Tål inte min systers bortskämda son, vill inte ha med honom då vi ses.

Som sagt, ett "diagnosbarn"!

Jag tror att man måste se mellan fingrarna och gilla läget på något sätt.
Du får ju tänka positivt att det inte är din pojke. Då är det ju faktiskt din syster som måste försöka lösa detta som du anser är ett problem för dig.
Men umgås väl inte med din syster varje dag eller? Om man umgås någon gång i veckan kan man ju se mellan fingrarna och stänga igen truten.

Hoppas att du förstår vad jag menar men det är ju ingen kritik som man kan uppfatta detta som.
Man behöver liksom inte umgås med sina syskon 24 timmar om dygnet.
Då kanske man får ta det smällen att Pojken sitter på datorn och bara rullar på tummarna.
Det känns väl ändå som att det inte kan vara din uppgift att styra upp detta heller.

Jag har tänkt så också, jag har så svårt att begripa. Då jag var 19 så låg jag ju och knullade brudar i min egna lägenhet, men den här grabben går på bio med mamma på helgen (om mamma tar initiativet), kan inte ens koka ett ägg, umgås inte med några egna kompisar alls, går inte ut om inte mamma säger att vi måste gå en promenad även om solen står i högan sky. Han har dock klarat gymnasiet, men han har aldrig jobbat och visar inget intresse att vilja jobba. Han verkar sakna intressen, eller för att förtydliga; Han är bara (vad jag vet) intresserad av två saker- Datorspel och sin smartphone.

Nej, det är fruktansvärt enerverande att ha med autister att göra öht, men å andra sidan så är kontentan att du är arg på en utvecklingsstörd för att han är utvecklingsstörd.

Vet inte varför din syster tvunget behöver släpa med honom när han inte vill åka, men vissa föräldrar är så där: "det är inget fel på damp-åke, han behöver bara komma ut lite mer, han vill egentligen innerst inne följa med, jag kan ju inte låta min myndiga son sitta hemma själv".

Det lär vara känsligt. Din syster kommer med stor sannolikhet hata dig om du säger att du helst ser att hon lämnar sin fullvuxne, autistiske son hemma när han ändå inte vill följa med.

Ja det kan vara så. Saken är bara att pojken var enligt mitt tycke nästan normal fram till 10-11 års ålder, vi sparkade boll och han var med ute i skogen, han var rolig då och busade o hoppade runt o hade sig. Men efter det har det bara blivit sämre.

Du skriver ju också att han inte har vänner och han verkar inte kunna umgås eller ta kritik heller. Och snöar in sig på skärmar. Antar att han inte har någon sysselsättning heller.

Har han fått någon diagnos eller är det så att systern vägrar förstå och erkänna att det är något sådant som ligger bakom? För har man det på papper finns ju en del hjälp och stöd att få samt att det kan finnas rätt till sysselsättning. Å andra sidan krävs det ju att killen själv vill...

Jag lutar åt att det kan handla om uppfostran faktiskt eftersom han verkade normal för tio år sen. Eller autism kanske är något som växer fram i tonåren?

Det finns de som inte misstänker något förrän i tonåren eller till och med i vuxen ålder. Även om det funnits mindre tecken redan när de var barn.

Ingen diagnos, bara lätt dysleksi. Pojken blir sur om man ifrågasätter honom. Han verkar inte vilja någonting speciellt, förutom att sitta vid datorn och spela. Om mamma inte säger att han måste lägga sig så spelar han hela natten. En av de absolut tråkigaste människor jag träffat i hela mitt liv. Jag tål knappt se honom.

Man upptäcker oftast autism när barnen är mindre. Tecken kan finnas redan när de är under 3 år. Diagnos ställs ofta i 5-årsåldern. Men det finns olika grader. Det är ju ett spektrum. För vissa är det grovt och väldigt tydligt redan när barnet är litet. För andra är tecknen svåra att se och är väldigt milt. För vissa dröjer det åratal till de får en diagnos för att man tänkte att det bara var en del av personligheten eller för att man tänkte att det var en del av en annan diagnos eller helt enkelt för att man blundat för det. Finns vuxna som får diagnos och det blir som ett uppvaknande för dem. Att vara nästan normal/normal dom barn behöver inte betyda att inte ha en diagnos. Det kan vara så små tecken för att spektrat är så att säga väldigt milt.

Gissar att du aldrig påtalat detta för din syster? Undrar vem som har kommunikationsproblem nu? Det ligger tydligen i släkten!

Nej till om det är elakt.

Och du behöver inte nämna det öht om du är så jävla orolig för att vara ärlig. Bara fråga om hon ska hänga med ut och säga att ungen inte kommer kunna hänga med. Säg att det är fullt.
Sen när hon sitter där och om hon börjar tänka "men här finns det ju plats ju!" svarar du bara "Oh well. Vi får ta det nästa gång. "