Normativ etik

Nej det säger jag inte. De finns det som anses rätt och fel inom kulturen. Det är reglerna inom kulturen som säger vad som är rätt eller fel. Men det finns ingen universell eller sann moral.

Det är som jag sa tidigare, när man inför nya lagar, blir de ofta moralen, även om det inte sågs som fel att handla på det sättet innan de infördes.

Du förespråkar alltså någon form av normativ moralisk relativism, har jag förstått dig rätt då? Man bör anpassa sig efter de normer och reglar som finns inom den egna kulturen.

Du anpassar dig själv till det, då du är ett flockdjur. De som inte gör det blir utstötta av flocken på olika sätt och olika länge beroende på samhällets komplexitet.

Jag gör ingen moralisk värdering av att det är så eller förespråkar något. Men om man funderar över det, kan man kanske få en bättre förståelse för varför det är som det är.

Så det du förfäktar är alltså deskriptiv moralisk relativism? Du noterar helt enkelt man har olika uppfattningar om vad som är rätt och fel inom olika kulturer? Men du tror inte att det finns några objektiva moraliska sanningar?

Bibeln och kristendomen fungerar ganska bra om du tycker dig behöva vägledning i livet.

Absolut, jag håller med. Finns mycket klokt om hur man kan tänka om man behöver slå sina slavar.



Bibeln ger verkligen fin vägledning här.

I konceptuell bemärkelse anser jag inte att det existerar någon universell moral. Däremot betraktar jag moral och etik som några av de mest användbara och möjligen de viktigaste koncept som mänskligheten har utvecklat. De utgör fundamentala verktyg för att möjliggöra social samverkan, minska konflikter och orsaka förutsättningar för ett fungerande samhälle.

När moral däremot tillämpas i praktisk bemärkelse menar jag att frågor om rätt och fel ytterst handlar om orsak och verkan, där den mest centrala konsekvensen är lidande och undvikandet av lidande. En handlings moraliska värde bör därför i första hand bedömas utifrån vilka konsekvenser den får för de individer som berörs, snarare än utifrån antagandet att handlingen är objektivt rätt eller fel i sig.

Om någon frågar mig varför jag avstår från att döda en annan människa är mitt svar därför inte att handlingen är objektivt ond, utan att den skulle medföra omfattande ofördelaktiga konsekvenser. Den skulle orsaka lidande för andra människor, men även för mig själv. Dels genom samvetets psykologiska konsekvenser, såsom skuld, ånger och inre konflikt, dels genom de praktiska följder som en sådan handling skulle medföra, exempelvis rättsliga påföljder, social exkludering och en genomgripande försämring av mina framtida livsvillkor.

Ett moraliskt handlande betraktar jag att agera på ett sätt som maximerar gynnsamma och minimerar skadliga konsekvenser, både för en själv och för andra i form utav lidande och smärta. Denna distinktion är emellertid i viss mån artificiell, eftersom individens välbefinnande i praktiken är intimt sammanflätat med andra människors välbefinnande.

Men då hamnar man givetvis i det klassiska problemet om lidandets natur. Min utgångspunkt är oundvikligen partisk, i den meningen att min förståelse av och mitt förhållningssätt till lidande utgår från mina egna erfarenheter och mitt eget perspektiv.

Men trots intellektuellt och filosofiskt jonglerande, oavsett hur mycket man analyserar eller vrider och vänder på frågor om moral, vad som är rätt och fel, kvarstår en ofrånkomlig omständighet... ens intentioner och handlingar orsakar konsekvenser.

Jag anser att moral, kulturellt, har fått ett oförtjänt rykte som altruismens högborg. För mig handlar den snarare om att optimera sitt eget liv. Att agera moraliskt, eller att agera "rätt", är i grunden själviskt, eftersom individen genom ett sådant handlande både främjar gynnsamma och undviker ogynnsamma konsekvenser för sig själv.

Om man över huvud taget ska tala om en ”universell” eller ”gudomlig” lag framstår kausalitet som en betydligt mer rimlig kandidat än moral. Den kan direkt observeras och erfaras, och dess konsekvenser kan omedelbart upplevas i praktiken, specifikt i effekt utav lidande och smärta.

Och det "fina" med kausalitet är dess opartiskhet. Den gör inga undantag, den gäller för alla. Fullständigt demokratisk.

Jag är försiktig med dagens teorier och väljer ofta min egen väg. Mycket av det som är norm idag tycker jag borde vara olagligt, därför går jag ofta efter mitt eget hjärta och bryr mig sällan om vad andra tycker och tänker om det. Jag försöker inte vara populär eller passa in, jag försöker leva ett sunt liv utan att skada andra och hjälpa dom svaga som behöver hjälp.

Så min teori om moral och etik, lev ett liv där du inte skadar någon och hjälp dom som behöver hjälp.

Men, skulle någon försöka skada mig eller någon svag så finns det inget jag inte skulle kunna göra för att stoppa det.

Mitt mål och mitt ansvar är dock att hålla min omgivning välmående, lugn och sansad och att hjälpa dom som behöver hjälp.

Jag har stött på väldigt få konflikter dom senaste åren, jag brukar stoppa allt sådant väldigt tidigt i spåren samt undvika situationer där det lätt uppstår som tex där alkohol är inblandat. Jag undviker även narcissister och psykopater då deras agerande krockar med min empatibaserade hållning till världen.

Jag förfäktar ingenting. Jag beskriver verkligheten. Egentligen är det makten som bestämmer moralen. Däremot måste majoriteten av folket acceptera den, annars får man en förtryckande moral och då går flocken bara att hålla ihop med tvång. Typiskt socialistiska stater. Samma egentligen i mångkulturella länder. Man kan inte ha flera moralsystem i samma flock, då blir det en kamp om vem som ska bestämma över vem, som bara går att hålla ned med förtryck. Det är därför mångkulturella länder blir diktaturer eller faller sönder i sina delar.

Så det finns moralsystem(ideologier) som går mot människans natur. Men för att skapa ett bra samhälle måste man ta hänsyn till hur människan är.

Men vad skulle vara en objektiv moralisk sanning menar du?

Om jag förstår dig rätt kombinerar du alltså deskriptiv moralisk realism, med moralisk nihilism. Det finns olika uppfattningar och åsikter i moraliska frågor inom olika samhällen (och dessa fyller viktiga sociala funktioner) men det finns egentligen inga moraliska fakta.

Har jag förstått dig rätt då?


En sanning som är oberoende av oss människor, och vad vi tycker, känner och tänker.

Du försöker teoretisera och passa in det i teoretiska etiska teorier.
Men själva slutmeningen, menar jag stämmer. Det är bara att betrakta verkligheten, människan och historien så ser man att det är så. Däremot vad som menas med moraliska fakta, vet jag inte vad det är. Men förklara gärna.
Skulle även säga att det finns moral som river ned samhället och som man bara kan få folk att följa genom tvång.


Jag förstår att du menade det, men tänkte mer på något exempel på något sådant. För jag kan inte se att det finns eller har funnits. Det är bara nån sorts idealism om den perfekta moraliska människan utifrån nån teori.

Eller så kan man ta fysiken, där finns det sådana sanningar, men det handlar inte om moral, utan vad som är sant.

Ja, det är ju trots allt en tråd om normativ etik, inte sant? (Även om vi naturligtvis också halkat in på en del metaetiska teorier).


Vad är det man ser? Att det finns olika uppfattningar om vad som är rätt respektive fel inom olika samhällen, absolut. Men att det inte finns moraliska fakta? Hur ser vi det?


Som vi diskuterade tidigare: moraliska sanningar, som föreligger helt oberoende av vad vi människor tror, tycker, känner och tänker.