Citat:
Ursprungligen postat av
trustmeiamadoctor
Självklart är det viktigt att på något sätt bryta det som vidmakthåller försämringen. Går det inte på annat sätt än via LVU så är det en rimlig ansats att göra.
Det framstår med all tydlighet att du saknar förståelse för vården och de utmaningar som den ställs för. Har du någonsin jobbat inom vården eller med barn? Sök en praktikplats på BUP och återkom, jag är rätt säker på att förhållningssätt skulle förändras.
Empati är inte att stryka någon medhårs om detta medför en sannolik försämring över tid.
BUP, det förklarar mycket av din attityd. Jo tack, jag har som närstående sett vad psykiatrin kan göra med människor och det är fullständigt mardrömslikt. Något mer dysfunktionellt finns nog inte i Sverige. Men nu handlar tråden om ett barn med PIPO som uppenbart felbehandlats under lång tid – och där barnet och föräldrarna utsattes för tvångsomhändertagande istället för en normal kommunikation och dokumenterad vårdplan. För det finns inga ursäkter.
Citat:
Ursprungligen postat av
ReadyUserOne
Jag skulle säga att de flesta föräldrar har tvingat sina barn att aktivera sig även när de säger att de har ont, även när de har ont på riktigt. Det är en del av normalt föräldraskap att lära barn att aktivera sig trots smärta eller obehag, men såklart också att lära sig när man ska vila. Antar att du inte har barn.
Ett barn som är övertygad om att han inte kan gå kommer nog att börja med att gå på knäna innan han går på fötterna, särskilt om musklerna är förtvinade. Märkligt av dig att tro att ett sådant barn bara kan gå på direkten, typiskt vidmakthållande tankesätt som helt i onödan skulle kunna döma barnet till rullstol hela livet. Elakt rentav.
En person som har svårt att gå behöver hjälp, träning och kryckor – inte tvingas krypa på knäna.