Citat:
Ursprungligen postat av
particulum1
I konceptuell bemärkelse anser jag inte att det existerar någon universell moral. Däremot betraktar jag moral och etik som några av de mest användbara och möjligen de viktigaste koncept som mänskligheten har utvecklat. De utgör fundamentala verktyg för att möjliggöra social samverkan, minska konflikter och orsaka förutsättningar för ett fungerande samhälle.
När moral däremot tillämpas i praktisk bemärkelse menar jag att frågor om rätt och fel ytterst handlar om orsak och verkan, där den mest centrala konsekvensen är lidande och undvikandet av lidande. En handlings moraliska värde bör därför i första hand bedömas utifrån vilka konsekvenser den får för de individer som berörs, snarare än utifrån antagandet att handlingen är objektivt rätt eller fel i sig.
Om någon frågar mig varför jag avstår från att döda en annan människa är mitt svar därför inte att handlingen är objektivt ond, utan att den skulle medföra omfattande ofördelaktiga konsekvenser. Den skulle orsaka lidande för andra människor, men även för mig själv. Dels genom samvetets psykologiska konsekvenser, såsom skuld, ånger och inre konflikt, dels genom de praktiska följder som en sådan handling skulle medföra, exempelvis rättsliga påföljder, social exkludering och en genomgripande försämring av mina framtida livsvillkor.
Ett moraliskt handlande betraktar jag att agera på ett sätt som maximerar gynnsamma och minimerar skadliga konsekvenser, både för en själv och för andra i form utav lidande och smärta. Denna distinktion är emellertid i viss mån artificiell, eftersom individens välbefinnande i praktiken är intimt sammanflätat med andra människors välbefinnande.
Men då hamnar man givetvis i det klassiska problemet om lidandets natur. Min utgångspunkt är oundvikligen partisk, i den meningen att min förståelse av och mitt förhållningssätt till lidande utgår från mina egna erfarenheter och mitt eget perspektiv.
Men trots intellektuellt och filosofiskt jonglerande, oavsett hur mycket man analyserar eller vrider och vänder på frågor om moral, vad som är rätt och fel, kvarstår en ofrånkomlig omständighet... ens intentioner och handlingar orsakar konsekvenser.
Jag anser att moral, kulturellt, har fått ett oförtjänt rykte som altruismens högborg. För mig handlar den snarare om att optimera sitt eget liv. Att agera moraliskt, eller att agera "rätt", är i grunden själviskt, eftersom individen genom ett sådant handlande både främjar gynnsamma och undviker ogynnsamma konsekvenser för sig själv.
Om man över huvud taget ska tala om en ”universell” eller ”gudomlig” lag framstår kausalitet som en betydligt mer rimlig kandidat än moral. Den kan direkt observeras och erfaras, och dess konsekvenser kan omedelbart upplevas i praktiken, specifikt i effekt utav lidande och smärta.
Och det "fina" med kausalitet är dess opartiskhet. Den gör inga undantag, den gäller för alla. Fullständigt demokratisk.
Anledningen att människor inte mördar mer är på grund av lagarna. Fanns inte de skulle de vara en orgie i mord, men då skulle även samhället gå under.
Men som inkallad soldat i ett krig, visar det sig att de flesta är beredda att döda andra, för att skydda flocken. Det finns även olika typer av dödandet som setts som accepterat i olika kulturer, som hedersmord och annat liknande. Dueller t.ex.
Men som jag sagt tidigare, så finns moralen för att hålla ihop flocken. Den finns hos alla flockdjur, liksom hierarkierna och det är medfött att följa reglerna i flocken, liksom att alltid i alla sammanhang, inordna sig i hierarkier.
Problemet med att tro att moralen är något vi skapat och teoretisera över vilken moral är bäst, är att man ser det inte utifrån människan och hur hon är, utan tror att man kan böja henne hur man vill. Så frågan är vilka regler är bäst för människan och samhället.
Man kan ta marxisterna som har sin tro som ett exempel, där man säger att man ska avskaffa hierarkierna och införa sin moral, som går rakt emot hur människan är. Enda sättet att göra det är att förtycka människor och tvinga på dem den. Då kan samhället bara hålla ihop genom förtryck, för om de kan, lämnar människor samhället, så de måste tvingas kvar.
Jag menar även att vi är på väg dit idag. För idag har vi flera flockar med olika moral och enda sättet att hålla ihop samhället är med tvång vilket sker hela tiden idag med nya lagar. Men till slut kommer det att handla om vilka som ska bestämma över vem. Vems moral vill vi ha? Det är i kampen om det, som samhällen faller samman och splittras.
Alla folk vill bestämma över sig själva, inte att andra ska bestämma över dem.