Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Barn blir mobbade i skolan närstående blir utstötta av omgivningen. Trakasserade psykiskt och fysiskt. Sekten applåderar.

Kan vi inte gå in mer på Saras så kallade cancer? Är den ens på riktigt? Jag undrar varför hon inte kan ha vanlig svensk sjukvård utan måste åka och ha special- sjukvård, känns konstigt. Jag litar inte på henne överhuvudtaget utan hon är en sån som säkerligen hade kunnat fejka vara sjuk för att få uppmärksamhet och pengar.

Hur många av de omkring 800 uthängningarna har faktiskt lett till att tidigare okända offer trätt fram efteråt?

På vilket konkret sätt förhindrar offentliga uthängningar grooming på nätet?

Hur hög blir trovärdigheten för ett barn som berättar om övergrepp först efter att en offentlig uthängning redan skett?
Finns det inte en risk att rätten undra om barnet påverkas av det som redan blivit känt?

Och om den risken finns, vem tar ansvar för konsekvenserna om ett barn inte blir trott därför att berättelsen kommer i skuggan av en medial uthängning?

Det handlar om verkliga barns möjligheter att bli lyssnade på och få upprättelse.

Jag vet att anhöriga drabbas.

Hur många det handlar om och hur allvarliga konsekvenserna blir i varje enskilt fall vet jag inte. Och jag har heller aldrig påstått att jag vet det. Det jag däremot säger är att de fall jag faktiskt känner till är tillräckliga för att frågan ska tas på allvar. Man behöver inte visa hur alla drabbas i detalj för att kunna konstatera att ett problem existerar.

Det som återkommer gång på gång är att du tillskriver mig, och andra, uppfattningar som jag aldrig uttryckt. Du bemöter din egen tolkning av vad du vill tror att jag menar, snarare än det jag faktiskt skriver.

Samtidigt lämnas den fråga jag ställt flera gånger obesvarad. Var går gränsen?
Hur många oskyldiga barn anser du är en acceptabel konsekvens av offentliga uthängningar innan priset blir för högt?
Är ett barn en acceptabel bieffekt?
Är tio? Är hundra? Eller tusen?
Någonstans måste det rimligen finnas en gräns om man menar att metoden är berättigad trots att oskyldiga drabbas.

Jag frågar därför att varje metod som riskerar att skada oskyldiga också måste kunna motivera var gränsen går för vad man är beredd att acceptera. Den frågan tycker jag fortfarande förtjänar ett tydligt svar.


Du tycker ju om att resonera i sannolikheter, så låt oss göra det även här.

Vi gör ett rent hypotetiskt överslag.
Det finns omkring 800 uthängningar. För att vara försiktiga räknar vi i stället på 700.

Om vi antar att en fjärdedel av de uthängda har barn handlar det om 175 personer.
Enligt genomsnittet i Sverige finns ungefär 1,7 barn per familj. För att inte överdriva avrundar vi nedåt och räknar med 1,5 barn. Då hamnar vi på omkring 262 barn. Om vi sedan, återigen mycket försiktigt, antar att endast en fjärdedel av dessa barn påverkas så pass mycket att de drabbas av utfrysning, mobbning eller annan allvarlig psykisk belastning till följd av uthängningarna, hamnar vi på ungefär 65 barn.

Det är naturligtvis ingen exakt siffra. Det är ett sannolikhetsresonemang, precis den typ av resonemang som du själv ofta använder.

Min fråga blir därför enkel.
Om vi accepterar den typen av sannolikhetsargument, är du då beredd att acceptera att ett sådant överslag innebär att 65 barn sannolikt har drabbats av lidande till följd av uthängningarna?
Om svaret är ja, vid vilken punkt tycker du att priset blir för högt?

Det handlar om principen. Hur många oskyldiga barns lidande är man beredd att acceptera för en metod vars påstådda långsiktiga effekt fortfarande är omtvistad och svår att belägga?

Ja och jag vet att gäddor har tidigare offer. Det framkommer i tidiga domar t.ex.
Sedan har sannolikt gäddor tidigare offer som inte kommit fram.

Jag har aldrig sagt att det inte är ett problem med anhöriga. Det tycker inte Dumpen heller, med tanke på att de erbjuder samtals och anhörigstöd. Det räcker ju tydligen inte för dig. Så då kan du väl berätta vad de mer ska göra istället för att klaga utan alternativ.

Det finns många verksamheter som är riskfyllda. Det betyder inte att man slutar göra dem för att det finns negativa risker. De positiva överväger det negativa.

Det är ju bara spekulationer från din sida. Din cyniska syn på samhället att alla gaddar ihop sig och mobbar anhöriga till en gädda. De flesta förstår nog att det är jobbigt för anhöriga. Men den synvinkeln vill du inte veta av.

I en perfekt värld blir ingen drabbad av någonting. Men där är vi inte än.

Det där tror du väl inte på själv? Jag tror du trollar på ytterst tjusigt och sofistikerat sätt. Vågar knappt tro att du menar allvar.

Jag köper att man hatar pedofiler, inaktiva som aktiva, det vänder sig i magen, jag fattar. Men skriv det då. Jag kan också förstå att många skiter i den kollaterala skada som uppstår i Dumpens kölvatten. Men, att inte våga erkänna detta är så ynkligt, tycker jag.

Sen alla de som, dag ut och dag in, diskuterar dumpens skadeverkningar på samhället, när det egentligen i många fall handlar om att man antingen själv blivit konfronterad eller på nåt sätt identifierar sig med de uthängda eller de anhöriga.

Jag kan ha medkänsla med samtliga av dessa, ja även vissa gäddor faktiskt. Dock blir tråddebatten så otroligt omöjlig, om ingen vågar hänvisa till sina egna upplevelser, eller sin egen person. Att man varken vill, kan eller vågar, skriva att man är överlevare, gädda eller anhörig tror jag alla fattar, men det är nog också anledningen till att samma sak skrivs sida efter sida. Ett sätt att umgås på, antar jag.

För egen del är bara det fenomenet, att ingen är ombud för sin egen person, synnerligen intressant att beskåda, även om man får lite eksem.

Här i tråden är vi endast engagerade samhällsmedborgare utan personlig koppling till Dumpens gäddor. Här kallar vi en spade för isbergssallad, om nu någon har svårt att hänga med.

Inlägget ovan innehåller antaganden, gissningar och tyckande.

Är det ok att hänga ut barn som inte har några gäddor?

Ett stöd fungerar bara om den som söker hjälp kan känna sig trygg. Om det finns en risk att samtalet spelas in och senare används på ett sätt som upplevs som förlöjligande eller utlämnande, då försvinner den grundläggande tilliten.

Jag tror inte att du själv hade känt dig särskilt bekväm med att öppna dig för din terapeut om du samtidigt behövde fundera över om det du berättar en dag kan användas emot dig därför att du inte uttryckt de åsikter denne vill höra.
Det är inte så en fungerande stödverksamhet arbetar.

Om jag först utsätter dig för psykisk misshandel och sedan erbjuder dig att ringa mig för ett stödsamtal, skulle du då säga att problemet är löst?

Knappast.

Poängen är att, så långt det är möjligt, undvika att orsaka skadan från början.
Ett stödsamtal, med en oberoende part, kan vara värdefullt för den som drabbats, men det förändrar inte det faktum att skadan redan är skedd. Det kan aldrig användas som ett frikort för att skada först.

Det blir som att först orsaka en skada och sedan hänvisa till att man erbjuder plåster. Det är inte där den avgörande frågan ligger. Den avgörande frågan är om den hade kunnat undvikas.

De säger att de ser problemet.
Samtidigt försvarar de metoden trots att de vet att oskyldiga anhöriga drabbas.
Då blir den naturliga frågan hur allvarligt man egentligen anser att problemet är. För om man accepterar konsekvensen utan att förändra metoden blir det svårt att hävda att man tar den på fullt allvar.

Självklart finns det verksamheter där risker aldrig kan elimineras helt. Men det är just därför man arbetar systematiskt med att minska dem. Man analyserar riskerna, förändrar arbetssätt, inför skyddsåtgärder och försöker hela tiden begränsa skadorna.
Tycker du på allvar att Dumpen arbetar på det sättet när det gäller riskerna för anhöriga och barn?
För det intrycket har inte jag.

Visst finns det vuxna som förstår att anhöriga kan ha det svårt. Men nu pratar vi inte främst om vuxna. Vi pratar om barn.

Hur rationella är barn egentligen?
Om ett barn kan bli mobbat därför att det har fel skor, fel kläder, glasögon eller råkar sticka ut på något annat sätt, varför skulle just en offentlig uthängning av en förälder plötsligt vara något som skolans mobbare ignorerar?

Menar du att barn, bara i det här fallet, helt plötsligt blir mogna, eftertänksamma och empatiska?

Det är ett märkligt antagande i så fall.
Det är snarare ett sätt att blunda för hur barngrupper faktiskt fungerar och hur mobbning uppstår.
Det är därför jag har svårt att förstå ditt resonemang. Det bygger på en bild av verkligheten som inte riktigt stämmer överens med hur människor, i synnerhet barn, faktiskt beter sig.

En grej som är ganska intressant är att om Sara nu bryr sig om barn så mycket som hon säger varför fokuserar hon inte mer på dem som verkligen är det istället för att lägga all fokus på tonårstjejer som blir kontaktade av gubbsjuke Åke.

Dumpen har väl aldrig hängt ut någon anhörig? Däremot gäddor som inte vill bli publicerade finns det en del av. Men då har de också undvikit konfrontationen. Som jag skrev tidigare det är lätt att klaga utan alternativ. Stödsamtal och anhörigstöd är väl bättre än ingenting?
Och att Dumpen vädjar till följare att inte kontakta eventuell anhöriga.

Men du vill inte att Dumpen ägnar sig åt det om jag förstått dig rätt?


Dumpen brukar ju hjälpa gäddor att kontakta psykakuten i några fall.

Om det är som du säger att det är psykisk misshandel är de väl bara att polisanmäla?
Problemet med dig är att du har aldrig några alternativ bara massa klagomål.

Det kan du ju kolla upp själv hur dålig den unga Dumpen var jämfört med nu. Så ja det tycker jag.

Ja det är dåligt med mobbning oavsett om det är vuxenmobbning eller om det är barn som mobbas.
Men enligt dig verkar alla bli mobbade det är nog knappast fallet.

Fredrik.Forsmark verkar bara tycka det är okej med sina egna hypoteser.

Källa på det?

Att det gått fel i enstaka fall är väl oundvikligt när det närmar sig 800 gäddor?

Jag skrev ju att de sannolikt har det. Det betyder inte att alla har det. Hur är det med läsförståelsen?

Ha ha fy helvete vad go den var


Nej nej det går inte att få Dumpen att vrida huvudet åt det hållet där problemet finns dvs jämnåriga pojkar eller killar 20-25 år men visst Dumpen rider lite på föreställningen av gubben i lång fladdrande rock och naken under som springer runt.

Självklart skulle plufsige Åke 73 aldrig ens få ett svar av en fjortis online så en dejt känns ganska avlägsen men jag vet att Sara fortsätter rapa det där dumma, hon förstår inte trots att man har naturen på sin sida utan nu är det prestige det handlar om. Det är roligt ja men lite efterblivet också.

En dumpling skrev att fjortisar kanske svarar för att vara artiga, det kan ligga något i det men det är inte alls samma sak som att Åke 73 tar hand om oskulden men det är den bilden man får av Dumpen.