Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Du säger barnlös men jag säger barnfri. Har aldrig velat ha barn och är konstant obekväm när barn är i närheten.

Låter nästan som att du är avundsjuk för att du också vill leva fritt men tog på dig ansvaret av att skaffa barn och nu är du fast.

De fikar också och så äter de brunch ute. Samt åker till Berlin för att se en pjäs med homosexuella förtecken. Annars är det mest insta/tv-spel + kaloriintag.

Ja jag vet en hel del personer med ansträngda relationer till sina föräldrar och vice versa, och nej det är inte bara de som är barnlösa. Du får bredda ditt perspektiv utanför din bekantskapskrets. Din logik är ungefär "jag känner endast rika människor så därför finns inga fattiga människor." Ja djupa relationer till andra är en stor mening med livet för många. Men det finns även de som finner sin mening i annat. Ni klagar på att vi utan barn är empatilösa. Men ni verkar sakna empati för oss utan barn. Så det märks då inte att ni skulle ha mer empati.

Eller så kan du förklara här och nu varför vi ska arbeta tills vi dör.

Det där inlägget formligen dryper av vad som inom psykologin kallas för projektion och frustrationstolerans som nått sin gräns... När någon går till så här pass generaliserande och aggressivt angrepp på en annan grupps livsstil, handlar det ju sällan om den gruppen egentligen- det handlar om personens egna outtalade känslor.

Meningen "De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva... varenda minut de inte varit på jobbet" avslöjar enormt mycket.

Vad som egentligen sägs här när man analyserar det närmare... Du måste vara fullständigt slutkörd. Att ständigt behöva pussla, hämta, lämna, serva och aldrig ha en minut för sig själv skapar en enorm trötthet. Istället för att erkänna för sig själv att "Gud vad skönt det vore att bara få vara själv en helg", vänder du det till missunnsamhet och rationaliserar det som att det är "fel" på de som faktiskt har den friheten... Att hävda att det alltid är småbarnsföräldrarna som "ser till att allt funkar" på jobbet är en klassisk försvarsmekanism ju.
Småbarnsföräldrar tvingas ofta vabba, gå tidigt och ha hög frånvaro (vilket är helt naturligt). Men det skapar ofta ett dåligt samvete gentemot kollegorna.... Genom att hävda att man själv "håller ihop allt" kompenserar man för den skuldkänslan. Det är lättare att måla upp de barnlösa som oansvariga "förvuxna barn" än att hantera stressen över att man själv kanske inte räcker till på jobbet.

Kort sagt: Det här är en ju en sån klassisk forum-ventilering från en förälder som med all sannolikhet är dödstrött, känner sig otillräcklig både hemma och på jobbet, och som använder de barnlösas frihet som en måltavla för sin egen avundsjuka och utmattning.

Jag tycker faktiskt synd om dig...

Enligt normala människor skulle jag kanske kunna klassas som en "kuf" och tystlåten man men annars gick det helt fel, precis som alla andra antaganden om barnfria. Finns inga resor, middagar, spel eller sovmorgnar i livet eftersom man jobbar och sköter sitt, precis som alla andra. Skillnaden är bara den att vissa inte lämpar sig på grund av personlighet, sjukdomar etc. och själv har jag hela livet sysslat med lugna aktiviteter i hemmet då jag bara är en sån. Barn kommer det aldrig någonsin att bli, men man har ju kontakt med släkten och deras avkommor.

Intressant tråd att följa där beteende hos dom med och dom utan barn skriver hur man upplever andras beteende och det diskuteras

Det är intressant att läsa vad alla tycker även om det inte är jag som startat tråden

Jag har inga barn inte sambon heller det var det första vi pratade igenom och vi sa nej till det om vi tycker det var det bästa valet?

Vet inte, vi vet ju inte hur hade blivit eftersom vi inte har upplevt att ha barn men som det känns för min del som kommit upp i åren och med min hälsa även hur det ser ut i samhället tror jag att det var ett bra val att avstå

Kan givetvis inte tala för andra, men personligen upplever jag livet med barn som betydligt rikare och mer belönande än livet utan.

Vi har rest jorden runt och haft fantastiska upplevelser, men att få göra det tillsammans med vårt barn har varit ännu mer berikande. Att se vår son fascineras av nya platser, upptäckter och kulturer, och att få skapa de minnena tillsammans, ger resorna en helt annan dimension.

Vi har också ätit på otaliga fina restauranger, men de stunder som stannar kvar starkast i minnet är ändå de enkla. Som när sonen plockade bär för första gången, eller när vi stod tillsammans i köket och lagade mat. För mig överträffar sådana ögonblick vida de mest exklusiva restaurangbesök vi har gjort.

Att få uppleva världen genom sitt barns ögon, att se hans glädje, nyfikenhet och förundran inför livets små och stora upptäckter, det har gett mitt liv en dimension som jag aldrig upplevde innan vi fick barn.

Aha så du vill alltså att folk ska skaffa barn av ekonomiska skäl istället för av kärlek.

Vad var det som gick fel och varför?

Det låter som en fantastisk idé. En s.k. självsanering som du bekostar själv. Det blir inte bättre.

Föräldrar vill gärna blåsa upp sin prestation med att ge/motta en creampie till nånting så jävla stort och att dom är så jävla mycket bättre än dom som valt att leva livet utan barn. Skulle snarare säga att föräldrar tenderar att vara påklistrat duktiga, och vill få det till nån jävla merit att ha avlat. Allt som oftast så har ändå vänner, släktingar och hela samhället stått bakom dom, och dom har aldrig lärt sig att vara exekutiva och ta sig framåt när ingen annan finns där.

För att inte tala om alla dessa jävla fejkade vab-dagar. Har jobbat med dessa idioter som absolut måste stanna hemma två veckor för att lilla Per-Algot fått lite snuva eller skrubbat knät. När jag tog min nuvarande anställning gjorde jag det till stor del för att jag får arbeta helt själv, och inte behöver ta hänsyn till att nån borde ha svalt den där natten.