Svenska Akademien: ledamöter och kommande ledamöter, Nobelpriset i litteratur [/Mod]

Jag kände mig tvungen att lyssna på intervjun med Wicklin för att se om Engdahl gav något nytt perspektiv. Jag hittar inget av det du påstår.

Han ville inte prata om händelserna och sa att det var en överenskommelse inom akademien som känns bra. Det är väl att tala för akademin och sig själv samtidigt, men verkar okontroversiellt. I övrigt fanns inget som blandande ihop några roller och inget som berörde offer för Arnaults faktiska och påstådda övergrepp.

Jag fick intrycket av att han påverkats en hel del av Nietzsche. Han talade om människan som en best och om viljan att förstöra som finns inom oss alla. Om rätt som en fråga om makt där han sågade naturrätten. Det hade iofs varit intressant om han diskuterat detta i förhållande till Arnaults dom, men det gjorde han inte.

Alltihop låg alltså mycket nära Nietzsches idéer om viljan till makt och förljugenheten om vad gott och ont egentligen utgår från och betyder.

Rubriken är väl vad man kallar clickbait, mer än så här sägs inte om detta:

Essän ”Chopin”, står i en klass för sig. Fullkomligt förbehållslöst och med den grace, som kännetecknar det mesta Engdahl skrivit, släpper han fram den mycket lille gossen Horace som övervägde att ha ihjäl sin snälla barnflicka för att få vara med sin mamma, som bara höll på med hans nyfödde lillebror.

Inger Dahlmans recension är positiv, Engdahl får beröm för sitt gedigna kunnande, förmågan att plocka fram fakta som överraskar, och sin avväpnande anspråkslöshet. Fyra essäer om hur han som ung, eller mycket ung, mötte musiken och kärleken. Ifråga om den senare beskriver han hur han som sjuåring blev på avstånd förälskad i en flicka som gick i samma klass. Texterna i boken har helt eller delvis varit publicerade tidigare.

Som en gymnasist som just upptäckt Nietszche och tolkat honom grovt, ungefär som fascister gör. Rätt är en fråga om makt och styrka. Några offer finns överhuvudtaget inte. Sant, han gick inte specifikt in på Arnaults dom eller övriga kvinnor som berättat om saker som var preskriberade. Men han iscensatte något slags maffialogik. Hela idén med demokrati, ett rättssystem och grundläggande mänskliga rättigheter bygger mer eller mindre på idén om naturrätten, och tja, avskaffas den hamnar vi väl i medborgargarden och liknande. Nå, han gillar ju att provocera. Han kan kosta på sig brösttoner, han vann ju. En nihilist som sig kristen och trivs med att betraktas som mörkrets herre.

Anna Hallberg kanske kan styra upp Akademien så att den inte blir klan för ljusets fiender

Jag är nu rätt förtjust i Stig Strömholms omständiga prosa. Helt obekymrad om trender och click bait snirklar den sig fram och sticker av fullständigt mot all lättsmält krönikörprosa som dominerar idag. Du behöver nog inte oroa dig för något Stig Strömholm-träsk, han har inte en enda epigon i svensk offentlighet och knappt på våra lärosäten heller.
Att kalla Horace Engdahl konservativ är helt orimligt. Någon form av högerradikal är han ju men inte konservativ.

Herrarna Engdahl och Gustafsson rörde sig i motsatta riktningar i författandet. Det prasslade mycket torrt i den yngre Horaces boksidor. Intertextuella utläggningar om texter speglande sig i texter som utgår från texttraditioner. Omisskännligt elitistiska drag. Men numer har hans aforistiska stil hittat hem hos en bredare publik.

Gutafssons författande hade från början folkliga drag. En sturig rumpmas oavbrutet nyfikna blick på Sverige och hembygden. Med tiden alltmer akademistisk och samtidigt rörde han sig politiskt högerut. Avståndet är långt mellan filosofiprofessorn i exil och den Lars G som samman med Jan M skrev Den onödiga samtiden

Hallberg är ingen författare lverhuvudtaget utan en vänsterextren politisk aktivist.

Horace är en självupptagen individualist som började till vänster men lämnade vänsteraktivisterna på grund av deras abnorma dumhet. Det är nog svårt att hitta en mer opolitisk person än Horace. När han uttalar sig som en konservativ betyder det bara att han tycker att vänsterpack som du är elaka mot honom. Ebba Witt har kallat honom för en Felix Krull. Ebba är också narcossist - men det är väldigt träffande beskrivning.

Hon har givit ut många böcker. Vänsterextren politisk aktivist tror jag inte hon är.



Lite för dumt att svara på. Gänget runt Kris kan inte kallas vänsteraktivister. De anklagades väl av vänstern för att sitta i ett elfenbenstorn. Horace Engdahl är inte opolitisk idag. Givetvis stämmer det att retoriken hårdnade under Akademikrisen. Han sa då i någon intervju att han mot sin vilja tvingades bli en debattör. Idag har Horaces retorik hårdnat ytterligare. Som i Wicklins intervju. Det är just det som är förvånande. Han vann ju.
Själv är jag inte heller vänster. Bara på Flashback skulle någon få för sig att kalla mig det.

Jag har kvitto för vad jag skriver. Kris började som en kommunistisk filmtidskrift KOD som Stig Larsson startade i Umeå. Men de blev snabbt opolitiska undividualister i 80talets anda. Horace var den mest opolitiska men mest karriärinriktade. His Larssin fanns en underton av vänsterorienterad världsbild med länge exvis genim att han prijicerade sina egna begär på symboliska karikatyrer som VD.

Horace torgförde länge subversiva franska vönsterteoretiker på modet som Bataille och Barthes.

Idag ör Horace en självcentrerad högerposör - inte en politisk debattlr. Han är arg på vänstern för att de är arg på honom. Finns ingen politik i det.

Akdemien verkar idag vara fylld av mer eller mindre okända kvinnliga poeter - den kvoten får väl anses vara fylld. Gabriella Håkansson kan kanske vara ett framtidsnamn, men jag flaggar för Inga-Britt Ahlenius, Marika Lagercrantz eller Anne Ramberg. Om vi nu talar kvinnor, vill säaga.

^^ Många intressanta tankar har på sistone torgförts i tråden.

Jag gör följande reflektioner.

Anna Hallberg, ny poet, sägs vara "vänster": jag har inte läst hennes verk men jag gissar att hon är en typisk etablissemangsfigur i så måtto att hon inte är höger, inte ifrågasätter Imperiet med dess "Hollywood-liberala" agenda. Men alla i det skikt Akademin rör sig i (ger stipendier åt, läser böcker av, vet ens existerar) är vänster på detta sätt. Högerskribenter, än mindre "högerpoeter", finns ju knappt i detta land, inte sådana med verkshöjd att komma ifråga för Akademin.

Då kommer vi till var Horace och Stig Larsson ska placeras på en höger-vänsterskala.

Horace har förvisso diskret ifrågasatt vad jag här kallar Imperiets liberala agenda, såsom att han debatterat mot feminismens hegemoni. Han måste ges någon kudos för detta anser jag, han har luftat impopulära åsikter.

Horace bakgrund är dock att beskrivas som vänster och (kultur)marxism från det 70-tal han skolades i. Han och Stig Larsson.

Sedan definierades de via sina stora, publika verk (Horace Den romantiska texten; Larssons Autisterna) som "inte traditionell vänster". Men de var heller inte "anti-vänster", de var inga traditionella högermän med argument som försvar, lag och ordning, bildningshumanism med konservativ slagsida. Inget sånt...! Istället var de ceremonimästare i en postmodern cirkus där allt var tecken, attityd, lek, jouissance. Allt nertonat till ett normalgrått svenskt uttryck.

+++

Horace och hela den svenska kulturdebatten från 1980 och framåt tecknas väl i denna bok: Johan Lundberg, När postmodernismen kom till Sverige (2022).

För att fokusera på Horace kan sägas att fram träder där bilden av en intellektuell med egen stil. Han var något nytt: varken traditionellt konservativ eller ortodox vänster av marxistisk typ. Det kan hända att han var något av en karriärist, en streber. Han tog aldrig ställning politiskt, han blev symbol för en postpolitisk ståndpunkt, vilket då egentligen var en vänsterståndpunkt – ty man talar till exempel om postmodernismen som ”en marxismens mjuklandning”.

80-talets postmodernism torgfördes av före detta vänstermän. De rörde sig diskret bort från politisk vänsterism à la Marx. Men kulturmarxismen lät de frodas fritt. Den bestred de inte.

Postmodernisterna var ett slags "postpolitisk vänster". Partipolitiken och revolutionen var passé, men implicit kvarstod vänsterismen i form av "militären är dum, polisen är dum, leve mångkulturism". Och detta var en attityd som sedan blev vanlig bland allsköns författare och intellektuella -- i västvärlden, i Sverige.

Postpolitiska, det är vad de flesta svenska författare i etablissemanget är. Stig Larsson, Erik Andersson, David Nessle, Sankt Peter Englund -- du hör dem sällan ta ställning för eller emot något brännande. De är postpolitiska, de har lämnat politiken bakom sig. Men de är implicit vänster; de är aldrig höger. I sin allmänna läggning har de inget av högermänniskans stil à la Jünger, Heidenstam, D'Annunzio, Kipling, Mishima.

Allt är idag vänster i den värld där Svenska Akademin agerar. Och är den "postpolitisk" och "icke vänster" så är den för den skull inte vad vi traditionellt kallar höger.

Du kan ha rätt i det. Hos Wicklin förnekade han att Akademikrisen rört sig om att försvara sina vänner. Striden var alltså politisk (i den mer ursprungliga meningen: samhällelig, sådant som rör det allmänna livet) på så vis att den handlade om att skydda Akademien från avundsjuka vänsterkrafter.
Men det övertygar inte. Då han säger att människan är en best o.s.v och angriper upplysningen är det ungefär lika ihåligt som när han talar om gud. Man har aldrig sett någon egentlig uppgörelse med de franska filosofer han var med att introducera i Sverige.
Hans ofta upprepade beundran för Arnault handlar om livsstil. Arnault är en förebild för unga män. Det finns ju ingenting konservativt i det där. Virrpannan Greider kallar uppskattande Horace för konservativ, det är begreppsförvirring.



Ja, Gabriella Håkansson vore ett underbart val. Bildad och stridbar. Står lite utanför "klägget". Självständig.
Om vi talar män: John Swedenmark, översättare, lingvist och islandskännare. Magnus Florin, författare med bred bildning. Trot eller ej men det finns gott om bildat folk i det kulturfientliga Sverige.

Ahlenius, Lagercrantz och Ramberg (ämbetsman, skådespelerska och jurist) är utmärkta på många sätt men lämpar sig väl inte som akademiledamöter. Lärdom, klassisk bildning, bör väga tyngst idag.





Anna Hallberg känns lite väl postmodernt mainstream. Det lilla jag hunnit läsa av henne. Det behöver nu inte spela någon roll för arbetet inom Akademien. Men den typ av postmoderna stående fraser som i det här citatet får mig att sucka tungt (hittade det i ett långt och komiskt utdrag ur Marianne Lindberg De Geers kommande dagbok, där hon klagar över att inte anses tillräckligt viktig ):