Citat:
Ursprungligen postat av
Pazmatic
Jag är 28 år gammal. Jag slutade jobba för typ 5-6 år sedan. Lyckades under mina arbetsår spara ihop en hyffsad klumpsumma pågrund utav snålhet och 0 intresse av dem "roliga sakerna" man kan göra med pengar.
Det har varit så jävla skönt att slippa allt med arbetsliv och ekorrshjul. Inte saknat arbete 1 dag under min ledighet. ALLA dem arbetsplatserna jag varit på har känts som ren tortyr. Jag har älskat min utanförskap, att inte vara delaktig i samhället och att man kunnat isolera sig och göra det man vill. Har inga visioner eller ambitioner att skaffa flickvän (trots att många tjejer varit på mig), fixa hus och göra deg. Svensson livet är det absolut värsta tänkbara scenariot jag skulle kunna finna mig i. Jag är inte avundsjuk på kändisar, folk i min omgivning etc. Jag är endast avundsjuk på dem tursamma jäklarna som lyckats få bidrag utav systemet!
Hur som helst, med tiden så blev pengarna såklart mindre och mindre. Jag ansökte genom åren om diverse bidrag som typ bostadsbidrag (men jag var tydligen för fattig för att få det lol. "För liten inkomst"), vart nekad A-kassa trots att jag varit med där under mina arbetsår (självklart, eftersom dem inte ens är till för att hjälpa en) så gick ur den skiten också.
Eftersom jag inte resonerar som min omgivning så fick jag den dumma ideen att kontakta Psykiatrin för att se vad som "var fel på mig". Fick diagnoserna ADHD kombinerad form 2 och Autism 1. Fick knark på recept som utlöste paniksyndrom mm så ADHD-medicin var inte någon life-saver direkt. Det är den enda hjälpen jag fått utav psykiatrin under 2 års tid.
Vart rekommenderad att ansöka om aktivitetsersättning, fick läkarutlåtanden etc gjorda där det stod att jag "absolut hade rätt till aktivitetsersättning" men FK fortsatte neka mina ansökningar om och om igen under 1 års tid. Vart även sjukskriven av en läkare men dem nekade även sjukersättning lol.
Sååå, pengarna blev knappa och tillslut vart jag tvungen att sälja lägenheten och bilen. Flyttade hem till morsan och har levt här nu i typ 1 års tid. Nu har jag endast någon tusenlapp kvar, dem enda fasta utgifterna jag har kvar är mobilen och gymmedlemskap. Tänker att jag säger upp dem två så har jag iallafall 0 fasta utgifter.
HUR som helst, antar att det jag har kvar är att ansöka om är Ekonomiskt bistånd? Eller kommer jag bli nekad det pågrund utav att jag bor hemma nu oxå? XD
Jag lever alla dagar i veckan hellre på ekonomisk minimum, typ några tusen i månaden än att ha ett jobb och få 100 000kr i månaden. Vad gör jag nu??? har jag rätt att flytta in i någon Gruppbostad eller dylikt?
Jag instämmer till 100%. Jag har aldrig känt mig så fri som när jag gick på bidrag. Det gjorde underverk för min psykiska och fysiska hälsa. Folk har blivit hjärntvättade av arbetslinjen och förstår inte vad det innebär. Vem fan vill ha ett lönearbete när det innebär att du utför ett arbete enbart för att få en lön och inte för att du tycker om det arbetet? Hade man fått hela värdet av det arbete man utför så hade det möjligen varit rimligt men arbetsköparen tar en stor del av värdet. Och priset för detta är att jag ska ge bort 8 jävla timmar varje dag för förmånen att få bli utnyttjad av någon annan? Vilken jävla scam. Dra åt helvete.
Att för en stund inte vara tvångsinkluderad i den påträngande och närgångna svenska "gemenskapen", där det ska skvallras, baktalas, jämföras och dagligen hållas social kukmätartävling, innebar en helt
ENORM FRIHETSKÄNSLA som jag aldrig upplevt tidigare och som jag fortfarande saknar. Helt plötsligt kunde jag skita fullständigt i vad andra människor tycker och tänker. Jag ska ändå inte träffa dem, lära känna dem och utveckla en relation till dem. Jag behöver inte förklara mig för någon eller förhålla mig till andra människors åsikter. Jag ska bara sitta här i min frihet, ägna mig åt mina intressen och göra det jag vill. Just i Sverige där människor vill göra sina åsikter så jävla påtagliga för andra genom tvingande social kontroll och jantelag, så innebar möjligheten att kliva ur detta en frid och lättnad i sinnet som kan jämföras med känslan av att bli frigiven ur fängelset.
Människor kommer inte att få uppleva den här friheten förrän vi inför medborgarlön. Det kommer att bli den största frihetsreformen sedan införandet av rösträtten.
