När vården sviker - hur överlever man?

Det var faktiskt mitt huvudargument. Att slippa stressen med att ev behöva beställa en medicin och vänta helt i onödan (alt springa runt i hela länet å leta efter 1 förp som gömt sig). Sen kollade just den läkaren oxå medicin/uttags-registret (med mitt medgivande - de flesta BRA läkare numera informerar dig alltid om dom vill kolla sådant så att du kan godkänna detta för enligt patientlagen så ska det gå till så) och när han såg att jag aldrig brutit själva original-intervallet så hade han inga problem att justera enligt mitt önskemål med hjälp av det argumentet.

Länkar till sammanfattning om pat-lagen bara för att i sammanhanget:

https://patientsakerhet.socialstyrelsen.se/lagar-och-foreskrifter/centrala-lagar/patientlagen/

Det rimliga vore ju att utgå från att när någon skriver något så är det sant och faktiskt hålla sig till trådens syfte och inte gå off topic och ifrågasätta sanningshalten.

Märker du? Personer i tråden gör precis samma sak som dina vårdkontakter gör, gaslightar dig och säger att du inte är tydlig nog och ”bara behöver förklara dig bättre”.

Du är solklart tydlig!! Jag vet vad du menar. Det finns många störda individer som jobbar inom vården som sysslar med sånt här. Tyvärr. Jag tror det är vanligare än man tror att bli bemött så.

Där står en massa lager men vad gör man med dom?

Jag kan inte ens ifrågasätta sanningshalten då allt för få fakta ligger på bordet.Det finns inget att ta på.

Men rent allmänt, om du förväntar dig ryggdunkar, medhårs smekningar och inget ifrågasättandet. Då har du kommit till fel forum.

Tack för att du förtydligar min poäng.

Du är sur, men vill inte berätta varför.

Vården tar kål på mig. Jag är så trött på dåligt bemötande, gaslightande, vinklande, undanhållande av information om den inte gynnar de själva, påstådda händelser som aldrig skett, etc. Målet verkar vara att du ska förlora all trovärdighet i andras ögon, och/eller att vårdenheter ska slippa att ta sig an dig.

Jag har kämpat som ett djur för att få hjälp, och trott att jag bara haft ”otur” med dålig vårdpersonal eller att jag bara behöver förklara mig tydligare, men jag har börjat förstå att det är likadant överallt, att det är såhär systemet är uppbyggt. Och det är läskigt.
Jag känner mig maktlös och rättslös. Och helt slutkörd. Jag orkar inte mer.
Jag inser mer och mer att jag kommer aldrig få någon hjälp här. Att måendet tvärtom blir sämre efter varje kontakt.
Samtidigt så är det så illa att jag inte klarar hantera det på egen hand.

Vad gör man?
Välmenande men värdelösa råd som träning, kost etc hjälper inte.
Självmedicinering finns i tankarna men 1. Jag har inte hört talas om nån ”lycklig” missbrukare 2. Riskfyllt för anställning etc 3. Skulle man försöka/behöva hjälp trots allt i vården och de får nys om det så är man körd.

I rätt sammanhang så kan du alltid hänvisa till patientlagen - det gör om inte annat en läkare medveten om att - "OK, snubben har viss koll - kanske lämpligt just i detta fall att jag håller mig inom dessa riktlinjer och lagar". Vill du ta ett specifikt ärende vidare eller har allmäna problem med dina vårdkontakter så är det Patientnämnden och IVO som gäller. Det finns oxå, om man nu befinner sig i den situationen, ett sk "kommunalt ombud" som kan sköta en del av kommunikationen mellan dig och en vårdenhet om det behovet finns (inte helt 100 men jag tror fan att alla i princip har den rätten att ansöka om ett sådant).

Massa text.

Absolut. Men ändå inget som fastnade?

Du vill att vården löser dina problem.

Du vill skriva av dig på FB.

Du har inte förklarat vad ditt problem är det skulle öka möjligheterna till att någon kan skriva några tips till dig.