Citat:
Ursprungligen postat av
ReadyUserOne
Du tror på riktigt att ett barn som suttit i rullstol och själv är övertygad om att inte kunna gå, samt troligen fått höra detsamma av sin mamma bara kan ställa sig upp och börja gå? Kanske behöver man vara ett geni för att förstå detta.
Men om barnet har ont när det går, vilken rimlig mamma tvingar sitt barn att gå om det gör ont? Och vilket rimligt barn kryper hellre på knäna tilll skolan än ställer sig upp och går? Det verkade handla om någon ärftlig och ovanlig ledsjukdom i detta fall.
Om socialtjänsten genom instruktioner till ett familjehem tvingat ett barn att gå på knäna till skolan och placerat barnet så är det en dubbel kränkning mot de mest fundamentala demokratiska rättigheterna ett barn har. Det går inte att försvara. Det är dr mengele-fasoner detta.
Citat:
Ursprungligen postat av
ReadyUserOne
Det här är bara snömos och förtjänar egentligen ingen besvarning, men detta med dubbelmoral måste ändå rättas. Hur kan det vara dubbelmoral att kalla det väldigt beklagligt när barn far illa av socialtjänstens agerande när jag i samma mening också skriver att det är väldigt beklagligt när barn far illa av att soc inte agerar alls? Detta är raka motsatsen till dubbelmoral då bägge valen beskrivs på samma sätt. Tacksam om du kan besvara mina inlägg mer koncist i framtiden.
Därför att utgångspunkten rimligtvis borde vara att socialtjänsten aldrig ska ingripa felaktigt. Om ett ingripande sker utan tillräckliga skäl riskerar man att skada ett barn i stället för att skydda det. Det är inte bara "beklagligt. Det är ett mycket allvarligt ingrepp i grundläggande rättigheter och i familjelivet.
När det gäller brottmål finns en tydlig rättsprincip: hellre fria än fälla. När det gäller socialtjänstens arbete upplever många att motsatsen ibland tycks gälla att man hellre ingriper en gång för mycket än en gång för lite. Om den upplevelsen stämmer är det ett problem som förtjänar en seriös diskussion, eftersom varje felaktigt ingripande kan få stora konsekvenser för både barn och föräldrar.
Det är därför viktigt att systemet präglas av hög rättssäkerhet, tydliga beviskrav, god dokumentation och möjlighet till effektiv granskning. Ett samhälle måste kunna skydda barn som far illa, men det måste också kunna skydda familjer från felaktiga myndighetsingripanden.
Vi kan inte ha ett system där barn placeras på lösa grunder eller "för säkerhets skull". Sådana beslut måste bygga på konkreta omständigheter, dokumenterade risker och en noggrann prövning. Ingen rimlig människa skulle acceptera att hennes egen familj utsattes för ingripanden utan ordentligt underlag och det är jag ganska säker på att inte du heller skulle göra.