Svenska Akademien: ledamöter och kommande ledamöter, Nobelpriset i litteratur [/Mod]

Rekommenderar Matilda Gustavssons Klubben för dem som inte läst den.
Visst, folk går i flock. Det gick ju jävligt snabbt där. Det kan svänga lika snabbt åt andra hållet. Efter alla protesterna kommer likgiltighet och anpassning. Anna Hallberg är väl en del av det. Hon verkar jävligt snäll och anpasslig. Änglalik med andra ord.
Apropå plebejiskt träsk: en del av Akademiens pengar har väl Horace smusslat iväg till Stig Larssons amfetamin. Även sen det blev olagligt att bruka och inneha droger. Man kan alltså inte kalla Horace Engdahl konservativ, eller patriarkal som någon gjort här.
Att han inte nöjer sig med att ha vunnit utan fortsätter kriga och vara alltmer arrogant och samhällshatisk låter som psykopati i mina öron, ”människan är en best” är ju jävligt barnsligt. Men finns fler skäl till fortsatta krigandet.

Nej, det stämmer inte. Varken Englund, Espmark, Stridsberg, Östergren var emot Danius regim.

Visst svänger det snabbt. Bonniers flyttade ner Horaces porträtt till bredvid toaletterna för att protestera mot hans behandling av Danius. Flyttat upp det igen nu, ryktas det.
Den nya ledamoten Anna Hallberg fick frågan i Falu-kuriren om hon trodde att problemen inom Akademien var åtgärdade. Hon svarade ja. Så kanske det är. Det är väl tänkbart att hon är god vän med Frostenson och t.o.m Arnault sedan Forumtiden, och har en annan syn på Akademikrisen.

Horace Engdahl uttalar sig ju snarast ännu mer aggressivt idag. Vann Akademiestriden, har berikat sig mer än någon annan i Akademiens historia, gynnat vänner otillbörligt, fortsätter kalla Arnault en gentleman och förebild för unga män och går mycket långt i sitt uttalade förakt för rättssystemet. Inte handlar det om att försvara Akademien.




Ja, det gör mig förbannad. Det borde ha satts stopp redan på 90-talet när "forumflickor" protesterade mot att bli antastade av Arnault. Hans tafs och övergrepp är väl belagda, en del finns det ju vittnen till också.

Något OT om Akademien och pengarna:

Det stämmer att sekretessen kvarstår. Författare, översättare, forskare osv ansöker inte om stipendier och bidrag till projekt, vilket är fallet med andra privata stiftelser. Även om andra stiftelser inte heller lyder under offentlighetsprincipen finns där en formell procedur och dokumentation, med större möjlighet att granska, jämföra, utvärdera - och polisen kan begära tillgång till handlingarna om de misstänker något brottsligt. Det kan de såvitt jag begriper inte när det gäller Akademien. Det där måste helt enkelt vara fel. Hypotetiskt sett kan Horace ha sponsrat Gästabudets resa till Jugoslavien (troligen inte, ändå?) utan att övriga ledamöter, eller den ständige sekreteraren, kunnat granska någon ansökan i förväg, jämfört med andra, diskuterat kriterier osv. Detsamma gäller annat.

Akademins utveckling på sistone kan möjligen tolkas som: konservativ återtagning.

Detta sagt med förbehållet att det är en mild etablissemangsform av konservatism.

Symbolen för denna återtagning är Horace Engdahl, vars aktier stått lågt sedan 2017, men som nu återkommit i gammal god form. Han har triumferat, hans version av akademistriden har vunnit burskap -- eftersom han är verbal och gärna låter sig intervjuas.

Från att ha blivit sedd som paria, yttrat i krav på hans avgång från Akademin, och med "nerflyttande av hans porträtt från den centrala Bonnierhuskorridoren", till att sitta säkert i Akademin och ha fått porträttet tillbaka på sin hedersplats -- detta är en mild form av comeback i det stalinistiska Sverige av idag.

Detta är alltså en form av "stalinism", dribbel på elitnivå -- men i stort sett gläder jag mig som konservativ åt denna comeback. Ty Horace har med sitt doktrinära renommé och sitt fria författarskap stått för traditionell kulturs relevans i en tid av modernistisk utslätning och relativisering. Han har iofs alltid rört sig i en gråzon av postmodernism, ordslöjor och vitterhet, men på det hela har han bevarat sin stil och sin statur. Han menar vad han säger och säger vad han menar när han lyft skeden som den svenska romantiken och kritiserat den kvasireligiösa feminism som råder i detta land.

Och han är ingen marginell figur. Han är så establishment man kan bli. Och han är rätt ensam bland dess figurer att kritisera dagens kvasireligösa åsikter -- han och Lena Andersson är i princip de enda i "elitdivisionen" som kan kritisera fundamentet för vår kultur och komma undan med det.

+++

Jag fortsätter med min traditionella vinkel på dagens Akademihändelser.

Anna Hallberg är ny medlem. Jag vet inget om henne. Annat än att hon är skönlitterär författare. Men i skenet av det nyss sagda om utträdet ur Akademin av Lotta Lotass, en annan kvinnlig belletrist, så får man hoppas att Hallberg inte sviker plikten att som Akademimedlem gå på Nobelmiddagar och annat officiellt representerande. Det där som Lotass föll på; hon var inte mycket för den officiella sidan av Akademiverksamhet. Men sådant måste man ställa upp på som Akademimedlem. Akademimedlemsskap är som adelskap, det förpliktar.

Akademin är ett kvasifeodalt ordenssällskap. Där privilegiet att få vara med betalas med lojalitet och närvaro vid centrala ceremonier.

I detta ingår att klä sig i högtidsdräkt på festliga tillfällen. Detta går tämligen tvärs emot den proggiga dresskod som uppstod 1968, då hela det officiella Sverige (= förvaltning och universitet) slutade med kavaj och började bära jeans och tröja, allt för att visa sig "naturlig" och "folklig". Jag kan som bondson delvis förstå motviljan mot de fina salongernas etikett -- men ogillar man den stilen ska man inte vara med i sådant som Akademin.

För övrigt behöver man som högtidsdräkt inte bara ha frack eller långklänning. Även folkdräkt går an. Men det torde inte vara aktuellt för Hallberg eller någon annan Akademiledamot. Men jag kan ha fel. Jag ger det iaf som tips åt folkliga typer som värvas till Akademin: folkdräkt räknas som högtidsdräkt. Jan Myrdal bar t.ex en sådan när han var på kungamiddag en gång.

Du tycks inte vilja diskutera utan ägna dig åt monologisk panegyrik Menar du att Horace Engdahl är den bästa eller rentav enda företrädaren för vitterhet och lärdom i Sverige? För att han har hög svansföring, uttrycker sig brutalt och har tumme med media i personligheternas tidevarv. Förutsättningen för "finkulturens" överlevnad är, menar du, ett feodalt ordenssällskap som låter en person som Arnault härja, korruption och övergrepp i en obehaglig sörja av källarhändelser.
Då vet du inte mycket om hur de verkligt lärda resonerar om Engdahl.

Du har helt rätt i att han triumferar. Det bör ha varit njutningsfullt att se Englund och Espmark komma krälande tillbaka till Akademien. Efter den offentliga skottsalvan mot Danius råder nu tystnadsplikt. Men Horace fortsätter skjuta - mot rättsapparaten som sådan, faktiskt. Inte bara beträffande sexbrott.

Ja, och så viktigt att visa upp sig med den nya kvinnan i en "pilgrimsvandring" till Rom i SvT. En del av triumfen, knäpp på näsan åt Ebba Witt-Brattström. Det är ju en tarvlig figur bakom ordslöjorna. Så establishment man kan bli men vill gärna leka rå underdog.

Förväxla inte överklassighet och översittarfasoner med lärdom.

Som sagt inget ont om Anna Hallberg. Hon är väl till vänster, det verkar du ogilla. Jag har inte läst Hallbergs poesi men hon var en av redaktörerna för tidskriften OEI, som pekades ut som "intolerant maktbas" av Johan Lundberg en gång i tiden. Hallberg är en välrenommerad och hygglig litteraturkritiker, något hon nu måste sluta med.

Tur att Engdahl lyckades sätta stop för ytterligare en feministisk nedmontering av den västerländska civilisationens bastioner. En rest av det ursvenska som inte raserats. Horace är dess beskyddare så länge han står pall. Vem ersätter? Kan någon ersätta eller kommer det rämna efter honom? Det vore väl till alla feministers blodtörstiga önskans vilja. I spåret efter feminism följer barbari.

Inte svårt att finna det ironiska i att den svenska feminismens helgon Gudrun Schyman jämförde patriarkat med talibanerna. När det i själva verket är feministhororna och talibanerna som gör gemensam sak och lämnar civilisationens rasmassor efter sig i sina fotspår.

Anna Hallberg ser ut som en tokfeminist med rakad skalle och konstiga glasögon. Vad händer med de klassiska värdena som Akademien var menad att värna om?

"Snille och smak!" brukade vara kriterierna för att få en plats i Akademien.

Jag har inte läst något av denna Anna, men det räcker att se foton på henne för att förstå att hon har ingetdera.

Enligt Akademiens historiska och moderna riktlinjer står orden för följande:

Snille: Förmågan att skapa något som är eget, fritt och bestående inom sitt fält.

Smak: Omdömesförmåga, aktsamhet och måttfullhet i det språkliga skapandet

Det har alltså inget med utseende att göra, och Svenska Akademin ger inte heller Nobelpris till den som ser bäst ut! Men jag förstår att det kan ligga nära till hands för personer som inte är läskunniga

öken
Unge herrn eller fröken har synpunkter på innebörden av snille och smak?

Har vår professor också några tankar om Akademiens förfall med de bisarra feminister som bereds tillträde till det rum som Gustav tänkte sig särskilt för vitterhet?

Jag håller med. Denna bok skildrar dagens kris tämligen väl, och Gyllenstens Minnen, bara minnen tecknar 80-talets Allénkontroverser nöjaktigt.

Intressant. Vilka är indikationerna på att Horace gjort detta?

Horace är och förblir stridbar. Han är född i stenbockens tecken, ett kardinalt tecken, ett tecken som alstrar ledartyper. Enligt radiointervjun i februari i år älskade Horace även debatten mot socialrealisterna 1982-85; han visste att han hade rätt, att han skulle besegra sina mindre lysande motparter. Denna arrogans är och förblir ett särdrag hos honom. Det är medfött. "Psykopat" är förvisso ett besläktat drag i en sådan profil, även om jag inte skulle använda den etiketten på Horace.

+++

En underbar uppgift, oerhört betecknande. Horace har ju hela tiden, sedan krisen 2018, förblivit en författare i Bonniers stall så han var aldrig mer än marginellt ute i kylan.

Jag vet inget om Hallbergs ställningstaganden per se. Men hon representerar iaf den nya akademigenerationen. Över hälften av dagens ledamöter har tillkommit efter 2018. Och inpräntat i dem torde vara den milt konservativa hegemoni som Horace representerar. Det är slut med knytblusuppror och modernisering i akademins hägn.

Horace är inget helgon, det medger jag. Han är litegrann som Jan Myrdal. När det begav sig sa Arne Ruth om Myrdal att han kan ha åsikter om vad som helst, ingen kritik mot detta fäster, eftersom hans åsikter inte är åsikter i vanlig mening utan "Myrdalåsikter". -- Min kommentar: har man nått en sådan nivå i sitt debatterande då är man i princip suverän, en självständig stat. Varje stor författare är enligt min teori som en sådan självständig stat.

+++

Jag anser inte att Horace är ett tidlöst ideal. Han har också brister som intellektuell, såsom hans ateism/nihilism; inga eviga sanningsvärden finns, allt är bara en trasa. Något saknas i hans utrustning för att bli klassad som "stor" i mina ögon, som tidlös klassiker. Men i dagens kontext är han bra nog för att förtjäna titeln "nämnvärd författare". Få andra svenskar kan idag förena traditionalism med stilvilja. Att till exempel skriva aforismsamlingar (Cigaretten efteråt 2008, Den sista grisen 2016) och få dem att sälja är en bedrift. Ingen annan genre (möjligen undantagandes diktsamlingar) är så ekonomiskt hopplös som aforismsamlingar, sägs det.

Espmark är död († 2022). Men att Sankt Peter E. tvingades ändra sig gläder iaf mig. Denne arrogante nihilist har aldrig fått mothugg i sitt offentliga liv förut. -- Motsättningen PE-Horace ska nog inte överdrivas, det gällde ju bara att få bort Frostenson, som nu är historia.

Som sagt, Horace är född stridbar. Han kan förvisso ha en snobbig översittarattityd, det är hans stil.

Jag kan förstå att en typ som Horace möter ogillande i kulturlivet. Det var samma sak med Lars Gustafsson på 80-talet: motståndet från vänsterhåll (Karl Vennberg på Aftonbladet var symbol för detta, hans åsikter hade vikt då) var kompakt. Och sedan vände det; Gustafssons internationella framgångar medförde Goethepriset och många andra utmärkelser, och detta spillde över till den svenska receptionen så att Gustafsson i slutändan kan sägas ha triumferat -- likt Horace idag, efter hans tid ute i kylan.

Gustafsson och Horace är rätt lika som typer: kavata och självmedvetna, fil doktorer, uppskattar klassisk musik. Och personligen gillar jag bådas författarskap. Och att de också är "comeback kids" gläder mig, det ger deras respektive biografier färg och must.

Ja, Klubben är utmärkt. Nyanserad. Intervjuer med Frostenson och Arnault saknas då de avböjt. Tyvärr. Frostensons hårdnackade förnekelse av alltihop är väl begripligt ur någon form av psykologisk synvinkel. Klubben är högst läsvärd ändå.
Det enda jag minns ur Gyllenstens memoarer är den obehagliga beskrivning av hur Harry Martinsons självmord gick till. Och anklagelserna mot Olof Lagercrantz, givetvis. Lagercrantz elakheter gick för långt då han kritiserade Nobelpriset till Martinson och Johnson.


Nja, enligt Larssons självbiografi genomförde Horace och andra en intervention för att rädda livet på honom. Han har prisats av Akademien. Men att Horace skulle ha ”smusslat iväg” några inofficiella pengar låter mindre sannolikt.


Att flytta ner porträttet till bredvid toaletterna var en skarp markering. Om det nu inte var ett skämt.


Knytblusuppror tror jag knappast Hallberg deltog i. Men moderniseringen kommer nog förr eller senare. Anna Hallberg har ett gediget intresse för litteratur, det är huvudsaken.


Tja. En självständig stat i strid med staten. Inte alltid lätt att veta när Horace Engdahl uttalar sig för sig själv och när han uttalar sig för Akademien. Här blir det problem. Som i intervjun Wicklin gjorde med honom nyligen. Det kan ses som ännu en skottsalva mot de vittnande kvinnorna. Oacceptabelt, enligt min mening. Han gick mycket långt i sin attack på själva rättssystemet.



Espmark och Englund avgick väl för att Horace skulle avgå samtidigt med Frostenson. Om striden nu handlade om att Frostenson skulle kunna sitta kvar hade det ju varit stiligt gjort av honom att följa henne ut. Men det blev Danius och Stridsberg arm i arm, i stället för Horace och Frostenson.


Färg och must, javisst. Men Lars Gustafsson var ju marginaliserad på ett helt annat sätt. Hans författarskap stod på egna ben och nådde internationella framgångar, trots motstånd från etablissemanget i Sverige. Han uttalade sig för sig själv, aldrig för någon institution med allt vad det kan innebära av signaler. Horace Engdahl är en del av etablissemanget i allra högsta grad, medias gunstling, efter tillfällig marginalisering.

Jag vidhåller: Horace är vår tids Lars Gustafsson. Att Gustafsson inte satt i Akademin spelar mindre roll i sammanhanget. Samt detta att Horace må vara aningen mer arrogant.

Gustafsson satt alltså inte i Akademin. Men han hade gärna velat göra det. "Om Akademin hörde av sig skulle jag inte säga nej" är ett LG-citat jag inte har källan till, men. Han är ett exempel på en elitfigur av akademislag; han och Horace är enligt mig exempel på det bästa i den divisionen. Båda är exempel på bildade herrar (med konservativ slagsida) som kan uttrycka sig läsligt.

Detta är oerhört värdefullt. Det räddar oss från Stig Strömholm-träsket: ett stiltemperament fullt av retorik, av undertext i "västerlandets eviga tradition" men oläsligt pga sin likstelhet.

Det är otillfredsställande att hänvisa till en låst artikel som man inte själv har kunnat läsa mer än rubriken av, men jag tycker den är så bra att jag ändå länkar och hoppas att någon kommer åt den och kan referera.
https://www.vk.se/2026-05-25/gossen-horace-overvagde-att-ha-ihjal-sin-barnflicka-678c8
Rubriken i klartext är alltså "Gossen Horace övervägde att ha ihjäl sin barnflicka".