Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Om man gör lite generaliseringar: så tycker jag att många barnlösa har en tomhet. De blir också väldigt jagfixerade eftersom de aldrig behövt ta hänsyn till barn som ju plötsligt kan kräva mycket tid och engagemang. Förståss, de som skaffar djur t ex hund behöver ju lägga engagemang på det. Jag måste då säga att när jag träffar de som är barnlösa och troligen inte kommer att ha barn, så pratar jag väldigt lite om egna barn, t e x deras jobb, karriär, partner, boende, relationer osv. Gör man inte det så tycker jag man är en känslomässig sk-thög. De får fråga om barnen om de vill. Ganska många har ett trauma att de inte fått barn bakom fasaden. Sen kan jag ju tänka mig att när hon eller han bredvid en som hela tiden pratat om sin fantastiske partner och sina barn, plötsligt ligger i bitter skilsmässa och barnen blir slagträn..att en å annan barnlös myser..hoho..förra månaden var ju allt great när ni var i Torrevieja och drog upp planer på flytta dit.

Med tanke på hur många människor det finns som skaffar barn, men som med facit i hand inte skulle ha gjort detta, så är jag väldigt tveksam till den spaning som TS lägger fram.

Tycker man kan läsa om resultatet av detta i diverse krim-trådar - och det ideligen.

Och otroligt många av dom trasiga människorna skaffar barn utan att ha tagit itu med sina problem och blir lika kassa föräldrar som dom själva växte upp med. Vi kan väl åtminstone vara överens om att normen i samhället fortfarande är att skaffa barn, och barnfria är i solklar minoritet. Även om många föräldrar (både dom bra och dom dåliga) intalar sig själva att det bara är samhällets bottenskrap som aldrig skaffar barn och alla föräldrar är exemplariska, lyckade och goda människor.

Ja, och fyfan vad skönt det är. Jag kan fortsätta att leva mitt liv och göra vad jag vill med min fritid. Vad ska jag knulla fram ungar till? Att de ska bli slavar åt muslimen som gjort dig till en minoritet i ditt eget land om en generation? Vilket ansvar har jag som far att sätta barn till världen med den framtiden?

Det är helt uppenbart att det här stället är totalt klippt och färdigt, men jag misstänker att du inte har en aning om saken. Hade det funnits någon framtid för Sverige och svenskarna vore det en annan sak att säga tack och adjö till mina drömmar och intressen i livet, men nu finns det ingen som helst anledning efter situationen svennebanan har satt sig i.

Allt är en definitionsfråga. Det är många människor som inte tar sitt ansvar i många aspekter och bryr sig inte ett skit och det oavsett om man har barn eller inte. Den här ansvaralösheten handlar mer om personlighet och individ, mindre om man har barn eller inte.

Tjej född 88? Man hör paniken komma.
Det värsta är att om de där egona ändå får en unge och är 40 år. Blir de den allra värsta sorten av båda världar. Levt som ett barn hela livet och helt plötsligt fått nåt annat att bry sig om och ska vabba nästan tills de blir pensionärer. Hur det än går för dig så hoppas jag verkligen vi inte ska vara på samma arbetsplats.
Men jag önskar dig all lycka i livet.

Har haft med några barnlösa vuxna människor att gjort på sistone. Att det är nåt fel på dem har man ju alltid vetat men först nu förstod jag vad det var.
De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva, behöver aldrig planera nåt för att ta hänsyn till eller ta hand om nån annan människa.
Ändå så är det alltid de på en arbetsplats som har barn som ser till att allt funkar. Även för de förvuxna barnen som aldrig fick några barn.
Lyssnar man istället på hur en barnlös upplever situationen så är det alltid att det är de som får anpassa sig och ställa upp för alla de med barn.
Så kan det nog vara på nåt enstaka ställe, men det jag sett så kan man inte ens lägga över ansvaret på dessa förvuxna barn för de har ingen rutin av att ta ansvar och empatin är också oftast på mycket låg nivå.

Frågan är då om dessa vuxna barnlösa människor varit så hela sitt liv och därför har ingen valt att skaffa barn med dem, eller är det så att de blivit förstörda av att inte behöva bry sig om nåt annat än sig själv på sin lediga tid.

Nu är detta Flashback och då brukar det alltid bli svart eller vitt. Självklart finns det de med barn som är helt hopplösa och de utan som är helt fantastiska. Men de faller ur normen.
Tråden handlar inte heller om unga ambitiösa människor som ännu inte skaffat barn.
Det handlar om de vuxna som aldrig behövt bry sig om nån annan än sig själva varenda minut de inte varit på jobbet.

Panik över vad? Försöker du intala dig att jag vill förstöra mitt liv genom att skaffa en unge och man?

Ärligt talat, i stället för att du ska lägga mer energi på att analysera varför de har blivit som de har blivit, så är mitt absolut bästa råd till dig att bara distansera dig från dem. Det är helt bortkastad tid att försöka förstå eller förändra människor som har valt att leva i en permanent egoistisk bubbla. Du märker ju själv hur dränerande det är att ens umgås med dem eller ha med dem att göra på jobbet. De kommer aldrig att förstå vad äkta ansvar innebär och du kommer aldrig att få den respekt eller empati tillbaka som du förväntar dig av en vuxen människa.
Sluta lägg din energi på dessa förvuxna barn, dra en tydlig gräns och håll dem på så stort avstånd det bara går i din vardag. Det är det enda som funkar.

För allas skull nu och i framtiden hoppas jag absolut inte det.

Så vad skulle jag ha panik över?