Konservativ kontraelit?

Vilken kontraelit kan konservatismen bygga på i dag? Historiskt har aristokratin, kyrkan och jordägande skikt varit viktiga, vid sidan av det bredare folkliga stödet från bönder, men de är i dag kraftigt försvagade eller absorberade av den borgerliga ordningen. Hur kan ett verkligt alternativ till borgerlig makt formuleras utan en aristokratisk klass? Eller tror ni aristokrati kan återskapas?

Jag tänker att industriellt, platsbundet kapital har intressen som skiljer sig från rörligt, globaliserat finanskapital, och kan därför alliera sig med en nationalkonservativ politik. Problemet är att detta fortfarande är borgerlig makt -- det löser inte det jag efterlyser, en makt som inte är marknadslegitimerad.

Annars finns Nya högerns metapolitiska lösning (de Benoist, GRECE) -- det kanske mest intellektuellt ärliga svaret på just min fråga. De Benoist inser explicit att ingen materiell kontraelit finns, och vänder på Gramsci: eftersom vänstern vann genom kulturell hegemoni innan den vann politisk makt, måste högern göra samma sak -- bygga en intellektuell/kulturell kontraelit först, utan att ha någon ekonomisk maktbas, och låta politisk makt följa senare. Detta är alltså ett medvetet erkännande av att det materiella problemet jag beskriver saknar lösning inom nuvarande ägandeförhållanden, och att kontraeliten därför måste vara idéburen snarare än klassburen.

Försvarsmakten har i och för sig fördelen att den är platsbunden och knuten till stat och territorium, även om den i dag är integrerad i NATO-strukturer. Men rena militärstyren tenderar att vara kortsiktiga och övergående, och militären kan knappast ensam utgöra ett alternativ.

Jag finner det här intressant eftersom även om geopolitiska förutsättningar ändras radikalt och vi ser en upplösning av NATO, en fragmentering av EU, ett USA som blir mer isolationistiskt -- vem kan då ta över? Som det ser ut nu förefaller det mer sannolikt att nuvarande maktelit gör omprioriteringar men sitter kvar vid makten, än att vi får en motelit som ersätter styrande elit.

Det här är alltså en elitteoretisk fråga som går bortom allt vad partipolitik heter.

Den borgerliga makten legitimerar sig med myter - demokrati, framsteg, frigörelse, mänskliga rättigheter och så vidare - så det är rimligt att dess motståndare ägnar sig åt delegitimerande motmyter. Man kan kalla det metapolitik, vilket i denna betydelse egentligen kommer från Joseph de Maistre; nya högern gillade att låtsas vara influerad av vänstertänkare som i sin tur var influerade av högertänkare, i hopp om att det skulle hjälpa den att slinka förbi karriärfolkets programmerade reflexer.

Claims for the primacy of ideas, culture, mind, or spirit in political life are by no means uniquely leftist, nor did they originate in the twentieth century. Indeed, the word ‘metapolitics’ gained currency not with Gramsci, who never used the term, but with the counterrevolutionary enemy of the French Revolution Joseph de Maistre. In his Essai sur le principe générateur des constitutions politiques [Essay on the Generative Principle of Political Constitutions] (1814), de Maistre wrote, ‘It is said that the German philosophers have invented the word Metapolitics to be to Politics, what Metaphysics is to Physics. This new term appears to be very happily invented to express the Metaphysics of Politics, for there is such a thing; and this science deserves the profound attention of observers’. Here metapolitics names the deep basis of political order—the myths, values, and often tacitly held ideas that make up ‘the hidden foundations of the social edifice’. According to de Maistre, the acid of Enlightenment philosophie hollowed out the cultural foundations of the Old Regime well before 1789 and had to be opposed in kind, in the realm of ideas and mores.

Eliah Bures, The intellectual as culture warrior. Metapolitics and the European New Right

Moteliten blir då på något vis alla som har i sig att driva på detta motmytologiserande. Eftersom hela samhället har tagits över av borgerligheten blir det svårt för motståndet att vara någonting annat än en sorts självkritiskt bihang till borgerligheten. Inre kritiker som sänker borgerlighetens myter och därmed minskar dess manöverutrymme. Att tala om moteliter, och deras potential som delegitimerare, kan i sig vara en motmyt som skapar mentala hål i hegemonin och öppnar för tänkande kring hur vi skapar strukturer bortom det borgerliga. Men man får nog tänka just i termer av att skapa nya icke-borgerliga grupper, snarare än att aktivera någonting som redan finns.

Det mest rimliga är väl att ta stöd av islamisterna, idéerna är ju trots allt precis de samma