Citat:
Ursprungligen postat av
Russinsmurfen
Har haft med några barnlösa vuxna människor att gjort på sistone. Att det är nåt fel på dem har man ju alltid vetat men först nu förstod jag vad det var.
De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva, behöver aldrig planera nåt för att ta hänsyn till eller ta hand om nån annan människa.
Ändå så är det alltid de på en arbetsplats som har barn som ser till att allt funkar. Även för de förvuxna barnen som aldrig fick några barn.
Lyssnar man istället på hur en barnlös upplever situationen så är det alltid att det är de som får anpassa sig och ställa upp för alla de med barn.
Så kan det nog vara på nåt enstaka ställe, men det jag sett så kan man inte ens lägga över ansvaret på dessa förvuxna barn för de har ingen rutin av att ta ansvar och empatin är också oftast på mycket låg nivå.
Frågan är då om dessa vuxna barnlösa människor varit så hela sitt liv och därför har ingen valt att skaffa barn med dem, eller är det så att de blivit förstörda av att inte behöva bry sig om nåt annat än sig själv på sin lediga tid.
Nu är detta Flashback och då brukar det alltid bli svart eller vitt. Självklart finns det de med barn som är helt hopplösa och de utan som är helt fantastiska. Men de faller ur normen.
Tråden handlar inte heller om unga ambitiösa människor som ännu inte skaffat barn.
Det handlar om de vuxna som aldrig behövt bry sig om nån annan än sig själva varenda minut de inte varit på jobbet.
Det där inlägget formligen dryper av vad som inom psykologin kallas för projektion och frustrationstolerans som nått sin gräns... När någon går till så här pass generaliserande och aggressivt angrepp på en annan grupps livsstil, handlar det ju sällan om den gruppen egentligen- det handlar om personens egna outtalade känslor.
Meningen "De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva... varenda minut de inte varit på jobbet" avslöjar enormt mycket.
Vad som egentligen sägs här när man analyserar det närmare... Du måste vara fullständigt slutkörd. Att ständigt behöva pussla, hämta, lämna, serva och aldrig ha en minut för sig själv skapar en enorm trötthet. Istället för att erkänna för sig själv att "Gud vad skönt det vore att bara få vara själv en helg", vänder du det till missunnsamhet och rationaliserar det som att det är "fel" på de som faktiskt har den friheten... Att hävda att det alltid är småbarnsföräldrarna som "ser till att allt funkar" på jobbet är en klassisk försvarsmekanism ju.
Småbarnsföräldrar tvingas ofta vabba, gå tidigt och ha hög frånvaro (vilket är helt naturligt). Men det skapar ofta ett dåligt samvete gentemot kollegorna.... Genom att hävda att man själv "håller ihop allt" kompenserar man för den skuldkänslan. Det är lättare att måla upp de barnlösa som oansvariga "förvuxna barn" än att hantera stressen över att man själv kanske inte räcker till på jobbet.
Kort sagt: Det här är en ju en sån klassisk forum-ventilering från en förälder som med all sannolikhet är dödstrött, känner sig otillräcklig både hemma och på jobbet, och som använder de barnlösas frihet som en måltavla för sin egen avundsjuka och utmattning.
Jag tycker faktiskt synd om dig...