8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Du förstår inte att den som tvingas krypa på knäna till skolan inte får adekvat hjälp utan utsätts för ett sjukt helvete?

Vården och samhället ska främja hälsa, inte facilitera en sjukdomsbild..

Man måste nog våga testa om man har en stark misstanke. Har man fel så är det väldigt beklagligt men det är också väldigt beklagligt att inte göra någonting och låta pojkar sitta i rullstol hela livet utan anledning eller låta små flickor gå med CVK utan anledning. I vissa fall leder det till döden att inte göra något. Det gäller att hitta balans, och Kalibers reportage övertygar mig inte om att man gör för många omhändertaganden för MBP. 60 stycken sedan 2012 låter inte som en oroväckande hög siffra.

Givetvis, det är därför det blir så starka reaktioner när vården och socialtjänsten utsätter människor för vanmakt och vanvårdsliknande omständigheter. Som i Elsas fall, eller som att tvinga ett barn att krypa på knäna för att komma till skolan.

Det är nog mycket traumatiskt men kan vara helt nödvändigt, om resultatet blir att de tränar sina ben och sedan kan gå igen. Ibland måste man utsättas för jobbiga situationer för att ta sig vidare. Att alltid göra som den sjuke vill är ett big no no vid t.ex. somatiska vanföreställningar eller andra psykiatriska åkommor. Tyvärr fastnar dock ofta anhöriga i vidmakthållande beteenden, i vissa fall tyvärr inte av välvilja.

Ja, att vidmakthålla en felaktig sjukdomsbild är än värre. Bara för att jag säger att jag är sjuk, betyder det inte att jag är sjuk.

Då ska det göras på ett professionellt sätt enligt lagkraven på vården och inte genom maktmissbruk och tortyrliknande tvång.

Från reportaget har vi enbart Alex historia att utgå ifrån. Det är alldeles för lite för att dra sådana slutsatser.

Nej, det är "bara" ännu en pusselbit i det pussel som varit tydligt i decennier. Du försvarar något som är mycket, mycket sjukt.

Det låter ju fint i teorin, men det är precis den här sortens tänkande som bidrar till att vi har så många hemmasittande barn i Sverige.

Alla barn ska tydligen pressas in i samma mall. Fungerar inte barnet i skolmiljön? Då är det föräldrarna det är fel på. Har barnet NPF, autism, ADHD eller andra svårigheter? Då påstås det ofta att föräldrarna curlar, överdriver eller hittar på problem.

Samtidigt verkar man glömma att 10–15 procent av alla barn har någon form av NPF och att skollagen faktiskt kräver att undervisningen anpassas efter elevens individuella behov.

När anpassningarna uteblir, stressen ökar och barnet kraschar, är det märkligt hur snabbt fokus flyttas från skolans ansvar till föräldrarnas påstådda brister. Och sedan drar orosanmälningarna igång.

Det riktigt intressanta är att många av dessa barn plötsligt börjar fungera igen när de byter till en skola som faktiskt följer skollagen, minskar stressen, anpassar undervisningen och möter barnet där det befinner sig. Då visar det sig att problemet kanske inte alls var föräldrarna.

Det verkar finnas en märklig ovilja att acceptera att olika barn fungerar olika. Vissa verkar fortfarande tro att om ett barn inte klarar skolmiljön så måste det bero på hemmet. Att skolan eller systemet skulle kunna vara en del av problemet verkar för vissa vara en otänkbar tanke.

Verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Och så länge man fortsätter utgå från att alla barn ska fungera likadant kommer fler barn att hamna utanför, inte färre.

Så det är alltså rimligt att låta ett barn krypa på knäna hela vägen till skolan för att "se vad som händer"?

Om barnet hade kunnat gå, hade det väl gått. Det krävs inget geni för att förstå det.

Det är den här typen av resonemang som får folk att reagera. När det gäller andras barn verkar vissa kunna acceptera nästan vad som helst så länge det sker i "utredande syfte". Hade det varit deras eget barn som kröp på knäna av smärta eller oförmåga hade tongångarna sannolikt sett helt annorlunda ut.

Barn är inte försökskaniner. Man experimenterar inte med barns hälsa för att testa en teori. Om det finns misstankar om sjukdom, funktionsnedsättning eller andra medicinska problem ska det utredas av relevant vårdpersonal med medicinska metoder och inte genom att utsätta barnet för situationer som riskerar att orsaka ytterligare lidande.

Det som provocerar många är också den märkliga dubbelmoralen. När ett barn skadas av en felbedömning kallas det ofta "beklagligt". Som om det vore en olycklig bieffekt som bara får accepteras. Men för det barn som drabbas kan konsekvenserna vara livslånga.

Ju mer makt myndigheter har att ingripa i barns och familjers liv, desto högre måste kraven vara på kompetens, dokumentation och ansvar. Det räcker inte att mena väl. Man måste också ha rätt.

Och därför är det så viktigt att människor begär ut handlingar, granskar dokumentationen och ställer frågor. Ingen myndighet ska vara så säker på sin egen förträfflighet att den anser sig stå över granskning. Det är först när besluten tål insyn som man vet att systemet fungerar som det ska.

Nej, det är nog ingen inom vården som tror att alla barn ska fungera likadant. Det är just den här typen av onyanserade påhopp på vården som bidrar till att skapa konflikter.

systemriddarna slår nog alla rekord. De försvarar även att barn ska krypa på knäna hela vägen till skolan så att de får så ont i knäna och behöver alvedon för att kunna sova. Vilket rimligt barn gör så om det gör så ont? Det säger sig självt att ett sådant experiment omedelbart måste upphöra på en gång, annars skadar man bara barnet. Bara sjuka jävlar gör så mot ett barn.