Konservativ kontraelit?

Vilken kontraelit kan konservatismen bygga på i dag? Historiskt har aristokratin, kyrkan och jordägande skikt varit viktiga, vid sidan av det bredare folkliga stödet från bönder, men de är i dag kraftigt försvagade eller absorberade av den borgerliga ordningen. Hur kan ett verkligt alternativ till borgerlig makt formuleras utan en aristokratisk klass? Eller tror ni aristokrati kan återskapas?

Jag tänker att industriellt, platsbundet kapital har intressen som skiljer sig från rörligt, globaliserat finanskapital, och kan därför alliera sig med en nationalkonservativ politik. Problemet är att detta fortfarande är borgerlig makt -- det löser inte det jag efterlyser, en makt som inte är marknadslegitimerad.

Annars finns Nya högerns metapolitiska lösning (de Benoist, GRECE) -- det kanske mest intellektuellt ärliga svaret på just min fråga. De Benoist inser explicit att ingen materiell kontraelit finns, och vänder på Gramsci: eftersom vänstern vann genom kulturell hegemoni innan den vann politisk makt, måste högern göra samma sak -- bygga en intellektuell/kulturell kontraelit först, utan att ha någon ekonomisk maktbas, och låta politisk makt följa senare. Detta är alltså ett medvetet erkännande av att det materiella problemet jag beskriver saknar lösning inom nuvarande ägandeförhållanden, och att kontraeliten därför måste vara idéburen snarare än klassburen.

Försvarsmakten har i och för sig fördelen att den är platsbunden och knuten till stat och territorium, även om den i dag är integrerad i NATO-strukturer. Men rena militärstyren tenderar att vara kortsiktiga och övergående, och militären kan knappast ensam utgöra ett alternativ.

Jag finner det här intressant eftersom även om geopolitiska förutsättningar ändras radikalt och vi ser en upplösning av NATO, en fragmentering av EU, ett USA som blir mer isolationistiskt -- vem kan då ta över? Som det ser ut nu förefaller det mer sannolikt att nuvarande maktelit gör omprioriteringar men sitter kvar vid makten, än att vi får en motelit som ersätter styrande elit.

Det här är alltså en elitteoretisk fråga som går bortom allt vad partipolitik heter.

Den borgerliga makten legitimerar sig med myter - demokrati, framsteg, frigörelse, mänskliga rättigheter och så vidare - så det är rimligt att dess motståndare ägnar sig åt delegitimerande motmyter. Man kan kalla det metapolitik, vilket i denna betydelse egentligen kommer från Joseph de Maistre; nya högern gillade att låtsas vara influerad av vänstertänkare som i sin tur var influerade av högertänkare, i hopp om att det skulle hjälpa den att slinka förbi karriärfolkets programmerade reflexer.

Claims for the primacy of ideas, culture, mind, or spirit in political life are by no means uniquely leftist, nor did they originate in the twentieth century. Indeed, the word ‘metapolitics’ gained currency not with Gramsci, who never used the term, but with the counterrevolutionary enemy of the French Revolution Joseph de Maistre. In his Essai sur le principe générateur des constitutions politiques [Essay on the Generative Principle of Political Constitutions] (1814), de Maistre wrote, ‘It is said that the German philosophers have invented the word Metapolitics to be to Politics, what Metaphysics is to Physics. This new term appears to be very happily invented to express the Metaphysics of Politics, for there is such a thing; and this science deserves the profound attention of observers’. Here metapolitics names the deep basis of political order—the myths, values, and often tacitly held ideas that make up ‘the hidden foundations of the social edifice’. According to de Maistre, the acid of Enlightenment philosophie hollowed out the cultural foundations of the Old Regime well before 1789 and had to be opposed in kind, in the realm of ideas and mores.

Eliah Bures, The intellectual as culture warrior. Metapolitics and the European New Right

Moteliten blir då på något vis alla som har i sig att driva på detta motmytologiserande. Eftersom hela samhället har tagits över av borgerligheten blir det svårt för motståndet att vara någonting annat än en sorts självkritiskt bihang till borgerligheten. Inre kritiker som sänker borgerlighetens myter och därmed minskar dess manöverutrymme. Att tala om moteliter, och deras potential som delegitimerare, kan i sig vara en motmyt som skapar mentala hål i hegemonin och öppnar för tänkande kring hur vi skapar strukturer bortom det borgerliga. Men man får nog tänka just i termer av att skapa nya icke-borgerliga grupper, snarare än att aktivera någonting som redan finns.

Det mest rimliga är väl att ta stöd av islamisterna, idéerna är ju trots allt precis de samma

Det måste nästan då finnas ett starkt ömsesidigt samband mellan en del elitakademiker (främst ingenjörer och ekonomer) och några av näringslivets och storfinansens chefer. Allt utgår från ekonomin så det blir nog svårt att ta sig förbi, men det kan komma nya entreprenörer som tillför nya erfarenheter. Borgerliga feminister har ju nätverk (och mentorer) för att samverka i jämställdhetsfrågor. Avståndet mellan högskolorna och samhället utanför är lite för stort idag - men tankesmedjor och intressegrupper (alumni) och liknande kan förbättra lite. En tysk intressant grupp är Max Planck-institutet https://www.mpg.de/en

Att beskriva mänskligt beteende så pass invecklat som detta är i sig ett vänsterliberalt tecken, där man tror på teoretiska akademiska förklaring uttänkta av människor långt ifrån verkligheten i något universitet.

Att tro att någon filosof från 1700-talet bär någon större relevans för konservativa 2026 är också verklighetsfrånvänt.

Jag kan se de progressiva förändringarna senaste 20 - 30 åren. Man behöver inte bära monockel och vara emot kvinnlig rösträtt för att känna sig konservativ idag. Tycker man 2006 var bättre än 2026 så kvalar det in för att vara konservativ. Vill man ha förändringar som tar bort dålig politik så kvalar man också in som konservativ.

Att den kulturella striden är avgörande stämmer jag in på. I den påsen lägger jag Trumps sidas uppköp av Paramount. Där kan högerns memes eller nya mediesatsningar också hamna. Kulturstriden kan vara något så enkelt som möjligheten att välja bort Netflix eller tv4 för sin familj.
Den största konservativa förlusten jämte kulturen, är politiseringen av akademin. Den behöver också vinnas tillbaka. Många maktpositioner besitts av akademiker, och ifall dessa skolas i en kulturmarxistisk akademi som skrämmer bort alla andra, så skapar det stora barriärer.

Hur en kontraelit kan se ut är en intressant fråga. Den har nog i Sverige inte bakats färdigt än, men gräsrotsrörelser växer från manosvärer såsom tate-följare till aktivklubbar. Dessa är inte renodlat konservativa kontraeliter, men ändock exempel på organiskt samlande kraft. USA har kommit längre, där har ufc, Joe Rogan, Trump och Charlie Kirk de facto skapat en kontraelit som tog sig in i vita huset. Sverige är långt från en sådan enande kraft, även om jag tror folket är redo.

Det där är dåliga ursäkter för att du läser för lite. Att drömma sig tillbaka till 2006 kvalar bara in dig som nostalgisk.

När sionistiska krigsgalningar köper mediebolag eller brer ut sig i regeringar kan det på sin höjd hjälpa konservativa genom att det möjliggör synergier med vänsterradikala och invandrare i kamp emot en gemensam fiende.

Snarare förstör din nidbild den konservativa rörelsen. Att saluföra konservatism som en 1700-talsman med snurrad mustasch och pipa är bara idiotiskt.
Den massiva destruktiva progressiva förändringen som skett senaste 15 åren behöver bemötas av en rörelse som motsätter sig just de förändringarna, inte en parodi.

År 2026 är en konservativ svensk en 25-årig man som tränar 4 dagar i veckan, jobbar som elektriker och drömmer om villa, eget företag och fru och barn.

Jag skrev att nya högerns metapolitik följer Joseph de Maistre snarare än Antonio Gramsci. Maistre levde bl.a. på 1700-talet men passar inte alls in på din karikatyr, och det gör inte hans senare efterföljare heller.

Är annars för att man hämtar användbart material från alla tider där man kan hitta det. T.ex. Georges Sorels tal om maktlegitimerande myter, och hur man punkterar dem med kunskap från äldre tider, som delar av nya högern har tagit till sig av.

Den enkla, passiva person du beskriver är helt politiskt irrelevant. Lägg din tid på att läsa några klassiker i stället för att hitta på ursäkter för att inte göra det.

Den enkla passiva person jag beskriver finns en masse, och är en förutsättning för riktig förändring, snarare än en mysklubb för esoterisk nostalgi.

Hur ser du förändring ske? Var kommer kontraeliten växa ifrån? Var hämtar du den om ej från faktiska människor i riktiga världen. Låt höra din matematik.

Samhällselit förutsäger någon sorts roll som pådrivare och initiativtagare, som sätter andra i rörelse. En direkt kontrast till de människor som finns en masse. En motelit är då de viktigaste och mest högpresterande pådrivare som uppträder i opposition till nuvarande maktstrukturer. De kommer väl från samma borgerlighet som din elektriker, men till skillnad från honom är de aktiva och driver igenom initiativ.

En politisk elit kan per definition inte bestå av folk utan visioner bortom det egna privatlivet. En vuxen karl vars högsta förhoppning är att en dag kanske lyckas med det otroligt grundläggande att skaffa bostad, fru och barn kan vi direkt räkna bort från den skaran. Han kanske är trevlig att småprata med om vardagligheter, men hans betydelse i politiken är exakt noll.