Pratar du om att du känner så för ditt avlidna barns sista vila? Ok, ovanligt, men visst.
Eller pratar du om släktingar du haft överlag?
För isf kan jag tala om att sorgen över att förlora ett barn aldrig någonsin går att jämföra med en mamma, en gammal farbror eller morfar. Hela din släkt skulle kunna raderas från jordens yta och du kommer ändå inte i närheten av hur det känns att ditt barn dör.
Mina föräldrar ligger i askgrav, de äldre i kista, har vänner i minneslund osv. Så har inga problem med det. Mig kan dom knöla ner varsom, jag bryr mig inte.
Här är väl ämnet hur man bara ens kan säga att det branddöda barnet ska kremeras och därefter skopas ner under en metallplatta.
Inte stå rakryggade och skapa den allra finaste minnesstund med sen den vackraste gravplatsen för att minnas och sakna.
Min känsla är bara att hon inte betytt något, dom brydde sig inte när hon levde och verkar inte göra det när hon är död heller.
Spelar nog ingen roll om hon varit biologiskt barnbarn.
Citat:
Ursprungligen postat av
bo0om
Jag blir ganska less på det här sättet att resonera. Jag vet, och har full respekt för, att för väldigt många är en "riktig" grav med en fin sten, oerhört viktig. Men är det så svårt att acceptera att nästan lika många inte känner på samma sätt. Jag t ex. För mig betyder inte en sten eller en plats på en kyrkogård något speciellt, för mig betyder platser som betytt något särskilt i livet för den som stått mig nära, oändligt mycket mer. Minns och sörjer, det gör jag varje dag ändå. Jag behöver inte den symboliken som en sten är. Kanske andra som väljer minneslund, eller "mellantinget" askgravlund tänker som jag, eller på annat sätt.
Det måste inte vara ett dåligt sätt.
Ja, brotten som begåtts av modern är fruktansvärda. Och jo, jag tycker också att morföräldrarna borde ha märkt missförhållanden och ingripit. Men kan det inte räcka med det. Måste vi skuldbelägga dem för precis allt, även för något som faktiskt inte är fel?