsade förmågor och kan göra vad som helst? Troligtvis inte.

Det du kritiserar är en förenklad och sentimental version av kristendomen som saknar förankring i den klassiska traditionen. Kristendomen utlovar inte något paradis på jorden och har aldrig gjort det. Tvärtom är den djupt realistisk: världen är fallen, människans natur är kluven, lidandet är ofrånkomligt och ingen mänsklig ordning kan bli perfekt. Det är därför utopin förläggs till eskaton och inte till historien. Det är också därför kristendomen alltid har betonat måttfullhet, omdöme och ansvar framför gränslös naivitet.

Jesus uppmanar förvisso till kärlek, men aldrig till självutplåning eller till att blunda för ondskans realitet. Han säger uttryckligen att lärjungarna ska vara "kloka som ormar och oskyldiga som duvor" (Matt 10:16). Det handlar om en balans, inte om ett självförstörande ideal.

Den kristna tron förutsätter alltså urskillning, inte gränslöshet. Paulus skriver uttryckligen: "Driv ut den som är ond ur er gemenskap!" (1 Kor 5:13). Den barmhärtige samariten hjälper en skadad medmänniska i sin omedelbara närhet, inte ett rövarband från den afrikanska kontinenten. Detta är en moralisk liknelse, inte en uppmaning att avskaffa självbevarelsedriften. Den kristna moralen bygger på kärleken till nästan, vilket i modern mening handlar om hjälpsamhet mot människor i ens närmiljö. Ingenstans står det att kristna har ansvar för jordens alla folk. Vi ska bära vårt eget kors medan Kristus bär världens kors. Att själv försöka bära världens kors är ett ödesdigert högmod.

Det verkligt farliga uppstår när moderna ideologier övertar kristendomens språk men förkastar dess antropologi. Då uppstår utopiska projekt som utgår från att ondskan kan byggas bort genom social ingenjörskonst. Det är ur dessa sekulariserade rester av kristna begrepp, berövade sin teologiska ram, som kommunism, radikal egalitarism och andra ismer växer fram, inte ur kristendomen själv.

Kort sagt: kristendomen är inte orsaken till utopismen. Den är tvärtom det enda historiska system som konsekvent har varnat för den.

Jag tror inte att du kan komma undan med att det finns en hoppfull tro på människans förmåga till omvändelse till det "goda" i kristendomen. Säger inte Jesus i Lukasevangeliet att en omvänd syndare är värd mer än 99 rättfärdigade ickesyndare?

Kristendomen var från första början en missionerande rörelse som sökte omvända människor i alla kulturer och kontinenter till den sanna vägen, en väg som fanns tillgängligt åt alla människor, även de mest barbariska och grymma folkslagen, även dina värsta fiender.

Denna impuls finns kvar i den moderna liberala människan. Alla folkslag kan ta del av den liberala sanningen; att alla människor bör befrias från våldshierarkier och att alla människor, från Kongo till Afghanistan, törstar efter frihet och kan hantera frihet ifall man bara ger dem en chans.

Skola och universitet är liberalens kyrka, här kan människor omprogrammeras till att sudda ut alla deras mörkare irrationella impulser. Upplysningens fader Kant sökte universalisera Guds lagar till den grad att vi kunde nå dessa som självklara logiska axiom helt utan att behöva irrationella sagor, skrifter eller uppenbarelser. På så sätt skulle även en utomjording som aldrig har hört talas om Jesus eller bibeln kunna nå fram till samma moraliska dygder enbart genom att använda sig av logiken.

Du kan hitta alla möjliga personligheter i bibeln som kommer med motsatt budskap i förhållande till Jesus på olika sätt, men faktum kvarstår att Jesus tillslut tar med sig en bandit till paradiset när han dör på korset. Jesus är den förlåtande gudens predikare, och alla människor kan räddas ifall de bara öppnar deras hjärtan till ljuset.

Den moderna liberalismens uppenbara kristna rötter kan inte så enkelt begravas genom någon citat från Paulus. Bara tanken att en grek i antikens Aten skulle vilja sprida grekisk demokrati till alla världens mörka hörn är skrattretande. Helt uppenbart så är den liberala godhetsknarkande globalisten en varelse som aldrig hade kunnat existera utan kristendomen.

Ser du på östasiatiska länder med liberal demokrati så ser du en betydligt mer pragmatisk liberalism (sätt att organisera samhället på ett harmoniskt sätt) utan den kristna missionära impulsen att ta med sig ljuset till alla världens mörka hörn.

Man kan säga att den kristna impulsen är det farligaste med moderna liberalismen, skulle vi likt japaner eller människor i Singapore bara organisera samhället demokratiskt utan den universala kristna impulsen så skulle liberalismen inte vara så dekadent som den är i Väst.

Syndafallet var en verklig händelse i en ursprungsvärld, vilken föregick tillkomsten av vår nuvarande värld som uppstod just till följd av fallet.

Jag tror inte att du kan komma undan med att det finns en hoppfull tro på människans förmåga till omvändelse till det "goda" i kristendomen. Säger inte Jesus i Lukasevangeliet att en omvänd syndare är värd mer än 99 rättfärdigade ickesyndare?

Kristendomen var från första början en missionerande rörelse som sökte omvända människor i alla kulturer och kontinenter till den sanna vägen, en väg som fanns tillgängligt åt alla människor, även de mest barbariska och grymma folkslagen, även dina värsta fiender.

Denna impuls finns kvar i den moderna liberala människan. Alla folkslag kan ta del av den liberala sanningen; att alla människor bör befrias från våldshierarkier och att alla människor, från Kongo till Afghanistan, törstar efter frihet och kan hantera frihet ifall man bara ger dem en chans.

Skola och universitet är liberalens kyrka, här kan människor omprogrammeras till att sudda ut alla deras mörkare irrationella impulser. Upplysningens fader Kant sökte universalisera Guds lagar till den grad att vi kunde nå dessa som självklara logiska axiom helt utan att behöva irrationella sagor, skrifter eller uppenbarelser. På så sätt skulle även en utomjording som aldrig har hört talas om Jesus eller bibeln kunna nå fram till samma moraliska dygder enbart genom att använda sig av logiken.

Du kan hitta alla möjliga personligheter i bibeln som kommer med motsatt budskap i förhållande till Jesus på olika sätt, men faktum kvarstår att Jesus tillslut tar med sig en bandit till paradiset när han dör på korset. Jesus är den förlåtande gudens predikare, och alla människor kan räddas ifall de bara öppnar deras hjärtan till ljuset.

Den moderna liberalismens uppenbara kristna rötter kan inte så enkelt begravas genom någon citat från Paulus. Bara tanken att en grek i antikens Aten skulle vilja sprida grekisk demokrati till alla världens mörka hörn är skrattretande. Helt uppenbart så är den liberala godhetsknarkande globalisten en varelse som aldrig hade kunnat existera utan kristendomen.

Ser du på östasiatiska länder med liberal demokrati så ser du en betydligt mer pragmatisk liberalism (sätt att organisera samhället på ett harmoniskt sätt) utan den kristna missionära impulsen att ta med sig ljuset till alla världens mörka hörn.

Man kan säga att den kristna impulsen är det farligaste med moderna liberalismen, skulle vi likt japaner eller människor i Singapore bara organisera samhället demokratiskt utan den universala kristna impulsen så skulle liberalismen inte vara så dekadent som den är i Väst.

Jaha vad är din källa till din kännedom om denna hypotetiska perfekta "ursprungsvärld", som går emot all nuvarande kunskap om verkligheten?

Är det kristna tänkare från medeltiden eller senatiken som satt på något kloster eller eremitgrotta och spekulerade?

Vi måste försöka förstå den västerländska civilisationens självförstörelse i psykologiska och andliga termer och inte bara politiska termer. Jag tror att fenomenet handlar om "godhetsnarcissism", en kollektiv psykologi där människor tror att de kan vara goda och perfekta, i strid med Jesu ord: "Ingen är god, utom Gud" (Markus 10:18).

Den kristna antropologin hävdar att människan har två viljor som står i konflikt med varandra. Paulus beskriver detta som den gamla och den nya människan, förankrade i Adam respektive Kristus (Rom 7:19, 24). Han är optimistisk gällande att vi kan lägga av oss den gamla människan (Ef 4:22-24), men i verkligheten måste vi leva med båda.

Augustinus lär att viljan rymmer två motstridiga impulser (Bekännelser VIII). Denna splittring är inte patologisk utan ett metafysiskt tillstånd hos vår fallna natur. Helheten tillhör endast eskaton. Vi måste förbli splittrade, och förbli medvetna om vår splittrade natur.

Luther beskrev den kristne som simul iustus et peccator, samtidigt rättfärdig och syndare. Den gamle Adam försvinner aldrig. I Stora Galaterbrevskommentaren kritiserar han strävan efter helgonlikhet som ett lönlöst försök att rena viljan: "De heliga är syndare, och de är heliga inte i sig själva utan i Kristus."

För Luther beror andlig hälsa på medvetenheten om vår splittring, vilket leder till bekännelse och förlåtelse. Självet helas genom gudomlig förlåtelse, inte genom att bli enhetligt och i praktiken skenheligt. I motsättning till detta hävdade psykoanalytikern Donald Winnicott att psykologisk hälsa förutsätter att splittringen övervinns för att skapa ett enhetligt själv, en modern idé som förkastar kristen antropologi.

Det är alltså en modern idé att vi bör sträva efter att bli ett enhetligt och perfekt själv i överensstämmelse med godhetsidealet. Kristen teologi förkastar detta som syndig självfrälsning. Enligt Augustinus är det högmod (superbia). Predikaren 7:16 varnar: "Var inte alltför rättfärdig... Varför skulle du fördärva dig själv?" Idag kännetecknas många institutioner av en moralisk absolutism som förnekar människans moraliska dubbelnatur, och därmed upprepas det mönster som Predikaren varnar för.

Vi måste hålla vår mörka sida i schack, och vi kan göra det just därför att vi erkänner vår splittrade natur. Men medvetenheten om arvsynden har i allt väsentligt försvunnit. Resultatet blir en godhetsnarcissism som förstärker impulsen att riva ner civilisationen, eftersom civilisationen betraktas som ond då den vidmakthålls genom maktutövning: fängelser, polismakt, tvingande normer, nationsgränser, utvinning av naturresurser, löneslaveri och militarism. Allt detta tolkas som förtryck inom postkolonial teori, kritisk rasteori, identitetspolitik och antimilitarism.

Den västerländska civilisationen blir en symbol för makt och privilegier, ett hinder för "befrielse" i enlighet med Rousseaus ideal om den goda naturmänniskan. Utan insikten om arvsynden förlorar vi det enda motgiftet mot moralisk absolutism. En civilisation som förnekar sin egen ambivalens försöker bli mer rättfärdig än vad något mänskligt samhälle kan bära, och kollapsar under tyngden av sin egen inbillade godhet. Helt enkelt: om vi ska vara heliga kan civilisationen inte upprätthållas.

Kvantfysiken visar att kvantverkligheten utgör ett transcendent modus för materien innan den aktualiseras som konkret materia. Vad gäller klassiska fysikaliska egenskaper befinner sig kvantobjektet i ett obestämt tillstånd. Därmed har vetenskapen experimentellt påvisat existensen av en transcendent verklighet, om än inte en gudomlig sådan. Visserligen har vi enbart bevisat existensen av ett transcendent materiellt modus och inte av andliga väsen, men eftersom hela universum en gång befann sig i ett sådant kvanttillstånd har de gamla kyrkofäderna i alla fall fått delvis rätt: det finns en transcendent dimension av verkligheten (se vidare: 'Pneumatisk hylomorfism och kvantfilosofi', här).

Kvantfysiken visar att kvantverkligheten utgör ett transcendent modus för materien innan den aktualiseras som konkret materia. Vad gäller klassiska fysikaliska egenskaper befinner sig kvantobjektet i ett obestämt tillstånd. Därmed har vetenskapen experimentellt påvisat existensen av en transcendent verklighet, om än inte en gudomlig sådan. Visserligen har vi enbart bevisat existensen av ett transcendent materiellt modus och inte av andliga väsen, men eftersom hela universum en gång befann sig i ett sådant kvanttillstånd har de gamla kyrkofäderna i alla fall fått delvis rätt: det finns en transcendent dimension av verkligheten (se vidare: 'Pneumatisk hylomorfism och kvantfilosofi', här).