Det är något speciellt med Örebropartiet

Allard känns mer genuin i sin politiska tro än Åkesson alla dagar i veckan.

Åkesson är tjock, mätt och trött. Han mumlar lite om Israel och Ukraina, sedan kryper han tillbaka ner i sin bunker för att undvika kritiska frågor från både höger och vänster håll.

Jag tror inte du begriper grundläggande beteenden. Rent generellt, optimerar alla individer sitt eget välstånd, dvs att kunna få det så bra man kan utan att begå brott.

det är helt uppenbart att du lider av socialistiska tendenser vilket omöjliggör all vidare diskussioner, då det är meningslöst att diskutera med en person vars fundament utgörs av socialister och kommunister.

Allard är den enda politiker som jag har förtroende för.
Visst han uttrycker sig på ett kärnfullt vis, men jag anser man bör döma personen vad denne faktiskt har utfört och inte vad denne påstår sig vilja utföra.

Tomma förhoppningar skapar inget välstånd

Allard har bäst chans att bli mer än en effektiv brandvarnare om han går från ”sluta slösa” till ”så här styr vi bättre, mäter bättre och levererar bättre”. Örebropartiet har redan etablerat sig som lokalt protestparti med mandat i både kommun och region, och dess profilfrågor rör främst lägre politikerersättningar, antikorruption, motstånd mot prestigeprojekt, BRT/superbussar, migration, tandvård och kommunal verksamhet i egen regi.

Här är sakpolitiska reformprogram som skulle passa hans agenda men göra den betydligt mer seriös.

1. Ett kommunalt “slöseristopp” med riktig effektmätning. Inför ett oberoende effektkontor direkt under kommunfullmäktige. Varje större projekt över exempelvis 25 miljoner ska ha offentlig kostnads–nyttoanalys, riskkalkyl, alternativkostnad och uppföljning två år efter beslut. Om nyttan uteblir ska ansvarig nämnd redovisa varför. Det skulle göra kritiken mot prestigeprojekt konkret i stället för bara upprörd.

2. Nollbasprövning av kommunala projekt och bidrag. Alla återkommande bidrag, projekt och externa satsningar bör omprövas vart tredje år. Frågan ska inte vara “har vi alltid gjort så här?”, utan “vilket problem löser detta, för vem, till vilken kostnad och med vilken mätbar effekt?”. Kultur, föreningsliv och sociala insatser kan absolut vara värdefulla, men då ska de tåla uppföljning.

3. Politikerarvoden kopplade till ansvar, inte status. Allard har rätt i att politikerprivilegier provocerar. Men reformen bör vara saklig: sänk överarvodering, begränsa antalet politiska hel- och deltidsuppdrag, öppna kalenderredovisning, redovisa externa uppdrag och inför karens vid övergång från kommunal toppolitik till kommunberoende bolag eller konsulter. Symbolik blir starkare när den kombineras med systemskydd.

4. En kommunal “resultatbudget” för skolan. Skolan ska inte bara få pengar per elev och fina mål. Den ska följas upp på läsning i lågstadiet, matematik, närvaro, trygghet, studiero, särskilt stöd i tid och andel behöriga lärare. Skolor med svaga resultat ska få riktade insatser, inte bara nya planer. Mindre skärm där den stör, mer läsning, tydliga läromedel och bättre frånvarokontroll är billiga reformer med stor möjlig samhällsnytta.

5. Tidig socialtjänst i stället för dyr sen socialtjänst. Kommunen bör införa en modell där skola, socialtjänst, BUP/region, polis och fritidsverksamhet arbetar ihop kring barn med hög frånvaro, våld, droger, NPF-problematik eller risk för gängrekrytering. Målet ska vara färre akuta placeringar, färre sammanbrott i insatser och bättre skolnärvaro. Socialtjänsten ska mätas på resultat, inte bara antal ärenden.

6. Stopp för kommunal “processinflation”. Örebro borde göra en total genomgång av strategier, policyer, samordningsgrupper, konsultrapporter och projektledningar. Varje styrdokument ska ha ägare, kostnad, tidsgräns och indikator. Kommunal floskelsallad ska inte förbjudas – men den ska faktureras till rätt nämnd så någon känner smaken.

7. Upphandlingsreform mot konsultberoende. Inför öppna konsultregister: vilka konsulter används, till vilket pris, för vilket uppdrag, med vilket resultat? Återkommande konsultuppdrag ska prövas mot egen kompetens. Om kommunen köper utredningar för att slippa fatta beslut ska det synas. Det är en typisk reform som både höger- och vänsterväljare kan förstå.

8. Trygghetsprogram med konkret stadsdelsstyrning. Trygghet ska inte bara vara fler ordningsvakter eller hårdare ton. Kommunen bör kartlägga platser med otrygghet, skolfrånvaro, skadegörelse, öppna drogscener och ungdomsgäng. Varje område bör få en ansvarig samordnare med mandat över skola, fritid, socialtjänst och fastighetsägare. Mät: brott, upplevd trygghet, skolnärvaro, anmälningar, återfall.

9. Hemlöshetsprogram enligt “Bostad först” där det passar. För hemlösa med komplex problematik är stabil bostad ofta en förutsättning för att vård, behandling och arbete ska fungera. Örebro borde kombinera Bostad först, krav på uppföljning, skuldrådgivning, beroendevård, psykiatrikontakt och arbetsrehabilitering. Det är billigare och mänskligare än rundgång mellan härbärge, akutvård, polis och socialtjänst.

10. Kommunal produktivitetskommission. Örebro bör jämföra sig systematiskt med kommuner som levererar bättre resultat till samma eller lägre kostnad. Inte för att kopiera blint, utan för att fråga: varför kostar vår hemtjänst mer? Varför har vår skola sämre resultat? Varför spricker snöröjningen? Att Örebros snöröjningsbudget enligt rapportering överskreds både 2024 och 2025 visar exakt varför budget, risk och beredskap behöver bättre styrning.

11. “Vardagskommunen först”. Prioritera sådant invånarna faktiskt märker: snöröjning, trasiga gångvägar, belysning, trygghet, skolmat, vårdnära omsorg, öppettider, svarstider, bygglov, parkunderhåll. Kommunen bör ha en offentlig servicepanel där medborgarna kan följa handläggningstider och felanmälningar. Det är tråkigt – alltså ofta precis där samhällsnyttan finns.

12. Reform av kommunala bolag. Kommunala bolag ska redovisa uppdrag, avkastningskrav, samhällsnytta, styrelsearvoden och större investeringar tydligare. Varje bolag ska prövas: behövs det, levererar det, konkurrerar det osunt med privata företag, och finns tydlig nytta för invånarna? Här finns ofta mycket mer pengar än i symboliska politikerlönesänkningar.

13. Integrationsprogram med arbete först. Om Allard vill vara trovärdig i integrationsfrågan bör han kräva mätbara resultat: svenska språket, närvaro i SFI, praktik, kommunala sommarjobb, yrkesvux, validering och krav på egen försörjning. Kommunen ska inte bara administrera utanförskap. Den ska mäta hur många som går från bidrag till arbete.

14. Meddelarfrihet och visselblåsarskydd i praktiken. Allards kritik mot kommunal maktkultur blir starkare om den leder till reformer: säkra interna rapporteringskanaler, extern visselblåsarfunktion, skydd för personal som larmar, årlig rapport om allvarliga brister och krav på att nämnder svarar offentligt. Kommunanställda ska inte behöva vara rädda för att berätta när verksamheten inte fungerar.

15. En kommunal “avsluta-lista”. Varje budget bör innehålla inte bara nya satsningar utan också vad som avvecklas. Tre frågor: vilka projekt avslutas, vilka mål tas bort, vilka administrativa krav minskas? Om politiken aldrig slutar med något blir varje reform bara ännu ett lager på den kommunala lasagnen.

Allard borde gå till val på kommunal resultatrevision, hård uppföljning, färre prestigeprojekt, bättre skola, tidig socialtjänst, tryggare stadsdelar, öppna konsultkostnader och verklig vardagsservice.

Då blir han inte bara arg brandvarnare. Då börjar han likna någon som faktiskt kan leda släckningsarbetet.

Det var ingen dålig 15 punkterslista - mycket välbehövda förslag. Nummer 16 skulle kunna vara en obligatorisk policyanalys för alla motioner och propositioner. En kosnadsintäktskalkyl, formulering och listning av alternativ, planer för beslut och genomförande... och i förväg förberedd feedback (och modifiering).

Nja, där blev det lite mycket ”marknadsekonomi för arga i kommentarsfältet”. Vad ger det jiddret? Inget.

Självklart försöker människor förbättra sitt eget liv. Just därför behövs kloka incitament: arbete ska löna sig, företag ska kunna växa, kapital ska vilja stanna och skattepengar ska följas upp stenhårt.

Men att förstå egenintresse betyder inte att samhället lagar sig självt om alla bara maxar sin egen plånbok. Då får vi snabbt dålig skola, svag vård, brott, slöseri och kommunal floskelsallad.

Det roliga är att du kallar mig socialist när jag pratar om budget, arbetslinje, företagsklimat, uppföljning och mätbara resultat. Det måste i så fall vara historiens mest företagsamma kommunism.

Dumma ropar ”allt är andras fel”. Jag frågar: vad kostar förslaget, vem genomför det och hur mäter vi effekten? Har du ens nåt att komma med?

Det kallas inte socialism. Det kallas vuxenpolitik.

Nja, Örebro verkar ha en del problem. Jag förstår varför Örebropartiet lockar. Allard säger ju sådant många tänker när kommunen bränner pengar på prestige, politikerarvoden, konsulter, tomma processer och verksamheter som inte levererar. Där finns en nyttig samhällskritik om lägre politikerprivilegier, hårdare uppföljning av skattepengar, mer fokus på trygghet, skola, vård och fungerande vardag. Det är sådant vanligt folk begriper, utan powerpoint och kommunal floskelsallad.

Men sedan kommer kloka tankarna, räcker ilskan till budget, lagstiftning och långsiktigt ansvar? Att sänka politikerlöner kan vara symboliskt rimligt, men räddar inte välfärden. Att skälla på slöseri är lättare än att bygga fungerande styrning. Att vara tuff om migration, brott och ordning kan vinna applåder, men utan skola, socialtjänst, arbetslinje och integration blir det bara högerpopulism med megafon. Och vänsterpopulisten gör samma fel åt andra hållet, tjatar bara om mer pengar, ännu mer prat, mindre uppföljning.

Så ja, ÖP fyller ett tomrum. Men Sverige behöver inte fler politiska arga mopeder utan bromsar. Vi behöver klarspråk med miniräknare om vad kostar förslaget, vem genomför det, hur mäts effekten och vad gör vi när det inte fungerar?

Där börjar skillnaden mellan underhållande protest och verklig samhällsnytta. Rösta på mitten..