Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Knappast.

Det är inte mitt problem om du är otydlig.

Ja, du ser själv vilka som egentligen trollar. Många anser att dumpens scenarier med överkåta fjortisar som suktar efter äldre män är helt orealistiska.Sannolikt utgår de ifrån logik och eller egna erfarenheter.Tvärtom är säkert helt riktigt , vilket dumpen ju speglar.
Själv hade jag samma tankar och bestämde mig för att undersöka det hela. Helt enkelt för att inte kopiera sektmedlemmarnas antaganden hit och dit samt möta upp deras krav på bevis.
Sålunda skapade jag en fake profil med fakebild ,där jag utgav mig för att vara 50+.
Syftet var att se om fjortisar överhuvudtaget svarar en sådan profil . Till min stora glädje svarade ingen alternativt blockerade de mig. Nu gör ponnyryttaren och buffeln en stor sak av det hela , då sanningen inte passar deras narrativ och etiketterar mig som snuskgubbe.
De är bara för mycket. OMG!!

Sluta ljug mitt inlägg kunde inte tolkas som att dumpen plötsligt pratar om barnen. Eller hur fan du nu påpekade det.

Media gör artiklar om hur barn utsätts se artiklar med psykologer och läkare men även med polis.

Det finns artiklar som handlar om bara barnen utan att dumpen är inblandade och det finns mängder där dumpen är inblandade.

Ska man se det på ditt och dumpens vis så ska de ju själva prata om barnen när de blir intervjuade? "Vad tycker du om göran person?" "Barnen är viktiga i sverige och tyvärr utsätts många barn" fungerar inte.

När Patrik eller Sara intervjuas tycks de prata om sig själva och barnen kommer på plats två om inte narrativet är i hur fel de själva gör för då plötsligt så är barnen viktigare!.

Du och Dumpen försöker smutskasta övrig media på ett oärligt sätt.

I tidigare inlägg skrev du. Många av dessa artiklar handlar om just dem själva och inte om barnen, vilket är intressant borde de inte lägga energin på att prata om barnen när media intervjuar dem?

Hur ska de ta upp barnen det är ju känslig information? Hur menar du att de ska prata om barnen?

Föreningen Dumpen står ju för traumabehandlingar det är separerat från Dumpen.

Sedan så stämmer de ju inte. Berättelserna på hemsidan har ju fokus på barn. Överlevnadsberättelserna.

På SVT går dokumentären To catch a predator. I den framställs det som extremt att en man tog livet av sig på grund av TV-programmet med Chris Hansen. Detts behandlas mycket i programmet. Fiskarna berättar hur dåligt de mår över att ha drivit en man till självmord och även en polis är starkt påverkad av detta. Är verkligen USA och Sverige så olika? Det är betydligt fler självmord för gäddor än det som problematiseras i dokumentären. Folk som var inblandade i programmet mår dåligt över detta självmord. Men har någon i Dumpen uttryckt något liknande? Är det klenare virke hos amerikanerna?

Att det är tystnaden som dödar får stå för dig. Hur många anhöriga barn blir tysta, de bär på skam och smärta, skamligheten gör de tysta, viket barn vill prata runt om sin skamliga förälder, de vill att så få ska veta, de isolerar sig. Bertils påstående att skolan hjälper dem stämmer inte, barnen vill inte ha hjälp, skolan kan inte hjälpa, de vill gå under jorden.

Dumpen lär må ha ökat uppmärksamheten, men den hade ökat utan Dumpen, långsammare men hade senare nått samma nivå. Dumpen är nämligen inte de enda som jobbar mot nätutnyttjande.

Nu har jag bara hört mig tala om Dumpen i det verkliga livet. Så stort är det inte, pedofili talades det om tidigare, dessa snack har kompletterats med ordet Dumpen, det har inte kommenterats så mycket mer för att just Dumpen uppstod. Men som inbiten så kan man ju önska det, då inbitna har ju jobbat så hårt så allt annat är en besvikelse.

Mannens handlingar hamnar i bakgrunden medan rubrikerna handlar om Dumpen.

Det skriver Dumpen, men det är ju just vad Dumpen gör själva, en omfattande del handlar om just Dumpen och hur dumma gammelmedia är mot dem. Gäddorna beskrivs mindre, det är mest bilder och dumpar, inget nämns som någon sorts förklaring varför de gör på detta viset. Det finns de som försökt reda ut detta men att skriva om detta genererar inga gåvor.

Konsekvenserna för anhöriga eller barn till de uthängda offras utan att blinka. Varför? För att cashen ska in. Utan nya monster på löpande band stannar Swish-flödet till aktiebolaget och då har de inte råd med driften, diesel eller lyxbilar längre. Det handlar om visningar och klick, maskerat till aktivism.

Vi ska oxå betänka följande. Några utav berättelserna från gäddors familjer finns redan idag i media och då är det självklart ofta partnern som berättar om vad som hände efter publiceringen. Låt säga att en gädda har 2 barn i 7-års åldern idag. DERAS historier och upplevelser kommer publiceras först om kanske 10-15 år (OM dessa ens väljer att gå ut med det i nån form av media - dock säker på att en hel del kommer att göra det). Det finns mao med största sannolikhet MÅNGA oberättade historier från just BARN ang deras upplevelse av Dumpens publiceringar - vad det fick för konsekvenser för dom personligen. Har Padde å Sara fundera över detta nån gång tro (eller Jimmie Åkesson mfl btw)? Eller är det profiten av showen/cirkusen, den mer eller mindre personliga hämnden och hatet som egentligen är deras prioriteter (över precis allting annat å därmed oxå i slutändan i total motsats till vad man påstår sig värna om)?

Det skulle ju inte skada med lite rationellt tänkande kring etiken i detta sammanhang - speciellt från "högre ort" (=div politiker mfl höjdare som stödjer Dumpen aktivt). Jag tror en del av problematiken är att två hämndlystna människor (med all rätt till dessa känslor i sig) såg ett "bra koncept" och kopierade det rakt av men för att sedan inte tänka en tanke längre utan bara körde på enligt mallen som definitivt genererar hyfsad ekonomisk vinst samt en hel del människors aktiva moraliska stöd (för "dom gör ju ändå något gott i grunden").
Men som många utav oss vet - "vägen till helvetet kantas (ofta) av goda avsikter".

Det där med tidsaspekten och barnen är en jävligt tung poäng. Det är precis den absolut mörkaste ironin i hela den här cirkusen. De påstår att de gör allt för barnen, men i själva verket skapar de ett trauma som kommer att eka i decennier för just de barn som råkar vara släkt med de uthängda.

När de där sjuåringarna är 20 år och inser att deras familjs undergång har legat uppe som kommersiell underhållning och klickbete på nätet - finansierat med skattemedel via partipolitiskt stöd - då kommer den verkliga räkningen. Det är en hel generation av indirekta offer som dumpas i diket för att hålla igång aktiebolagets Swish-flöde idag.

Och som du säger: vägen till helvetet kantas av goda avsikter. Det började säkert som en personlig drivkraft hos grundarna, vilket man kan förstå, men när det förvandlas till en miljonbusiness och ett politiskt slagträ dör all etik. Det blir en maskin som måste matas med nya ansikten varje vecka för att inte gå i konkurs.

Att politiker på högre ort saknar den här konsekvensanalysen och istället köper in sig i konceptet för att plocka billiga moralpoäng är inget annat än ett totalt haveri.

Jag håller i stora drag med i det du skriver. Det talas ofta, och med rätta, högt om vikten av att skydda barn. Det är en fråga som engagerar de flesta människor, och det ska den också göra.

Men det som blir svårt att förstå är varför engagemanget tycks upphöra när det handlar om barn som råkar vara anhöriga till någon som hängts ut. Då verkar samma principer plötsligt väga betydligt lättare.

Man kan inte gärna hävda att man bryr sig om barn som grupp och i nästa andetag signalera att vissa barns lidande är mer acceptabelt än andras. Att vissa barn är värda all omtanke och alla skyddsåtgärder, medan andra får bära konsekvenserna av vuxnas handlingar därför att de råkade födas in i fel familj.

Det är där resonemanget börjar skava ordentligt. För barns värde kan rimligen inte vara villkorat av vilka deras föräldrar är. Antingen anser man att barn ska skyddas från onödig skada och utsatthet, eller så gör man det inte. Men man kan inte utan vidare byta princip beroende på vilket barn det råkar handla om och samtidigt hävda att man konsekvent sätter barnens bästa främst. Det blir en ganska selektiv form av empati.

Om man ser till konsekvenserna för de barn som drabbas, så är det faktiskt inte självklart att det ena är särskilt mycket bättre. Att medvetet utsätta barn för situationer som leder till skam, oro, utfrysning eller andra psykiska påfrestningar är svårt att beskriva som vare sig omtänksamt eller barnvänligt, oavsett hur gott syftet påstås vara.

Det är också det som gör resonemanget så märkligt. Man kan inte med ena handen säga att barns välmående är det viktigaste som finns och med den andra acceptera metoder orsakar barns lidande.

Om barnperspektivet verkligen ska vara vägledande, då måste man bedöma handlingar utifrån vilka konsekvenser de får för just barnen, inte utifrån hur goda avsikter de vuxna säger sig ha.

Det finns egentligen ingen följare, och ingen av de drivande personerna bakom verksamheten, som på ett övertygande sätt har kunnat förklara hur den här metoden effektivt förhindrar att någon fortsätter med sitt beteende.

Att väcka debatt och uppmärksamma ett problem är inget konstigt. Det har människor och organisationer gjort genom hela historien. Men det hade också gått att göra utan att samtidigt utsätta barn och anhöriga för den typ av konsekvenser som den här arbetsmetoden leder till.

För om syftet verkligen är att värna barn, då borde man rimligen också vara beredd att förändra metoden om det leder till att barn drabbas av trauma, utfrysning och mobbning. Men som du också är inne på finns det en mindre smickrande aspekt av det hela. Den här formen av offentlig exponering skapar uppmärksamhet och intäkter. Det blir ett starkt incitament att fortsätta på samma väg, även när invändningar om de negativa konsekvenserna förs fram.

Hur förenar man budskapet om att skydda barn med en metod där barn far illa? Det är en motsättning som ingen hittills tycks ha lyckats ge något riktigt övertygande svar på.

Deras försök att mildra skadan genom att erbjuda ett inledande stödsamtal till anhöriga och barn framstår, åtminstone för mig, mer som ett hån än som en seriös lösning.

Man kan inte först bidra till att människor hamnar i en situation där de utsätts för skada och sedan luta sig tillbaka och säga att man erbjuder ett samtal som kompensation. Det är ungefär som att gå ut på stan, slå in tänderna på folk och därefter förklara att de gärna får laga en av dem tänderna på den egna tandläkarmottagningen. Det förändrar inte det faktum att skadan redan har uppstått.

Det som gör mig bekymrad är också den nonchalans som tycks finnas inför de barn som drabbas av uthängningarna. Som om deras lidande vore en beklaglig men acceptabel. En av frontfigurerna har exempelvis sagt att det är skolans ansvar att ta hand om de elever som till följd av uthängningarna blir utsatta för mobbning och utfrysning. Hon har också hänvisat till att hon själv blev mobbad som barn på grund av sitt mörka hår.

Jag har svårt att förstå hur det resonemanget skulle göra saken bättre. Att man själv blivit illa behandlad som barn kan knappast användas som ett argument för att acceptera att andra barn ska utsättas för mobbning och utanförskap i dag.

Tvärtom borde den erfarenheten rimligen leda till en större förståelse för vilka konsekvenser mobbning och utanförskap faktiskt får. Inte till en hållning där man konstaterar att det är någon annans ansvar att hantera följderna av en metod man själv valt att använda. Det är den inställningen jag tycker är så svår att förlika med ett budskap om att alltid sätta barnens bästa främst.

Ur mitt perspektiv innebär ett stöd till den här arbetsmetoden, oavsett om det kommer från privatpersoner eller politiker, att man också accepterar de konsekvenser som följer av den. Om man samtidigt vet att barn och anhöriga drabbas av utanförskap, mobbning och psykisk belastning, då kan man inte låtsas som att det är någon annans problem. Man stödjer inte bara syftet man säger sig tro på, utan även metoden och dess följdverkningar.

Många försöker ha kakan och äta den. Man talar gärna om att värna barn, men blir märkbart mindre intresserad när det handlar om de barn som hamnar i skottlinjen till följd av det arbetssätt man försvarar.

I mina ögon innebär det att man åtminstone måste att ta ansvar för att metoden bidrar till utanförskap och trauma även för barn. Man kan inte applådera verktyget och samtidigt låtsas som att man inte ser märkena det lämnar efter sig.

Spot on.

Patrik som i vanlig ordning inte tänkt till innan han ber ai skriva en artikel, borde förstått att om någon, ”journalistisk verksamhet” som Dumpen vill kalla sig, rapporterar ensidigt så är det Dumpen.