Skandiamannen

TP har pratat med en person som jobbade på Skandia då det begav sig. Denne hade delgivit intressant information om hur man snabbt kunde röra sig genom Skandiahuset från den norra delen (ungefär från din "spanarposition") till receptionen. Som jag minns handlade det mer om hur snabbt SE kunde ta sig från Grand tlll stämpeluret men det ena behöver inte utesluta det andra.

Återigen: Nej.

Fotovisningsförhöret med JA, i maj 1986, handlade om att beskriva och peka ut den man som kom fram till bilen i ett tidigt skede. Den man som "lade sig i". Den man som hade glasögon och ljus poplinrock.

Den man som hörs på LAC-bandet. Den mannen är JÅS.

Tyvärr fanns det ingen bild på JÅS i fotovisningsmaterialet, och JA pekade ut en annan man med glasögon, som valsat runt i media och där gav intryck av att vara en man som "lägger sig i".

När SE valsade runt i media hade han en keps, och det är därför JA vill sätta en keps på honom.

Men i grunden vill han peka ut en yngre man, vilket han också säger: JÅS.

JA hade inga bilder att lägga jämsides med varandra i den kaotiska situationen på Sveavägen.

Han hade dessutom fullt fokus på mannen i porten, AB.

Detta kan inte ta 40 år att komma på. Allt fanns på papper redan i maj 1986.

Nu är det juni år 2026.

Det där har du ju förstås ingen aning om Dalulven, utan enbart en spekulation och tunn hypotes.
Vi får vackert leva med att JA beskriver ytterligare en person utöver JÅS och AB.
Oavsett om detta nu är ett "minnesfel" av JA.

Tack för svar, läst den.
Mitt inlägg är för att andra skall se hur kort enkelt avstånd det är. Det är ofta man hör "oj oj , vilken tajming att komma ut precis nära OP".
Men har ugglor tur när de plockar ett byte? Nej! De har ögon!

Tvärtom så medger LL att han kunde ha blivit påverkad av SE:s valsande i media.

Gällde inte samma sak vännen JA?

Visst, JA beskriver ännu en person 1989, men denna person syns inte till i beskrivningarna 1986.

Denna tredje person dyker för övrigt upp först några minuter senare, när JA klivit ur bilen.

Det beskrivningarna och fotovisningen 1986 handlar om, är mannen som omedelbart kom fram till bilen. Han pratade med JA, vilket hörs på LAC, pratade sedan med AB och därefter med HJ. Han pratade sedan med polisen och var kvar när LL och JA passerade förbi senare.

Detta föranledde, eller förledde, Holmér, Ström och andra att tro att det var SE som var kvar på platsen hela tiden.

Men det är alltså JÅS.

OM nu mannen i mörk rock med glasögon, SE var kvar, och han förefaller ha varit kvar ungefär lika länge som mannen i ljus rock med glasögon, enligt egen utsago, alltså 10-15 minuter, så borde JÅS ha lagt märke till SE vid något tillfälle?

Men JÅS blev aldrig tillfrågad, såvitt känt.

Tvärtom vad?
Ser du något i det jag skriver som motsäger det du skriver?

"Det där har du ju förstås ingen aning om Dalulven, utan enbart en spekulation och tunn hypotes.
Vi får vackert leva med att JA beskriver ytterligare en person utöver JÅS och AB.
Oavsett om detta nu är ett "minnesfel" av JA."

Ja, som jag skrev medgav LL att SE:s valsande i media kan ha påverkat hans uppfattning.

Därmed kan vi vara tämligen säkra på att det påverkade även JA:s uppfattning.

Det är således ingen spekulation eller tunn hypotes, utan snarare att se som ett faktum.

Vi har till och med ett stensäkert bevis på detta: När SE försöker peka ut JÅS som mannen han såg komma fram till bilen, vilken han också beskrev flera gånger, så vill han sätta en keps på SE.

Varför ville han det? Jo, för att han hade sett SE valsa runt med sin keps i media.

Schack matt, Mopp!

Nieminen ser inte gärningsmannen, det är i det närmaste klarlagt. Ingenting stämmer signalements- eller tidsmässigt. Larmtiden, vilken kan diskuteras i all oändlighet, utgör inte grundpelaren. Gedda uppger att ambulansen hade ankomit i samband med att språngmarchen initieras. Mötet mellan paret och piketpersonalen sker således upp till fem minuter efter mordet.

Gärningsmannen hade blå täckjacka och var mörkhårig enligt de bäst placerade vittnen. Det är troligtvis denne parkeringsvakten observerar, mannen som dessutom dolde sitt ansikte. Och det är här Palmeutredningens verkliga misstag gjordes. De menade att hennes iaktagelser var felaktiga i tid men missar att hon uppger att observatiinen gjordes när det enligt henne "redan var fullt pådrag".

En verklig undfallenhet från utredningens sida. Till skillnad från fantasier om att att vittnen ångar in till polisstationen sprängfyllda med iver att "peka ut" någon viss person. Men allt går tydligen i stöpet p.g.a. en bild i en tidning. En keps som bara måste plockas med p.g.a. det överväldigande intrycket det måste ha satt på Andersson!

Det framgår ingenstans att syftet med fotovisningen var att identifiera en specifik individ. Syftet var naturligtvis att identifiera personer och händelseförloppet.

Andersson har under inga omständigheter "försökt peka ut någon". Det är van- och feltolkningar med inslag av retroaktiv tankeläsning.

Dessutom uppger Andersson själv att han har få minnesbilder av vad andra personer ågnade sig åt. Han beskriver Svenssons uppträdande, liksom han beskriver Björkmans. Av femton fotografier reagerar han på två. Det kan tyckas att han borde nämnt att mannen som blandade sig i saknades i samlingen, om han nu var så fullproppad av iver att känna igen just denne. Istället rasar det ihop för honom och han börjar blanda bilder från tidningar med ett foto han känner igen. Väldigt troligt förlopp.

Det är inte att tveka om ett vittne har en så klar minnesbild av en person att vittnet vill lägga till en detalj. Att förklara det med att Andersson i det närmaste blivit hypnotiserad av en bild i en tidning och tvångsmässigt önskat teleportera en keps därifrån till ett foto han förevisas, är bottennivå på undermålig spekulation.

Sopor från 40 år tillbaka i tiden blir inte färskvara medelst tankeläsning, van- och misstolkningar staplade på höjd. Lyckligtvis trillade den poletten ner hos vettiga utredare redan då.

Tankeläsningen fortgår oförtrutet!

Ljungqvist uppger att förvisso att media kan ha påverkan. Dock är han i förhör mer kritisk till hur de tidiga förhören sköttes, där påtalar han rent ut att han upplevde försök till påverkan.

Andersson förefaller däremot i förhör inneha ett mer avståndstagande förhållningsätt till media. Vad han faktiskt läst och eventuellt påverkats av har vi ingen aning om. Media var översvämmat av artiklar om mordet, på vissa låter det som om Skandiamannen var det dominerande inslaget. Med följd av att oåterkalleliga sinnesintryck präntades in i de ont anande vittnen som påtvingats Engströms sluga propaganda.

Hela Anderssons värld tycks ha kretsat kring den beskäftige mannen i rock, så till den grad att ett tvngsmässigt syndrom att utpeka denne lade sig över denne.

I verkligheten, utgående från förhören, är Anderssons tydliga strävan att återge minnesbilder av förloppet och det signalement han tycker sig minnas av gärningsmannen. Svensson, likt Björkman och taxichaufören, utgör blott en del av det han anför.

För övrigt uopger Svensson följande:

"Jan-Åke Svensson hade inte lagt märke till några människor runt platsen för brottet förutom den han beskrivit som bärande en blå jacka. Med det menar han att han hade inte fäst sig vid människor i bilar som tillhör den normala stadsbilden."

Varför han "borde" ha sett just Engström, som var placerad söderut dessutom, är därmed en gåta. Med anledning av det förefaller det intr ha varit särdkilt meningsfullt att utfråga Svensson om specifika individer.

Ja det är naturligtvis så att Linder, hela KK1 och även Rikskriminalen under års utredande levde i tron att Svensson var Engström. Tyvärr visar protokollen en annan verklighet, vilket redan förevisats.

Uppslaget Engström står på sin höjd kvar med en kung och två bönder på sin schackbrädeshalva.

Som vanligt bakvänt och helt uppåt väggarna:

JA hade inget tvångssyndrom kring JÅS. Det var polisen som ville att han skulle peka ut mannen som kom fram till bilen. Detta eftersom de i maj försökte reda ut om SE var kvar på platsen eller inte.

I slutändan landade de i att SE var mannen som kom fram till bilen.

Men det är, som vi lätt kan se idag, fel. Vi kan på ljudbanden följa i realtid när misstaget begås.

Och nu kan vi i samma realtid följa när samma misstag begås en gång till, 40 år senare.

Otur, Thurizas!

Nils Linder den 8 jan 1987:
"Jag kommer inte ifrån att det är Engström som springer där uppe. Det är Engström som springer i trapporna, det är Engström som springer där uppe”

En månad senare, den 12 februari avförs Engström.
Nils Linder i Palmerummet: Han är kvar som om han befunnit sig på brottsplatsen ... finns ingen anledning att hålla på med honom längre.

Vad hade då hänt på den här dryga månaden som motiverade den här U-svängen? Jo Ström hade den 9 februari skrivit sitt olycksaliga PM där han blandade ihop Engström och Svensson.

Så var det med det. Case closed.

Det som är lite slående när man lyssnar på Palmebanden är hur ytliga kunskaper om Engström utredarna i Palmerummet hade. Då är det lått hänt att en sådana miss som den som Ström gjorde kan passera utan att folk reagerar.

Som vanligt en fullständig vantolkning av det citerade.

Enligt era sprkulationer och fantasier blir resultatet att Andersson var svårt påverkad. Inägget du citerade vänder sig emot det.

Polisen ville enbart erhålla en bild över mordplatsen. Ingenstans framgår det att syftet med förhöret var att peka ut någon specifik.

Andersson kom till förhöret utan att ha i åtanke att peka ut någon specifik individ. Han reagerade på två foton. Han klargjorde under rättegångarna hur det låg till. Och det är där era retroaktiva tankeläsningsförmågor och spekulationer om yttre påverkan kommer in i bilden.

För det är det som krävs för att det enfaldiga scenariot skall gå ihop.

I slutändan landades det i Engström som varande på platsen efter att Linder, KK1 och Riksenheten kört honom i botten, som Holmér uttryckte det.

Tack vare tillgången till samtliga protokoll vet vi idag att utredningen gjorde en korrekt bedömning och inte utgick från ett A4 ark.

Att några mindre nogräknade författare och privatspanare gjort just det, samt kryddat det med innehållet i Olle Minells 35-åriga återvinningskorg är vad som skett i verkligheten.

Det är en kombination av både otur och tragedi att sammelsuriumet ifråga fått sådant genomslag att debattörer i detta nu sitter och framför det som fakta.