Tål inte min systers bortskämda son, vill inte ha med honom då vi ses.

Det är tveksamt hur mycket hon förstår om man går på de saker du säger att hon sagt. Det sista verkar ju som hon fattar att han inte kan. Men har hon varit pedagogisk och lärt honom?

Det kan vara enklare att ha en mildare IF än att ha en medelsvår autism, även om den med autism är normalintelligent. Det kommer mycket mer emellan "normalt" fungerande.

Men autism är också en störning i utvecklingen, men på andra plan än intelligens.

Jag vet hur det är, även jag blev skärmberoende och då har jag inte växt upp med skiten. Men jag dömer ingen utan jag reagerar på patologiskt sjuka beteenden och inget annat och jag anser att det är min förbannade skyldighet att säga till för jag vägrar att acceptera det sjuka som normalt.

Din syster har kanske narcissistiska drag.

Kvinnor kan även vara riktigt vidriga när det gäller att binda upp en son till dem själva som någon slags evighets-snuttefilt.

Vill inte prata för mycket om den jag umgicks med som hade en tonårsson men grabben var 16 år och behandlades som om han varit 8 år istället. Det är typiskt för hur somliga kvinnor skapar problem. Nu var det ä då en ålder då han fortfarande var hufsat liten men ändå också där han började bli stor. Istället talade modern väldigt illa om hans flickvän som "någon det var fel på" samtidigt som sonen inte fungerade som han borde för sin ålder. Det är något riktigt galet med en vuxen kvinna som snackar skit om en tonårsflicka och har ett slags agg enot någon som inte gjort mer än har en relation med en tonårspojke. Man hade kunnat tolka honom som ouppfostrad men saken var att han tydligt hade autistiska drag och även var utsatt för en slags omsorgsmisshandel av att moddrn inte lät honom växa upp och få mer privat utrymme. En tonåring ska inte behöva ha in sin mamma på rummet när han inte är hemma för att städa det eller visa upp olika saker för någon som hälsar på.

Underskatta inte hur kvinnor skadar pojkar genom att faktiskt göra dem oförmögna att klara något själva och utveckla egna narcissistiska drag. Personlighetsstörda kvinnor är väldigt elaka mot främst flickor men deras våmd mot pojkar består av att låta dem leva som snå pojkar eftersom det skapar ett beroende och isolerar dem från omvärlden samt omöjliggör för dem att klara sig själva. Mödrarna spelar sedan martyrer när det handlar om kontrollbeteenden.

Om män utövar ekonomiskt våld för attt isolera och ha kontroll så utövar kvinnor omsorgsvåld. Den som inte klarar av något, kommer inte heller klara av att lämna eftersom de hela tiden måste be om hjälp. Typiskt för narcissistiskt våld och särskilt från narcissistiska föräldrar utövat mot deras barn.

Jag är skeptisk mot just det med att det är en mamma och hennes son. Jag har sett alltför många kvinnor utöva ett hårt kontrollerande beteende mot pojkar baserat på att ordna så att de inte klarar av något. Sedan när samma pojkar växer upp och får flickvänner har mödrarna ett absurt, avvikande beteende mot flickvännerna som de generellt inte tycker bra om överhuvudtaget trots att sönerna kan vara alla möjliga galningar som vuxna män.

Jag har också funderat på det där och jag är medveten om att min syster har en stor del av ansvaret till grabbens beteende, lite synd då att jag blir förbannad och trött på honom när det egentligen borde vara min egen syster som jag blir ilsken på. Men egentligen handlade detta om den direkta känslan av att jag verkligen inte står ut med honom som resesällskap på en resa som dom vill göra med mig. Vill man resa med mig får man vara engagerad och intresserad, om man ska bete sig som en ointresserad bajskorv så får man helt enkelt stanna hemma, det är mitt krav. Det gäller alla, inte bara sonen. Jag har fett tröttnat på skärmberoende tråkmånsar oavsett orsaker.

Du associerar till kända incels som Elliot Rodger som mördat.
Nja, jag tror väl tack o lov inte att det är så radikalt i det här fallet.

Skillnaden är hårfin och det gäller att vara försiktig.
Det är också känsligt att ge upptuktelse till unga idag.

Vad vill du själv?

Det låter som att syrran inte vill ändra status quo.

Samtidigt när jag läste de första inläggen lät det nästan som att du vill prata själv med syrran. Alltså vara sonen per definition.

Men det är ju inte sant.

Du får sätta lite krav och gränser och en gräns är ju resan som du planerar där man sak vara med på saker och inte sitta inne i kylskåpet tills man ska åka hem igen.

Just acceptans kan ju lindra dina känslor kring situationen. Sonen är sjuklig men mamman är ju också det. Medberoende eller något annat? Någon klassiskt typ av mammas boy syndrom. Jag vet inte orsaken till detta och har inte spekulerat vidare men min morsa var inte en höjdare på att lära oss någonting så det finns ju spektrum av hur det blir och i detta fall är det ju extremt.

Återigen så handlar det om vad du har för triggers och varför du har dem.

Är du så negativt inställd till honom som du är, så blir han nog nte heller positivare och gladare. Ingen ska tvingas att umgås.

Kunde inte sova natten till igår och sömntabletterna funkade inte så fick någon ide av att försöka sätta på pränt det med en unge jag alltid fick passa när han var liten för att folk heöt enkelt inte tålde hans sällskap. Problemet såg jag redan innan han ens slutat med blöjor, han blev helt enkelt sämre behandlad tidigt och det blev hans roll att vara "jobbig." Jag tog honom då hans faster skickade honom vidare på mig. Det går att räkna på ena handens fingrar, de gånger jag fick säga åt honom under åren och då genom nödbromsen av att ryta i men det kom inte många sådana tillfällen. Antagligen helt enkelt för att jag aldrig såg honom som ett problem och inte skällde och klagade på allt han gjorde varpå han bara skötte sig och faktiskt fick jag istället höra hur duktig och väluppfostrad han var. Människor bemötte honom inte som ett problem eftersom de aldrig hört något om honom som ett sådant och såg istället hans bästa sidor, de jag hela tiden fick uppleva. Den där jobbiga ungen, fanns inte där.

Incidenterna som ändå uppstod berodde på att barn gör saker. Det med hans grova ADHD viftade jag bort då jag aldrig såg röken av de där problemen det påstods att han hade. Jag kan fortfarande rabbla de gånger han gjorde något "fel". Jag minns vartenda tillfälle då de var så få gånger. Han var helt enkelt mer eller mindre aldrig till besvär utan hjälpsam, snäll och väluppfostrad.

Iallafall så orkade de väl inte med honom och skickade bort honom till familjehem någon period så jag förlorade kontakten med honom. Hade själv hellre velat ha honom på heltid men jag var inte så gammal. Skitsamma, livet går vidare. Ungen fick flytta hem till slut igen också har jag för mig.

Däremot så fick jag sedan höra att han var totalt hopplös och omöjlig igen men då där det tidigare fungerat när jag inte längre var där och den som hade hand om honom. Även då vid kortare besök. "Han är inte som han brukade vara." Fick jag höra.

Vet du vad poängen med berättelsen är? Ibland är den attityd vi möter ungar med, det som också sätter ribban för inte vilka de är som personer utan vilka de är omkring oss.

Ibland har människor omkring en unge bestämt att den är på ett visst vis, tidigt när den egentligen bara var en helt normal unge och som vilken som helst.

Det är ibland den blick vi ser med, som skapar narrativet och den roll som blir kvar att uppfylla.

Du kanske är den som måste börja anstränga dig först och fortsätta anstränga dig tills du får ett resultat.

Är det inte ett stort plus att han inte vill äta på restaurang. Jag menar ni sparar ju pengar

Jag tror du trollar, du och din syster kan inte veta så lite om grabben är autist eller inte. No way.

Har inte läst tråden så ber om ursäkt utifall jag upprepar nåt nu.. Men han låter både söndercurlad å deprimerad 😕

Förstår att du inte vill såra din syster men hon kanske är för hemmablind när det gäller sin unga vuxna son. Hon behöver ge han en liten pusch. Kan du inte lägga fram det på ett fint sätt utan att låta skuldbeläggande? Låter som att han behöver umgås mer med irl vänner än internet vännerna samt börja hjälpa till med små sysslor i hemmet? Jag har oxå en 19 åring å han vill ytterst sällan umgås med mig (vilket jag ser som normalt ändå).

+1 på den

När jag var 19 så var jag noll dagar med mina föräldrar på semestern eller helger