Citat:
Här var det mycket omsorg om gäddornas barn men inte ett ord om de barn som blir utsatt för gäddors utnyttjande och övergrepp.
Dumpen talar om att skydda barn. Och skyddas ska barn göras. Det är svårt att tänka sig en mer självklar utgångspunkt än att barn ska slippa utsättas för övergrepp, våld och andra vuxnas tillkortakommanden. Men det finns en annan sida av myntet som alltför sällan får samma uppmärksamhet, vad händer med de barn som dras in i vuxenvärldens konflikter och offentliga drev.
Att växa upp handlar om att bygga en identitet, skapa relationer och hitta en plats i tillvaron. För de barn som utsätts för mobbning, eller som får se sin familj bli föremål för offentlig exponering och ryktesspridning, kan den perioden i stället präglas av oro, skam och trauma. Och till skillnad från vad en del verkar tro är psykisk ohälsa hos barn inte något som går över av sig självt. Forskningen är snarare tämligen tydlig med att tidiga trauman kan lämna djupa spår.
Mobbning är inte en bagatell. Det finns en tendens att tala om mobbning som om det vore en naturlig del av uppväxten. Som om det handlade om lite oskyldiga gliringar som man förväntas härdas av. Det är ett ganska verklighetsfrånvänt sätt att se på saken.
Mobbning är i praktiken ett upprepat och systematiskt psykiskt, och ibland fysiskt, våld. Barn som lever i den miljön befinner sig i ett kroniskt stresstillstånd där den plats som borde vara trygg, skolan, förvandlas till något man fruktar.
När forskningen tittar på konsekvenserna framträder en dyster bild. Barn som utsätts för mobbning löper en kraftigt ökad risk att utveckla självmordstankar jämfört med jämnåriga som inte mobbas. Internationella sammanställningar har visat riskökningar på mellan två och nio gånger. Risken för självmordsförsök är också markant högre, och vissa studier visar att flickor som utsätts för mobbning statistiskt sett är särskilt sårbara, upp till sex gånger högre.
Utöver det finns ett tydligt samband mellan mobbning i barndomen och ökad risk för depression, ångestproblematik och posttraumatiska stressreaktioner långt senare i livet. Hjärnan formas under uppväxten. Kronisk stress sätter sina avtryck.
När vuxnas konflikter blir barns börda. Barn lever inte isolerade från sina föräldrar. Deras känsla av trygghet är nära sammanflätad med de vuxna de är beroende av.
När en förälder hamnar i ett offentligt drev eller blir föremål för omfattande exponering drabbas barnet ofta indirekt. Inom psykologin talar man ibland om sekundärt trauma, att påverkas djupt av någon annans kris och lidande.
Barn har en grundläggande förväntan om att deras föräldrar ska kunna skydda dem och skapa stabilitet. När den vuxne i stället blir rädd, nedstämd, arg eller uppgiven till följd av offentlig press rubbas den tryggheten. Hemmet upphör att vara den självklara fristad det borde vara. Det är svårt för ett barn att förstå varför vuxenvärlden plötsligt förändrats. Ännu svårare är det att hantera konsekvenserna.
Skammen och den sociala isoleringen.
Barn är sociala varelser. De är beroende av grupptillhörighet och vänskap för sin utveckling.
I dagens digitala samhälle sprids information, skärmdumpar och rykten på några sekunder. Det som publiceras på nätet stannar sällan där. Det följer med in i klassrum, på skolgårdar och in i omklädningsrum.
Barn till personer som blivit föremål för offentlig exponering kan därför drabbas av en särskild form av skam. De riskerar att bli förknippade med något de själva inte haft någon del i. En del drar sig undan på eget initiativ för att slippa frågor och blickar. Andra blir aktivt utfrysta eller utsatta av sina jämnåriga. Det är ett högt pris att betala för något man inte själv har orsakat.
Ett offentligt drev mot en vuxen kan också fungera som ammunition för redan existerande mobbningsmönster.
Barn kan få höra att de är "som sin pappa" eller "som sin mamma". De kan bli måltavlor för andras nyfikenhet, förakt eller grymhet. De förväntas ibland försvara sin familj samtidigt som de försöker hantera sin egen oro och passa in bland jämnåriga. Det är en omöjlig uppgift för många vuxna. För ett barn är den ofta övermäktigt.
Det är farligt att underskatta betydelsen av barns sociala miljöer.
Mobbning är i sig en av de tydligaste riskfaktorerna för psykisk ohälsa och självmordsbeteende bland unga. När vuxnas offentliga konflikter, drev och exponeringar dessutom spiller över på barn riskerar de mest oskyldiga att bli de som får bära konsekvenserna.
Att skydda barn handlar därför inte bara om att reagera på direkta hot och övergrepp. Det handlar också om att vuxna tar ansvar för vilka metoder de använder, vilka följder deras handlingar får och om de barn som hamnar i skuggan.
För barns värde kan rimligen inte vara beroende av vilka deras föräldrar är.
Att något görs i den goda sakens namn är inte tillräckligt för att göra det rätt. Goda avsikter befriar ingen från ansvaret att väga in konsekvenserna av sitt handlande, särskilt inte när de konsekvenserna riskerar att drabba barn.
Att som en organisation som säger sig arbeta för barns bästa, och som gärna beskriver sig som en röst för barns rättigheter, rycka på axlarna inför de barn som drabbas av deras egna metoder är svårt att förstå.
För det handlar inte om några obetydliga bieffekter eller lite tillfälligt obehag. Det handlar om barn som kan utsättas för utfrysning, mobbning, skam och en otrygghet som i värsta fall lämnar djupa spår långt upp i vuxenlivet. Vi vet från forskning att sådana erfarenheter kan öka risken för psykisk ohälsa, trauma och självmordstankar.
Att då möta den typen av konsekvenser med likgiltighet, eller behandla dem som ett acceptabelt pris att betala, är inte bara sorgligt. Det är djupt obehagligt.
För om man verkligen menar allvar med att sätta barnens bästa främst, då måste det gälla alla barn. Även de barn vars lidande komplicerar den egna berättelsen och väcker obekväma frågor om de metoder man själv valt att använda. Annars blir barnrättsperspektivet inte en princip, utan ett undantag. Ett samhälle som börjar dela upp barn i dem vars smärta räknas och dem vars smärta kan avfärdas har hamnat på ett ganska mörkt sluttande plan.
Jag grundar detta inlägg på texter och studier från bland annat.
CDC, Centers for Disease Control and Prevention, rapporter om sambandet mellan ungdomsvåld, mobbning och självmordsbeteende.
Metaanalyser från bland annat forskare vid CUNY och Harvard kring sambandet mellan mobbning, självmordstankar och självmordsförsök hos unga.
Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet, NASP, statistik och forskning om suicid och psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i Sverige.
Barnpsykologisk forskning om sekundärt trauma och hur föräldrars stress, kriser och offentliga konflikter påverkar barns anknytning och upplevelse av trygghet.
Att växa upp handlar om att bygga en identitet, skapa relationer och hitta en plats i tillvaron. För de barn som utsätts för mobbning, eller som får se sin familj bli föremål för offentlig exponering och ryktesspridning, kan den perioden i stället präglas av oro, skam och trauma. Och till skillnad från vad en del verkar tro är psykisk ohälsa hos barn inte något som går över av sig självt. Forskningen är snarare tämligen tydlig med att tidiga trauman kan lämna djupa spår.
Mobbning är inte en bagatell. Det finns en tendens att tala om mobbning som om det vore en naturlig del av uppväxten. Som om det handlade om lite oskyldiga gliringar som man förväntas härdas av. Det är ett ganska verklighetsfrånvänt sätt att se på saken.
Mobbning är i praktiken ett upprepat och systematiskt psykiskt, och ibland fysiskt, våld. Barn som lever i den miljön befinner sig i ett kroniskt stresstillstånd där den plats som borde vara trygg, skolan, förvandlas till något man fruktar.
När forskningen tittar på konsekvenserna framträder en dyster bild. Barn som utsätts för mobbning löper en kraftigt ökad risk att utveckla självmordstankar jämfört med jämnåriga som inte mobbas. Internationella sammanställningar har visat riskökningar på mellan två och nio gånger. Risken för självmordsförsök är också markant högre, och vissa studier visar att flickor som utsätts för mobbning statistiskt sett är särskilt sårbara, upp till sex gånger högre.
Utöver det finns ett tydligt samband mellan mobbning i barndomen och ökad risk för depression, ångestproblematik och posttraumatiska stressreaktioner långt senare i livet. Hjärnan formas under uppväxten. Kronisk stress sätter sina avtryck.
När vuxnas konflikter blir barns börda. Barn lever inte isolerade från sina föräldrar. Deras känsla av trygghet är nära sammanflätad med de vuxna de är beroende av.
När en förälder hamnar i ett offentligt drev eller blir föremål för omfattande exponering drabbas barnet ofta indirekt. Inom psykologin talar man ibland om sekundärt trauma, att påverkas djupt av någon annans kris och lidande.
Barn har en grundläggande förväntan om att deras föräldrar ska kunna skydda dem och skapa stabilitet. När den vuxne i stället blir rädd, nedstämd, arg eller uppgiven till följd av offentlig press rubbas den tryggheten. Hemmet upphör att vara den självklara fristad det borde vara. Det är svårt för ett barn att förstå varför vuxenvärlden plötsligt förändrats. Ännu svårare är det att hantera konsekvenserna.
Skammen och den sociala isoleringen.
Barn är sociala varelser. De är beroende av grupptillhörighet och vänskap för sin utveckling.
I dagens digitala samhälle sprids information, skärmdumpar och rykten på några sekunder. Det som publiceras på nätet stannar sällan där. Det följer med in i klassrum, på skolgårdar och in i omklädningsrum.
Barn till personer som blivit föremål för offentlig exponering kan därför drabbas av en särskild form av skam. De riskerar att bli förknippade med något de själva inte haft någon del i. En del drar sig undan på eget initiativ för att slippa frågor och blickar. Andra blir aktivt utfrysta eller utsatta av sina jämnåriga. Det är ett högt pris att betala för något man inte själv har orsakat.
Ett offentligt drev mot en vuxen kan också fungera som ammunition för redan existerande mobbningsmönster.
Barn kan få höra att de är "som sin pappa" eller "som sin mamma". De kan bli måltavlor för andras nyfikenhet, förakt eller grymhet. De förväntas ibland försvara sin familj samtidigt som de försöker hantera sin egen oro och passa in bland jämnåriga. Det är en omöjlig uppgift för många vuxna. För ett barn är den ofta övermäktigt.
Det är farligt att underskatta betydelsen av barns sociala miljöer.
Mobbning är i sig en av de tydligaste riskfaktorerna för psykisk ohälsa och självmordsbeteende bland unga. När vuxnas offentliga konflikter, drev och exponeringar dessutom spiller över på barn riskerar de mest oskyldiga att bli de som får bära konsekvenserna.
Att skydda barn handlar därför inte bara om att reagera på direkta hot och övergrepp. Det handlar också om att vuxna tar ansvar för vilka metoder de använder, vilka följder deras handlingar får och om de barn som hamnar i skuggan.
För barns värde kan rimligen inte vara beroende av vilka deras föräldrar är.
Att något görs i den goda sakens namn är inte tillräckligt för att göra det rätt. Goda avsikter befriar ingen från ansvaret att väga in konsekvenserna av sitt handlande, särskilt inte när de konsekvenserna riskerar att drabba barn.
Att som en organisation som säger sig arbeta för barns bästa, och som gärna beskriver sig som en röst för barns rättigheter, rycka på axlarna inför de barn som drabbas av deras egna metoder är svårt att förstå.
För det handlar inte om några obetydliga bieffekter eller lite tillfälligt obehag. Det handlar om barn som kan utsättas för utfrysning, mobbning, skam och en otrygghet som i värsta fall lämnar djupa spår långt upp i vuxenlivet. Vi vet från forskning att sådana erfarenheter kan öka risken för psykisk ohälsa, trauma och självmordstankar.
Att då möta den typen av konsekvenser med likgiltighet, eller behandla dem som ett acceptabelt pris att betala, är inte bara sorgligt. Det är djupt obehagligt.
För om man verkligen menar allvar med att sätta barnens bästa främst, då måste det gälla alla barn. Även de barn vars lidande komplicerar den egna berättelsen och väcker obekväma frågor om de metoder man själv valt att använda. Annars blir barnrättsperspektivet inte en princip, utan ett undantag. Ett samhälle som börjar dela upp barn i dem vars smärta räknas och dem vars smärta kan avfärdas har hamnat på ett ganska mörkt sluttande plan.
Jag grundar detta inlägg på texter och studier från bland annat.
CDC, Centers for Disease Control and Prevention, rapporter om sambandet mellan ungdomsvåld, mobbning och självmordsbeteende.
Metaanalyser från bland annat forskare vid CUNY och Harvard kring sambandet mellan mobbning, självmordstankar och självmordsförsök hos unga.
Folkhälsomyndigheten och Karolinska Institutet, NASP, statistik och forskning om suicid och psykisk ohälsa bland barn och ungdomar i Sverige.
Barnpsykologisk forskning om sekundärt trauma och hur föräldrars stress, kriser och offentliga konflikter påverkar barns anknytning och upplevelse av trygghet.
Varför tycker du inte att man kan hänga ut gäddor som inte har några barn?
Då finns det ju inga barn som far illa av uthängningen.
Eller finns det ingen gräns för hur mycket gäddorna ska skyddas?
Dom ska liksom bara skyddas, punkt.
