Citat:
Ursprungligen postat av
MeggieCleary
Anhöriga kanske tycker det är skönt att bli av med gäddan när det visar sig vad denna är kapabel till.
De kan gå vidare och få ett bättre liv utan gäddan.
Att anhöriga skulle bli helt utfrysta tror jag är en överdrift.
När den värsta chocken har lagt sig och livet går vidare så kanske kvinnan hittar en ny man, en riktig man.
Absolut. Den vuxna kvinnan kanske så småningom hämtar sig. Hon kanske bygger upp sitt liv igen och träffar en ny partner. Det händer. Människor har förmågan att resa sig, även efter svåra händelser.
Men barnen då?
De barn som plötsligt blir kända i skolan för något de själva inte haft någon del i. De som möts av viskningar i korridoren, tappar vänner eller blir retade och hånade för något en vuxen gjort. Är tanken att de också bara ska rycka på axlarna och gå vidare.
Det låter enkelt när man säger det. Betydligt svårare när man är den som ska leva med konsekvenserna.
Ni verkar se situationen väldigt kortsiktigt. Fokus ligger uteslutande på den person som hängts ut, medan ringarna på vattnet hamnar utanför synfältet. Barnens vardag, deras sociala situation och de långsiktiga följderna reduceras till något man förväntas ta sig igenom utan större eftertanke.
Men verkligheten fungerar sällan så.
Barn har inte samma förutsättningar som vuxna att hantera skam, utfrysning och offentlig exponering. Det som en vuxen kanske så småningom kan bearbeta kan för ett barn bli något som präglar hela uppväxten.
Det är därför de här frågorna inte är så enkla som vissa vill göra gällande. Man kan inte bara titta rakt fram på ett enda mål och sedan utgå från att allt runt omkring ordnar sig av sig självt. Livet är betydligt mer komplicerat än så. Och just den komplexiteten verkar alltför många välja att bortse från.
Om utgångspunkten är att människor förr eller senare repar sig, då finns det ju egentligen ingen anledning att reagera på särskilt mycket.
Varför ska vi exempelvis bry oss om att lagföra någon som misshandlat sin fru? Hon kommer ju sannolikt att återhämta sig med tiden. Då framstår ju både rättsprocessen och straffet som ganska onödiga, om återhämtningen i sig är det enda måttet som spelar någon roll. Att någon kan återhämta sig innebär inte att skadan saknar betydelse.
Argumentet att "livet går vidare" säger ingenting om huruvida det var acceptabelt att orsaka skadan från första början.