Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Det är helt otroligt. Det kommer en ny sån här tråd på samma tema varje månad (var är moderatorerna?) med samma gnälliga resonemang. Vore ni till freds med era barnfyllda liv skulle ni inte hålla på så här. Men ni är som en sekt som inte kan låta bli utan prompt måste "frälsa" andra.

Till att börja med borde man kanske skilja på barnlös och barnfri i tråden.

[...]

Det är helt otroligt. Det kommer en ny sån här tråd på samma tema varje månad (var är moderatorerna?) med samma gnälliga resonemang. Vore ni till freds med era barnfyllda liv skulle ni inte hålla på så här. Men ni är som en sekt som inte kan låta bli utan prompt måste "frälsa" andra.

Håller med. Det gäller inte bara detta samtalsämne i denna tråd, det gäller alla sorters ämnen. Det är vanlig klassisk projicering det handlar om. Grundläggande psykologi. Man anklagar inte andra för saker de inte har som man själv har om man är genuint nöjd med det man har. Det är i bästa fall småaktighet och i sämsta fall att man som anklagande part inte uppskattar det man har men försöker påskina att det är angenämt för att inte se sina egna brister. TS kanske försöker göra en poäng visserligen men han gör det på fel sätt och det enda det framstår som är att vi ska spegla oss i hans glans för han har barn och vissa av oss inte har det. Dvs oss barnlösa är loosers och vi ska skämmas. Det är väl den korta varianten. Mycket möjligt att jag själv projicerar mitt egna obehag och hycklar med det jag sagt för jag inte har barn men han startade trots allt tråden.

Då blir det nog bra.
Ytterligheter var inte vad jag tänkte vi skulle diskutera i denna tråd.

Du förväxlar akademisk intelligens med emotionell mognad. Att ha högt IQ betyder bara att man är bra på logiska test inte att man har kapacitet för djupa mänskliga relationer eller förmågan att osjälviskt ta hand om en annan människa och det du kallar rationella och analytiska beslut är i själva verket bara en fin omskrivning för extrem självcentrering och feghet och det krävs noll intelligens för att välja den enkla vägen och bara leva för sig själv. De mest analytiska personerna är ofta de som är så känslomässigt handikappade av sin egen barndom att de rationaliserar bort livet självt för att skydda sin egen bekvämlighet.

En sak jag (som valt att vara utan barn) har märkt, är att det alltid är dom med barn som ska ondgöra sig över dom som inte valt att skaffa barn. Tänker inte dra någon lång harang här. Men ska måla upp ett exempel eller en liknelse, som jag tror är ganska träffsäker.


Erik köper en Chevrolet Corvette. Det har varit hans dröm sedan han var i tonåren. Erik tycker att alla som inte också drömt om en Corvette, är sjuka i huvudet. Har konstiga böjelser, eller döljer någonting. Så måste det vara. Han själv, döljer absolut ingenting. Inget. Och säger det igen, bara så att det verkligen låter trovärdigt. Han döljer INGET.


När Erik väl skaffat sin Corvette, så insåg han ganska snabbt att den kostade mycket. Krävde mycket underhåll och den var inte så rolig och häftig som han trodde.


Johan, var aldrig intresserad av en Corvette. Han köpte en gammal vanlig tråkig V70. Han behövde inte låna pengar. Och den har inte kostat mycket att driva runt. Vare sig i reparationer, eller bränsle om man jämför med Eriks Corvette.

Erik blir förbannad när han ser Johan.

Varför i HELVETE ska Erik dras med en svindyr och besvärlig Corvette, när Johan lätt kan glida runt på samma vis i sin SKETNA V70?? Det ska bara inte gå!

Erik valde ju denna vägen, för att många andra gjort det. Och för att visa att han minsann också är en "redig jävel" som dom andra Corvette-ägarna. Om nu Erik gjorde det valet, så ska väl för helvete alla andra också göra det? Dom ska ju också dras med samma vånda, huvudvärk och elände? Eller?

Erik ångrar bittert att han skaffade sin Corvette. Men måste lägga upp fina bilder på den på Instagram, Facebook och liknande där han ler tillgjort. Han får åka på Corvette-träffar, där han och dom andra entusiasterna baktalar alla V70 ägarna, och deras simpla livsstil. För inte fan är dom avundsjuka. Nej. Nej för i helvete. Det är dom inte!

Tror detta bör klargöra saker.


Och jag är jävligt nöjd med min V70. Aldrig velat ha en Corvette för att "passa in" - Och kommer då fan heller aldrig skaffa en, eller flera

Har haft med några barnlösa vuxna människor att gjort på sistone. Att det är nåt fel på dem har man ju alltid vetat men först nu förstod jag vad det var.
De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva, behöver aldrig planera nåt för att ta hänsyn till eller ta hand om nån annan människa.
Ändå så är det alltid de på en arbetsplats som har barn som ser till att allt funkar. Även för de förvuxna barnen som aldrig fick några barn.
Lyssnar man istället på hur en barnlös upplever situationen så är det alltid att det är de som får anpassa sig och ställa upp för alla de med barn.
Så kan det nog vara på nåt enstaka ställe, men det jag sett så kan man inte ens lägga över ansvaret på dessa förvuxna barn för de har ingen rutin av att ta ansvar och empatin är också oftast på mycket låg nivå.

Frågan är då om dessa vuxna barnlösa människor varit så hela sitt liv och därför har ingen valt att skaffa barn med dem, eller är det så att de blivit förstörda av att inte behöva bry sig om nåt annat än sig själv på sin lediga tid.

Nu är detta Flashback och då brukar det alltid bli svart eller vitt. Självklart finns det de med barn som är helt hopplösa och de utan som är helt fantastiska. Men de faller ur normen.
Tråden handlar inte heller om unga ambitiösa människor som ännu inte skaffat barn.
Det handlar om de vuxna som aldrig behövt bry sig om nån annan än sig själva varenda minut de inte varit på jobbet.