Inskaffa samma straff för djurplågeri som om det hade varit människa?

Det indikerar att det inte är mord att döda sin gamla mamma när man tycker hon tjänat ut. Eller när man ska flytta och man inte får ha åldringar där.

Därmed anser jag att man inte ska avsiktligt plåga djur.

Sen är förstås frågan vad djuren anser. Om en ko fick välja att inte bli född eller leva ett liv som den gör, vad skulle den välja? För de som nu anser sig kunna veta det.

Att projicera mänskliga känslor och moral på djur håller inte. För då får man problem med naturen och säger att rovdjur där, inte har rätt att döda och äta andra djur, ibland på rätt plågsamma sätt. Våldtäkter och annat. Slutsatsen blir då att naturen är omoralisk och bör avskaffas för djuren där plågas.

Sparkar de ihjäl igelkottar eller handtama änder blir det i bästa fall dagsböter om det går bevisa. Helt annan attityd mot djur i dag än det var förr. Straffen borde därmed skärpas även där, som med den mesta annan brottslighet.

Läste nyligen om en familj som fick sina båda kaniner ihjälslagna hemma på sin uteplats, mitt på dagen när familjen var hemma.

Eftersom jag jagar och äter kött ser jag inget problem med att jaga för köttets skull. Att döda för nöjes skull är något helt annat. Oavsett om det handlar om tamdjur eller vilda djur. Kanske svårt för vissa att förstå? Men tänk till igen, att bara plåga och döda för själva dödandets skull? Det är psykopatiskt.

Kanske ligger i våran natur som t.ex. för mårddjur. De flesta pojkar förr och kanske en del nu, var ute och sköt småfåglar och gnagare med olika vapen, främst luftgevär. Kanske även du?

Att plåga djur, bara för att se dem lida, kan jag hålla med om. Det väcker avsky hos de flesta. Men att döda råttor och möss med fällor, är helt lagligt och få invänder mot det. En katt som följer sin natur, får många att reagera negativt, samtidigt som man accepter det för en mink, iller eller sparvhöken som var och härjade runt mitt fågelbord i höstas..

Men då är frågan hur man ska se på lidande och dödande i naturen om man applicerar mänskliga känslor på djuren.

Antingen är vi en del av naturen, då vi själva är djur, eller så anser vi att man ska se alla djur som människor eller se på människor på samma sätt som djur. Oavsett får vi stora problem.

En bra advokat bör kunna få det till självförsvar då myggan försökte suga ens blod. Alternativt dråp.

Ja, möjligtvis självförsvar. Men lagen säger att man inte få ranvända mer våld än nöden kräver och eftersom ditt liv inte var hotat så blir det svårt att komma undan. Hade du i stället sugit blod ur myggan hade våldet säkerligen ansetts försvarbart, nu är det helt klart övervåld.

Man skulle kunna hävda att man var rädd att smittas av HIV och tappade besinningen.

Det skulle ju innebära förbud mot alla form av jakt, eftersom ca 80% av djuren skadskjuts

Ja, och förklara sig själv "icke tillräknelig".

Vad menar du med det?

Klart att tråden är clickbait/ragebait, men det går med fördel att argumentera för att brotten och straffen ska vara i samma skala, peka i samma riktning.

Jag stör mig inte så mycket på att våld mot ett annat djur, säg valfritt ryggradsdjur, etc, är belagt med mindre/mildare straff än mot en människa, men det är inkonsekvent moral som irriterar mig. Dödshjälp anses av många omoraliskt, samtidigt som nödslakt och avlivning anses normalt för att minska lidande, vilket är att tillämpa helt olika och inkonsistenta skalor av moral, brott och straff. Här kan man efterfråga konsekvens. Vi kan inte ha "det här djuret är så sjukt att det mest humana är avlivning" å ena sidan, och "att hjälpa någon som vill dö är mord" å den andra.

Vi kan (bör) ha samma skala, samma rättsprinciper, samma åberopande av pragmatism, samma moral, när det gäller människor och andra djur, men vi kan placera organismer på olika ställen på denna skala. Så ihjäl en störande fluga är knappast något som bör vara belagt med straff eller involvera lag på något vis, men vi kan ändå komma överens om att det är "mord", fast så långt ner på skalan att det knappast är ett polisärende.

Mens rea och motiv bör också spela en stor roll, precis som det kan spela en stor roll när det kommer till människor. Visste gärningsmannen vad den gjorde? Var det avsiktligt? Var våldet (etc) i rimlig proportion mot hotet? Osv. Djurets lidande bör också vara i fokus, framför saker som ekonomiskt värde för ägaren. Ägaren är en anhörig, inte ett brottsoffer. Anhöriga kan så klart få skadestånd eller bli kompenserad med annat (psykiatrisk vård, upprättelse på diverse vis, etc) som alltid, men problemet med att utan mening döda en hund eller häst är inte "den var värd 100 000 kr".

Det finns ingen motsägelse i detta och att ha djurhållning och t.ex. äta kött osv. Det är bara rena realiteter av att vara en organism på jorden. Men "min kosthållning fungerar så" är ett mycket bättre och ärligare argument än "de är bara dumma djur". Det är inte för att djur är dumma som vi äter dem eller nyttjar dem på allehanda vis (oftast tvärt om faktiskt, vi nyttjar dem på grund av deras klipskhet och förmågor som kompletterar våra egna).

Även djur kan anses ha rättigheter och skyldigheter även om dessa inte kan kommuniceras och exakt vilka de är blir givetvis unikt för varje enskild art. Myggor har "rätt att existera" men skyldigheten att inte bita mig. Det kan inte kommuniceras, men det säger ändå till oss människor att slå ihjäl en störande mygga är okej på ett sätt som systematisk utrotning bara på skoj inte är.

Den viktigaste insikten är att förstå vad "djur" är, och att den förkrossande majoriteten av alla djur är är någon sorts maskliknande sak. Detta betyder att ryggradsdjur, i synnerhet placentala däggdjur, är något alldeles speciellt jämför med livet i stort. Många tror att det är ett "stort avstånd" (moraliskt, släktskapsmässigt, konceptuellt, etc) mellan t.ex. människor och hundar, apor, grisar, etc, där människan hamnar i en kategori för sig. Detta är en vrångsyn som bör utbildas bort. Ur ett grässtrås, en arkees eller ens manets (djur) synvinkel, kan skillnaden mellan en människa och t.ex. en gris knappt upplösas.

Vi måste förstå att människan inte är det minsta speciell bland däggdjuren ur en fundamental synpunkt, utan allt vi har återfinns hos andra. Vi har bara "mer". Funktionellt är så att säga den placentala däggdjurshjärnan 'same shit', det som skiljer är storlek förhållande till kroppsstorleken. I alla fall ur någon annan organisms synvinkel, i den mån en artropod eller mollusk kan ha en "synvinkel". Här kan man anta ett "marsianskt perspektiv" och tänka i termer hur en helt utomstående intelligens skulle klassificera och bunta ihop livsformer. Riktigt bra slutsatser om moral är svåra att dra om man inte frigör sig från mänskliga bias och i stället antar ett slags externt perspektiv. Forskning visar inte på någon speciell skillnad i vare sig storlek eller kvalité när det kommer till saker som smärta och lidande, skräck och fruktan, mellan olika däggdjur (inklusive människan). Det finns också en slags lagbundenhet här: det händer i princip aldrig att ett djur som undersöks närmare är dummare än vad man skulle tro, utan det är nästan alltid så att ju mer detaljerat man undersöker ett djurs själsförmögenheter, desto mer klipskt och närvarande förefaller det vara. Detta gäller i princip alla djur med nervsystem, även inom leddjur och mollusker. Och det är faktiskt inte så konstigt när man tänker efter. Hjärnor är kostsamma energimässigt samtidigt som de är så våldsamt värdefulla, så de optimeras så in i h-vete av evolutionen och har väl funnits i bortåt trekvarts miljarder år.

Har du alltså en hjärna, även om den är liten som ett halvt knappnålshuvud, så är du "högre" än 99% av allt liv på planeten och är i en sällsam skara som reglerar kroppsliga funktioner med hjälp av känslor och kan värdera omgivningen med tankar, då det uppenbarligen inte räckte med reflexbågar (som finns i alla nervsystem och har du ingen hjärna är det det enda du har). Det betyder inte att spindlar (etc) har ett rikt inre liv precis, men däremot betyder det att placentala däggdjur nog alla har ungefär samma kristallklara inre liv utan fundamentala skillnader utöver artspecifika fysiologiska variationer (tänk t.ex. djur med ekolod som nog har en hel del 3d-uppfattning baserat på ljud och textur snarare än ljus och färg). Förr trodde man att språk var avgörande för tankar, men idag anses språket ha väldigt lite med det att göra, utan är snarare ett "applikationslager" ovanpå tankarna, som inte bidrar till de interna tillstånden, upplevelsen, nuet, inre livet och känsloläget. Och dessutom hittar man språkkonstruktioner på löpande band hos djur. Substantiv, verb och adjektiv sedan gammalt, pronomen, personliga pronomen (inklusive egennamn), tempus och syntax blir man mer och mer klar över hos fler och fler djur, speciellt kråkfåglar, apor, elefanter, delfiner, etc. Intressant nog, vissa av arterna har släta hjärnor, vilket man trodde förr var en big no-no för allmän intelligens. Så vi fortsätter att konsekvent underskatta andra djur vad beträffar deras själsförmögenheter, medvetande och förmåga till lidande och negativa känslor. Liksom, så klart, positiva känslor, glädje, kärlek, längtan, etc.

Allting med hjärna som vi undersökt har sömn som tillstånd, och REM-sömn finns vad man vet hos alla däggdjur och fåglar, samt de reptiler man lyckats undersöka, vissa fiskar och ryggradslösa djur som hoppspindlar och det hade inte varit meningsfullt om det inte vore för att djuret i fråga har någon sorts inre liv och behöver organisera episodiska minnen och reglera kroppsliga funktioner där enkla reflexbågar (tänk ett slags biologiskt if-then-else) inte skulle duga.

Edit: Hur vår syn har utvecklats och vår "expanding circle of morals" (om vi pratar med Singer) påminner mig alltid om den här strippen från SMBC: https://www.smbc-comics.com/comic/life-as-a-berserker

Detta är helt riktigt. Straffskalan är väl i princip densamma för att döda en människa som har hundliknande intelligens (som min svärmor) som en normalintelligent person. Arten verka vara det viktiga vilket är en tveksam filosofisk position. Djuren är väl också människor.