Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Vilket trams. Som barnfri kan man resa runt i världen, och jag ser fram emot varje resa.
Jag ser även fram emot helger. Lugna sådana utan barnskrik.
Ensam? Hört talas om vänner? Man kan umgås med sådana som har barn, eller sådana som inte vill ha barn.

En jul ensam låter betydligt trevligare än ett förstört liv med gapig unge, man som åldras som mjölk och drama. Vad hade jag haft att se fram emot? Semester i Astrid Lindgrend Värld?

Med tanke på hur många människor det finns som skaffar barn, men som med facit i hand inte skulle ha gjort detta, så är jag väldigt tveksam till den spaning som TS lägger fram.

Tycker man kan läsa om resultatet av detta i diverse krim-trådar - och det ideligen.

Precis. Klockren beskrivning.

Allt är en definitionsfråga. Det är många människor som inte tar sitt ansvar i många aspekter och bryr sig inte ett skit och det oavsett om man har barn eller inte. Den här ansvaralösheten handlar mer om personlighet och individ, mindre om man har barn eller inte.

Tjej född 88? Man hör paniken komma.
Det värsta är att om de där egona ändå får en unge och är 40 år. Blir de den allra värsta sorten av båda världar. Levt som ett barn hela livet och helt plötsligt fått nåt annat att bry sig om och ska vabba nästan tills de blir pensionärer. Hur det än går för dig så hoppas jag verkligen vi inte ska vara på samma arbetsplats.
Men jag önskar dig all lycka i livet.

Tänker aldrig att det skulle vara pga av att de inte vill ta ansvar. Känner massa barnlösa människor som har fruktansvärt mycket ansvar, men då i sitt yrke istället.

Sen ska man ha klart för sig att bara för man skaffat barn så betyder det inte automatiskt att man är en bra förälder. De värsta personerna på planeten är ju fan föräldrar. Och de är ju de som skapat de som valt att inte skaffa barn.

(Jag har barn)

"Barnlösa lever ett liv på tomgång".

Jag tycker det verkar vara så att barnlösa lever absolut bästa livet.
Dom lever sitt eget liv ordentligt, istället för att bara direkt skaffa barn.
Man ser hur dom tar långa resor världen runt, dom har råd till massa roligt,
har inga ekonomiska bekymmer. Kan enkelt bara flytta på sig, eller byta stad.
Göra det dom älskar.

Och allt medans de fortfarande är unga.
Sen kan ju vissa skaffa barn, fast senare bara.

Är det något jag fått höra från nära vänner som skaffat barn,
så är det just att dom ångrar att dom inte sköt på att skaffa barn.
Vissa ser man precis blivit fast anställda efter studierna, och skaffar barn direkt.
Vilket är synd. Var ju just där de faktiskt kunde ha satsat på att resa lite och sånt.

Tänk vilken skillnad det är på att skaffa barn när du är 20 år mot låt säga 40 år.
Denna skillnad ger ju hela 20 år där du bara kan satsa på dig själv 110%.
Två decennier där du verkligen kan leva exakt på dina villkor och göra allt du älskar.
Med barn direkt som ung så blir det mycket mycket svårare att göra något sådant.
Så vissa får leva sina vad som ska vara bästa unga åren, med att bara ta hand om vrålande adhd barn.

Med det sagt.
När du väl skaffar barn vid runt 40-50 år.
Så har du alltså verkligen levt ett liv du kan berätta om för dina barn.
Du har 20-30 år där med historier.

Medans om du var 19 när du fick barn. Barnet frågar dig i framtiden vad du gjorde innan barnet kom. Du svarar: "Jag hade ganska nyss tagit studenten innan du kom till".


Skämt isådo.
Varje person gör som man vill.
Ingen idé att klaga på andras val.
Man får hoppas att alla vet vad dom gör, och gör det dom vill göra.
I den mån det går.

Om det är som du säger är det ju perfekt att de inte skaffar barn och avlar på sina defekter.

Ja, och fyfan vad skönt det är. Jag kan fortsätta att leva mitt liv och göra vad jag vill med min fritid. Vad ska jag knulla fram ungar till? Att de ska bli slavar åt muslimen som gjort dig till en minoritet i ditt eget land om en generation? Vilket ansvar har jag som far att sätta barn till världen med den framtiden?

Det är helt uppenbart att det här stället är totalt klippt och färdigt, men jag misstänker att du inte har en aning om saken. Hade det funnits någon framtid för Sverige och svenskarna vore det en annan sak att säga tack och adjö till mina drömmar och intressen i livet, men nu finns det ingen som helst anledning efter situationen svennebanan har satt sig i.

Helt underbart är det.

Sant.
Men nu handlade detta mer om hur tomt ett liv utan barn kan kännas.

Behöver verkligen inte vara småbarnsföräldrar, har haft kollegor med barn i åldrar 7-15 där barnen skolvägrar och föräldern konstant kommer sent till jobb eftersom morgonen spenderas med att försöka övertyga ungen att skolan är nödvändig, eller måste gå tidigt för ungen brutit ihop i skolan och inte kan ta sig hem själv, eller har ungar med npf-diagnoser där föräldrarna måste lägga tid på att jaga skolan för att få skolgången att fungera för ungen. Så nej, det är definitivt inte bara småbarnsföräldrar som är stökiga att jobba med.