Svenska Akademien: ledamöter och kommande ledamöter, Nobelpriset i litteratur [/Mod]

Akdemien verkar idag vara fylld av mer eller mindre okända kvinnliga poeter - den kvoten får väl anses vara fylld. Gabriella Håkansson kan kanske vara ett framtidsnamn, men jag flaggar för Inga-Britt Ahlenius, Marika Lagercrantz eller Anne Ramberg. Om vi nu talar kvinnor, vill säaga.

Jag tror att alla tre är för gamla, om Akademien vill ha ledamöter som har möjlighet att vara aktivt arbetande under ganska många år framöver. Även om folk mellan sjuttio och sjuttiofem idag kan vara friska och alerta är de mänskligt att döma inte friska och alerta lika länge till som en femtioåring. (Ahlenius är född 1939 och alltså med god marginal utanför till och med nämnda intervall.)

Akdemien verkar idag vara fylld av mer eller mindre okända kvinnliga poeter - den kvoten får väl anses vara fylld. Gabriella Håkansson kan kanske vara ett framtidsnamn, men jag flaggar för Inga-Britt Ahlenius, Marika Lagercrantz eller Anne Ramberg. Om vi nu talar kvinnor, vill säaga.

Du kan ha rätt i det. Hos Wicklin förnekade han att Akademikrisen rört sig om att försvara sina vänner. Striden var alltså politisk (i den mer ursprungliga meningen: samhällelig, sådant som rör det allmänna livet) på så vis att den handlade om att skydda Akademien från avundsjuka vänsterkrafter.
Men det övertygar inte. Då han säger att människan är en best o.s.v och angriper upplysningen är det ungefär lika ihåligt som när han talar om gud. Man har aldrig sett någon egentlig uppgörelse med de franska filosofer han var med att introducera i Sverige.
Hans ofta upprepade beundran för Arnault handlar om livsstil. Arnault är en förebild för unga män. Det finns ju ingenting konservativt i det där. Virrpannan Greider kallar uppskattande Horace för konservativ, det är begreppsförvirring.




Ja, Gabriella Håkansson vore ett underbart val. Bildad och stridbar. Står lite utanför "klägget". Självständig.
Om vi talar män: John Swedenmark, översättare, lingvist och islandskännare. Magnus Florin, författare med bred bildning. Trot eller ej men det finns gott om bildat folk i det kulturfientliga Sverige.

Ahlenius, Lagercrantz och Ramberg (ämbetsman, skådespelerska och jurist) är utmärkta på många sätt men lämpar sig väl inte som akademiledamöter. Lärdom, klassisk bildning, bör väga tyngst idag.






Anna Hallberg känns lite väl postmodernt mainstream. Det lilla jag hunnit läsa av henne. Det behöver nu inte spela någon roll för arbetet inom Akademien. Men den typ av postmoderna stående fraser som i det här citatet får mig att sucka tungt (hittade det i ett långt och komiskt utdrag ur Marianne Lindberg De Geers kommande dagbok, där hon klagar över att inte anses tillräckligt viktig ):

Horace är en självupptagen individualist som började till vänster men lämnade vänsteraktivisterna på grund av deras abnorma dumhet. Det är nog svårt att hitta en mer opolitisk person än Horace. När han uttalar sig som en konservativ betyder det bara att han tycker att vänsterpack som du är elaka mot honom. Ebba Witt har kallat honom för en Felix Krull. Ebba är också narcossist - men det är väldigt träffande beskrivning.

Är det inte Jean-Claude Arnault som är Felix Krull och Horace Engdahl de som lät lura sig av hans manér att däri se en gentleman - en som kunde bilda stilskola för unga män?

Är det inte Jean-Claude Arnault som är Felix Krull och Horace Engdahl de som lät lura sig av hans manér att däri se en gentleman - en som kunde bilda stilskola för unga män?

Är det inte Jean-Claude Arnault som är Felix Krull och Horace Engdahl de som lät lura sig av hans manér att däri se en gentleman - en som kunde bilda stilskola för unga män?

Horace luras av alla som talar franska!

Fan det där får mig att undra om Arnault är en av förebilderna till Henry Morgan i Östergrens Gentlemen. Jag har för mig jag läst någonstans att Östergren tillbringade en hel sommar med Arnault och Frostensson i Provance.

Den vistelsen berättar han om i Renegater, i avsnittet om Svenska akademien. Jag tvivlar ändå på att han är en förebild till Henry.

Östergren jämför själv Arnault med, inte Felix Krull, utan istället hans misslyckade oäkta skånske son Florian Kroull, vilket är Östergrens egen figur från 1983 års Fattiga riddare och stora svenskar.

Kroull blir fruktad gangsterboss pga olika förvecklingar och missförstånd, kanske ungefär som Arnault felaktigt blir sedd som en makthavare för att pressen har behov av att skapa en sådan av tafsaren och parasiten på SA som Östergren beskriver.

Ja fast oavsett orsaken till att Arnault fick löpa gatlopp och bli symbolen för akademiens fall - så nog var han väl ett makthavare som anförare av den funkulturella delen av övre medelklassen i Stockholm?

Sedan antyder Östergren att nästan alla medlemmar av akademien hade sina egna små spiel för att parasitera på akademiens rykte. Eller kanske förlusta sig med Arnault mini Epsteins honeytraps.

Men håller med om att Arnault klustrar närmare Kroull. Å andra sidan verkar mycket av Östergrens författande kretsa kring samma erfarenhetsmaterial: snlbollskrig, Henryfiguren, Maudfiguren, gröna vågen motivet, konspirationsmotivet osv osv

Som jag fattar Östergren, så ger han inte mycket för idén om Arnault som maktmänniska och menar att kritiken mot SA ur den aspekten var överdriven. Problemen handlade inte om maktmänniskor som höll varandra om ryggen utan om att vänskapsband av olika slag och styrka ledde till ovilja att se missförhållanden och göra något åt dem. Han kände ju alltså själv Arnault, men utan någon intimare vänskap och såg honom mer som en clownaktig och misslyckad person i pereferin som via sin hustru kunde roffa åt sig, bland annat genom sånt att direkt schemat släpptes lägga en bombmatta över bokningar av akademins lägenheter utomlands. Sådana saker. Som tidigare brukade vigga en undring från Östergren och andra bekanta på krogen. En sämre Hustler a la Kroull. Och en tafsare som bland annat antastade Östergrens hustru.

Jag vet inte vilka modeller han kan ha haft för Morgan. Någon har väl föreslagit PA von Rosen?