Citat:
Ursprungligen postat av
anorto
Inte alls fel tråd. Här diskuteras Dumpen, och det är ju det vi gör. Men det har du kanske svårt att förstå? Du lär dig nog det får vi hoppas.
Gäddorna, som sagt över 700, är så puckade att de inte ens är tvåa på bollen när Sara snurrar upp dem på läktaren.
Gäddorna är så blåsta att de är en fara för sig själva. Men kul att se Sara göra bort de gång på gång. Eller hur? Du gillar ju henne.
Att kalla det för att "Sara snurrar upp dem på läktaren" är ändå en ganska gullig beskrivning av vad som faktiskt pågår.
Låt oss vara helt ärliga: att sitta med ett färdigt manus och fejkade profiler för att lura människor - det är inte direkt ett intellektuellt mästerverk. Det är som att rigga ett dörrhål med en hink vatten och sedan skratta åt att personen som går igenom blir blöt.
Men det absolut roligaste i att du kallar dem "blåsta" för att de går på de här fiktiva rollspelen är ju att Dumpen-svansen gör
exakt samma sak.
När Patrik och Sara lägger ut de här stela, genererade chattarna, så sitter 322 000 följare och jublar över att "barn har räddats" - trots att det aldrig har funnits ett enda barn i närheten av de där chattarna. Två vuxna sitter och skickar pixlar till varandra i en soffa, men sekten tror på fullaste allvar att de tittar på en live-räddningsaktion från FBI.
Så vem är det egentligen som är lättlurad här? Gubbarna som går i fällan på nätet, eller de 322 000 swish-hjältarna som tror att ett digitalt rollspel är detsamma som att rädda liv i verkligheten? Det är nog ganska jämnt skägg på den läktaren.
Tänk om jag startar en Facebook-sida som heter ”Katträddarna”. Varje dag sätter jag mig vid mitt skrivbord och skriver ihop fiktiva chattar på min dator. Jag låtsas vara en person som har hittat en övergiven, skadad kattunge på gatan och så chattar jag med en annan profil (som också är jag) som vägrar hjälpa till eller som hotar att göra katten illa.
Sedan lägger jag ut skärmdumpar på dessa påhittade textrader och skriver:
I kväll räddade vi ännu en kattunge från den kalla asfalten! Swisha en slant så vi kan fortsätta hålla gatorna säkra.
Det dröjer inte länge förrän kommentarsfältet svämmar över av tjejer och gubbar som gråter av tacksamhet:
Tack för att du finns! Du är en hjälte! Tänk på den stackars kattungen! och pengarna rullar in via Swish.
Men om vi stannar upp och använder lite sunt förnuft:
Finns det någon katt? Har någon veterinär sett till den? Har ett enda djur faktiskt fått mat eller skydd? Nej.
Om folk hade använt huvudet i stället för att styras av ren känslostorm, hade de krävt att få se faktiska adoptionspapper, veterinärintyg eller att riktiga myndigheter (som Länsstyrelsen) var inkopplade. Men i stället sitter de i sin bubbla och swishar glatt till mitt privata konto, helt övertygade om att de och jag räddar liv - fast de i själva verket bara betalar för min improvisationsteater.
Och det är exakt där vi är nu. Byt bara ut kattungen mot ett barn, så har du Dumpens hela affärsmodell i ett nötskal. Det är fiktion som säljs som verklighet till folk som har stängt av sitt kritiska tänkande.