När vården sviker - hur överlever man?

Du försökte dock inte svara på mitt tidigare inlägg från i morse, så jag frågar dig rakt ut om du avfärdade det som ett i mängden av "skärp till dig"-tips?

Ta hjälp av AI!

Jag är i en liknande situation som du, men inte lika allvarlig. Har i perioder väldigt mörka tankar, beroende på trauma osv.

Dessutom har jag andra saker som påverkar, typ juridiska situationer som man i teorin skulle kunna få hjälp med av staten - men som du säger, systemet är sjukt. I 9 fall av 10 blir man mera stjälpt än hjälpt.

För mig har AI - specifikt Grok och Gemini - varit en otrolig hjälp. De har i princip samma expertkunskap som vilken läkare/psykolog som helst.

Man kan bolla självmordstankar och destruktivt beteende med AI. Gaslighting, vårdnadstvister, allt som har med psykologi att göra. Till och med riktigt svåra problem och "hopplösa" situationer.

Jag har fått väldigt konkreta och hjälpsamma råd av AI - både i medicinska, juridiska och psykologiska frågor.

Våga testa!

Men kom ihåg att allt hänger på hur du formulerar frågan!! AI är i mångt och mycket en reflektion av din egen intelligens. Ställer man idiotfrågor får man idiotsvar, och vice versa.

Helt rätt.

Nä du försökte inte. Personer försökte hjälpa dig men du skriver skit till dem.

Här är ett universiellt tips; Människor som har psykiska problem har ofta fel på sina normer den bild av verkligheten och normsystemet och prioriteringarna som de är uppväxta med och har fått förmedlat av sina föräldrar och liknande fungerar inte i verkligheten och får dem att må dåligt.

För att bli bättre så behöver man i så fall revidera sina grundläggande värderingar vilket är svårt men minst en person skrev tidigare i tråden att han har lyckats med detta.

Om dom måste prioritera mellan vården och flyktingmottagning så lär knappast vården få mer resurser så tveksam lösning.

Psykiatrin i Sverige är svår att begripa, kanske är det samma lika överallt?

Otroligt svårt att få komma till, när man får komma dit så är det brist på kompetent personal. Medicinering är det enda som är konstant.
Åker man till psykakuten kan man bli både inlagd och tvångsinlagd men tillgången till vård är ändå begränsad, blir mer förvaring än något annat.

De flesta, kanske alla, psykmottagningar har suicidala som prio ett, vilket betyder att dom alltid har en viss beredskap och resurser vikta för detta som kunde använts på annat sätt när det inte dyker upp några suicidala men eftersom det ska vara tungrott så är det bättre att dessa sitter i ett fikarum hela dagarna om ifall att.
Tro det eller ej men detta är verkligheten på en del mottagningar vilket såklart är fullständigt vansinne.

Ett annat exempel på hur det ungefär eller inte, var väl nu början av veckan när 10 läkare sa upp sig på onkologen i Malmö för dom kunde inte bedriva säkert vård med de givna förutsättningarna och det var chefen på stället som alla vände sig mot, det blev nyhetsfokus och efter några dagar försvann chefen med en säkerligen väl tilltagen fallskärm.

Det är såhär det är, administratörer som sätter upp ramarna grundat på deras syn av hur pengarna bäst kan sparas in.

Tänk Sverige som har en så stor kassakistan men ändå finns det inga pengar till det allmänna, undras vilket svart hål dom kastas i och om detta kommer öka enormt efter vänster vinst i valet..

Vad är det du vill diskutera ytterligare? Du har ju fått svar.

När psykiatrin inte fungerar så har du två val, privatvård eller ta tag i din psykiska ohälsa själv. Det är bullshit att man inte kan förbättra sitt eget psykiska mående, faktum är att det är det primära alternativet. Du kommer långt med lite goda rutiner, så som nykterhet, ren kost, träning och sömn. Om du inte lider av psykoser och djupa depressioner pga bipolaritet, så kommer inte psykiatrin kunna göra särskilt mycket för dig. Eftersom du inte berättar vad du vill ha från vården är det omöjligt att bedöma om vården KAN ge dig det.

Jag har själv dubbla diagnoser, adhd och borderline, har sprungit runt på psykiatrin i 6 år och levt ett oerhört destruktivt, självömkande, och emotionellt tungt liv. Äntligen utskriven och medicinfri (på min begäran förstås, psykiatrin ville fortsätta slänga antidepp och CS av alla dess slag på mig), med ett fungerande liv, och det är ENBART min förtjänst. Den som ser sig själv som ett offer, blir just det.

Du kan inte förlita dig på att ANDRA ska lösa dina problem, speciellt vården. De skiter i dig fullständigt, den enda hjälpen du kan få är du själv.

Jag fattar skillnaden och har också i mina poster gjort skillnad på lindrande och botande. När det gäller psykiska sjukdomar handlar det mycket om vilken sjukdom samt individens förutsättningar, läkemedelsbehandling är viktigare men det finns fortfarande ett stort ansvar på individen gällande möjligheten att bli helt eller delvis symtomlindrad. Förhållningssättet till psykisk sjukdom går lite slarvrigt att jämföra med förhållningssättet till HIV.



Just så. Psykiatrin kan i bästa fall lindra med läkemedel men inte bota.




Citerar mig själv:

Ursprungligen postat av ludexSum
Psykisk sjukdom och psykisk ohälsa kan bara botas av individen själv, i bästa fall hjälper det med stöttande läkemedelsbehandling, men generellt kommer lösningen inifrån individen. Ju snabbare var och en inser att de själva bär på huvudansvaret för sitt eget mående desto bättre - och att det inte finns några genvägar.

Ansvaret för psykiatriska problem ligger på individen. Det finns en övertro bland människor att psykiatrin kan bota, de kan i BÄSTA fall bara lindra. Boten ligger hos individen och vägen dit är högst individuell. Beroende på problematik och funktionsförmåga så handlar det för vissa om att bestämma sig, för andra handlar det om klassisk terapi så som KBT/DBT/12-steg, men terapi kan omfatta betydligt mer än så. Det kan exempelvis innefatta kreativa aktiviteter som stickning, kontakt med djur, såsom hundassisterad terapi eller att bara skaffa ett husdjur, idrott, vistelser och aktiviteter i naturen osv.

Det människor med psykiatrisk problematik, ohälsa som sjukdom, och deras anhöriga behöver begripa, inte minst föräldrar med npf-barn och liknande, är att huvudansvaret för att lösa problemet ligger på dem.

Vilken privatlärare går du till?

Dilemmat är bristen på kontinuitet i vården ( särskilt inom psykiatrin ) Vad som krävs är mer eller mindre en fast vårdkontakt och att man inte får börja om varje ny vårdkontakt med att rabbla upp sin historia och problematik ifrån början . Dessvärre är dessa fasta vårdkontakter rätt sällsynta idag ( Psykiatrin är lågprioriterad och underfinansierad vilket leder till att vissa landsting har en hög omsättning på läkare med specialistkompetens och att luckor fylls upp med AT läkare samt hyrläkare )

Det här med nya vårdkontakter är ett fördärv för både vårdtagare och vårdgivare ( vårdtagaren upplever att ingen lyssnar och att de tvingas upprepa sig om och om igen och att de fastnar på ruta ett om och om igen )

Boven i dramat är hur psykiatrin prioriteras och finansieras ( att det sedan blir merkostnader i slutändan i form av ett ökat tryck på andra vårdinrättningar är en bisak . Men nu är politiker en gång för alla dumma i huvudet och då i synnerhet landstings politiker )

Eftersom ingen mer än du själv ser det så här så har du nog fått ett ganska bra verktyg att förstå varför du kämpar med psykvården. Men jag tror ju inte att du tänker använda det.

Ja... Tyvärr. Jag har en nära släkting som vill att jag åker och hälsar på I Asien där jag fått berättat för mig vilken enorm skillnad det är på psykiatrin. Folk där har empati och vill verkligen att folk ska må bättre. I Sverige har jag träffat över hundra läkare och en av dem skulle jag säga har på riktigt brytt sig om mig och mitt välmående, de andra har halvt försökt bry sig för det är deras jobb.

Lägg därtill att jag har varit i rättegång där en läkare begått mened mot mig. Bakgrunden ligger i att jag ifrågasatte en grej som de vill sopa under mattan där en person tog sitt liv så de vill tysta mig så de har ljugit om att jag ska ha hotat hans kollega trots att min far var med under samtalet och tydligt berättat att jag varken hotat någon och att vittnet inte var där. Står även i en journalanteckning att vittnet inte var där. I tingsrätten sa vittnet att hans "minnesbild" var att han var där. I hovrätten mindes han dagen i minsta detalj, plötsligt vet han typ vad han hade för färg på strumporna två år tidigare och vad han åt till lunch. Det var helt absurt att se när det var så tydliga lögner. Satt i hovrätten nyligen med min advokat som ber att få en stund ensam med sin klient "MEN FÖR HELVETE HAN BLÅLJUGER JU!" Sa min advokat. Ja jag har ju sagt det hela tiden sa jag. Efteråt berättade min advokat att han var skitförbannad och att han undrade vad det var för fel på svensk vård då det inte var första gången han varit med om att läkare tror att de står över lagen. Uppenbarligen är inte alla lika inför lagen, så blev dömd även i hovrätten trots fysiska bevis på att vittnet ljuger. Så nu ska jag utöver att må psykiskt dåligt ha behövt gå igenom det och så kommer det var ytterligare en process med anmälan om mened. Helt störda är dem och noll empati. Har även fått veta enligt min (schyssta men kan tyvärr inte hjälpa mig med mycket) läkare på VC att han hört att psykiatrin vägrar hjälpa mig för de säger att jag hotat en läkare där. Något jag alltså inte ens gjort.

Ge fan i vården om du blir behandlad så. Det är ingen hemlighet att många läkare och annan vårdpersonal består av kallblodiga narcissister/psykopater som leker med människors liv. Dom anser helt enkelt att du saknar värde. Därför hanterar dom dig sådär. Tänk hur många patienten dom har på nacken som tagit självmord och ändå orkar dom leva med sig själva? Dom bryr sig inte helt enkelt. Det är empati-störningar i grunden på dom i många fall ihop med högmod.

Fråga dig själv om din situation verkligen kan bli värre om du börjar supa fler gånger i veckan, smälla olika lugnande tabletter och röka cannabis?

Blandmissbruk håller många sorgsna skalär vid liv. Vi hade sett fler självmord i Sverige om droger inte fanns.