8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Inte bara Elsas familj som haft problem tydligen.

https://www.sverigesradio.se/artikel/barn-kan-vara-omhandertagna-i-ar-efter-munchhausen-larm

Inga bevis behövs vid LVU och barnen far illa av soc behandling vid placeringen. Sinnes!

Har läst och lyssnat på allt jag kommit över av såna här fall. De här mammorna finns. Och det tydligaste tecknet är att barnet tillfrisknar vid separation från mamman. Varken pappan, barnet eller andra brukar kunna inse sanningen eller tro det om den så engagerade kärleksfulla modern. De vänder sig ofta till pressen också som ofta plockar upp historien. Väldigt klickvänligt. Kolla bara dokumentären Take care of Maya och hur den engagerade människor. Står ganska klart nu att barnskyddsteamet räddade livet på Maya. Folk kan så lite om det här, men mönstret är oerhört tydligt. Samma MO varje gång. Just problem med att äta är ett av de vanligaste att manipulera ett barns hälsa.

Lyssnade nu på uppföljaren, alltså Kalibers ”Jakten på Münchausen-mammorna”. Tyckte de två fallen de hade som exempel inte direkt stärkte deras vinkling om att barn för lättvindigt tas från sina föräldrar. En pojke, Alex, satt av oklar anledning i rullstol men började någon gång efter omhändertagandet att gå. En annan tjej som var tvångsinlagd för Anorexi klagade mycket på isolering. Förståeligt men låter ganska typiskt för en patient med anorexi oavsett tvångsomhändertagning eller ej; de vill inte bli inlagda utan vill fortsätta svälta sig själva.

Björn Lundin gjorde i min mening ett bra intryck i intervjun. Dels starkt att ställa upp men han svarade även bra när intervjuaren kom med tuffare frågor. Kul också att han vågade ge lite svar på utredning om just Elsa och inte gav standardkommentaren ”jag diskuterar inte enskilda fall”.

För en gångs skull får mamma Victoria frågan om det inte varit bra för Elsa att ha blivit placerad, eftersom hon mår mycket bättre. Mamman svarar att Elsas förbättring i sitt fysiska mående ska ställas i relation till skadan på det psykiska måendet (parafraserat). Som vid tidigare intervjuer så visar mamman inga tecken till självkritik. De flesta skulle nog tänka att man nog skulle kunna ha gjort något fel om man får tillbaka sitt barn i mycket bättre somatisk hälsa än när det omhändertogs.

Men det är väl inte så konstigt om Elsa blev bättre om vården helt la om protokollet i samband med placeringen? Lägg till att det framkommer i domen att vården doserat näringsdroppet fel under flera års tid och dessutom enligt mamman sagt till Elsa att hon inte behöver äta, eftersom hon fick all näring hon behövde via näringsdroppet.

Om man vill ta reda på sanningen så borde man ju jämföra protokollet innan placeringen med protokollet under och efter placerinngen. Men socialtjänsten är ju så finurliga att de spärrade alla journaler. Som tur var lyckades mamman i panik ladda ner hela vårdhistoriken innan den spärrades.

Hade hon inte gjort det hade hon inte haft några bevis alls, inget försvar i domstol, det hade inte blivit något reportage i Kaliber och hon hade haft en evig stämpel på sig om att ha MpP. Utan riktiga bevis för det som dessutom hållits gömda för henne, domstolen och nämnden.

Pojken A hade flera syskon som också blev omhändertagna samtidigt föt att de enligt föräldrar skulle ha led/ muskelsjukdomar och en del andra problem , mamman hade eds eller misstänkt eds , barnen hade inte någon diagnos när de omhändertogs .

Vilket var exakt vad som skedde i detta fall. Snabbt tillfrisknande efter placering.

I detta fall så var det med all sannolikhet dock ingen medveten handling såsom vid MbP. Mer en låsning vid en diagnos och en rädsla för för mat utifrån att detta skulle kunna förvärra barnets mående. Dvs ett skadligt beteende hos mamman som indirekt skadade barnet. Även om detta inte var medvetet så var det en situation som var svår att bryta på annat sätt.

Tyvärr heller inte ovanligt. Mamman speglar sin sjukdom på sina barn och gör att de även blir mycket sjukare än de egentligen är.

Jag har träffat dessa barn i vuxen ålder och tro, mig, det går inte bra i livet och är svårt att bryta. Läser man journalen så inser man snabbt att vården borde ha agerat långt tidigare utifrån symtom som beskrivs av mamman men inte kan objektifieras.

Hur tänker du kring den femåring som brann inne häromdagen? Soc hade varit inkopplad där men avstått åtgärd. Med facit i hand så är det lätt att säga vad det bästa för barnet hade varit.

Om vi tänker ett scenario där barnet blivit omhändertaget och en karismatisk mamma hade gått ut i media, hur hade det låtit då?

Allt är inte svart eller vitt. Speciellt inte i media.

Tillfrisknande? Av vad som framkommit kvarstår diagnosen PIPO.

Och ansvarige läkaren i Örebro har själv medgett i radio att han inte diskuterat utsättande av dropp med föräldrarna.

Ser du inte det sjuka? Om mamman ifrågasätter anklagas hon och om hon inte ifrågasätter anklagas hon – ansvarige läkaren har ju skapat en helt omöjlig situation för föräldrarna.

Hur ska du kunna diskutera att sätta ut ett dropp när mamman rapporterar att hon inte KAN äta?

Förstår du inte den högst grundläggande punkten?

Han har även sagt att planen var att hon skulle äta så mycket som hon kunde.

Hon kommer till jourhemmet och man får reda på att hon kan äta. Ganska bra utan besvär. Då är det lätt att sätta ut

Du kommer med påståenden utan bevis och som talar direkt mot föräldrarna, deras närstående och reportage i public service. Har du inga mentala spärrar när det gäller att häva ur dig påståenden och anklagelser?

Du kanske inte ska lita fullt ut på anhörigas utsago och en okritisk granskning...