Önskar respons på denna novell

Jag vet, jag gillade inte den novellen.

Nej det är väldigt höga krav på publiken om man tror att man kan skapa konst utan en konstnärs själ.

Det är mycket text eftersom jag är författare i blodet även när jag inte författar något och bara skapar utkast till uttrycksmedel.

TS inspirerar mig att skriva själv, men inte att läsa mer av honom.

TS går inte att uppmuntra eftersom han upplever sig vara färdig som författare och helt ointresserad av kritik. Hans text levererar inte personkritik utan kritik på hur hans person utövar skapandekonsten. Som jag skrivit är han jämförbar med en tondöv människa som söker till idol. Jag är själv en exemplariskt usel sångerska men jag har vett att förstå hur viktigt det är att jag börjar träna, kämpa och slita med rösten för att kunna utvecklas lilte dem jag inspireras musikaliskt av, om sång vore ett intresse. Att gala hemma vid köksbordet må kunna få grannarna att undra vad som gått fel men jag kräver inte att omvärlden ska höra mig för att ge mig beröm för något jag inte kan.

Jag är otroligt snäll när jag sågar andra, jag jämför med mina egna fel och brister för att tala om att vi alla inte kan allt eller är naturbegåvningar.

Stig Dagerman och alla de andra som inspirerades av dåtiden populärkultur, var mainstream i den andan. Att pussla ihop saker som jag gjorde var inte en jämförelse mellan TS och Stig Dagerman utan mellan mig och TS. I allt vad som utgör en analys och reflektion.

Inte visste jag när jag läste novellen för bra över två decennier sedan att han försökt öppna bildörren för att gå ut vid sitt suicid, det läste jag innan jag postade till dig. Det är vad jag hittade idag på internet. Jag förstod automatiskt att låtens titel hade en betydelse, att något drabbat författaren. Att pussla ihop innebär även att man kan "pussla fel" det gör ingenting, tvärtom så kommer en bra text med något där en person kan se något helt nytt eller vad ingen velat säga tidigare, i raderna. Det är inte ett ramverk av regler att författaren måste ha menat det här, upplevt det där och velat läsas så här.

Jag har frågat flera gånger, väldigt fint också ibland, vad som drabbade TS med dessa lärarekollegor. Jag tror inte att TS är lärare även om det är en lågakademisk utbildning och inte klassens A-elever. Därför förstår inte TS min fråga. Det är mer som en elev som fantiserat om något kring sina lärare om TS inte är mattant eller något sådant. Praktikant kanske. Utbildad tvivlar jag på för frågorna går honom (hen) helt förbi.

Vad var viktigt med familjerna använd ditt eget huvud menar TS när han glider undan.

Stig Dagerman var tydligen syndikalist. Ett ord som bara passerar. Ta det med i bilden av vad han försökte författa in av värderingar. Man kan leta hos honom men inte hos TS.

Problemet är att TS inte kan särskilja kärleken till sin egen text som ett frö som är ämnat att gro, först i honom sedan i läsaren. Kan uttrycka mig i mängder av liknelser och metaforer utan att de uppfattas.

TS är inte lärare utan elev. Och då kan jag säga att jag faktiskt tröttnade på en lärare och drog en helt annan novell rakt igenom AI för att kritiken visade att den missat hela innebörden i min novell. Därmed lät jag AI skapa något skräp av den att skicka in för att avsluta och gå vidare med mitt liv.

Även jag är en lat skribent och en dålig elev. Jag har dock självinsikt.

TS behöver lära sig ett begrepp jag snubblade på för några dagar sedan. Semantisk mättnad. När ord förlorar sin innebörd förnatt de uttalats för många gånger. Vad är detsamma gällande texter vi läst för mycket av för att kunna känna in dem mer?

Det lät ju ändå ganska positivt. Jag tycker riktigt bra böcker säljer författardrömmar.
D.v.s. det är så genialiskt skrivet så det verkar enkelt. Dostojevskij är en sån filur.

Konstruktiv kritik till texten kan vara att han driver med isbergstekniken.
Jag tycker det är lite roligt att hans poänger verkar långsökta.
Alltså kanske en humoristiskt text.

Nej det är klart det är svårt att utvecklas om man inte är mottaglig för konstruktiv kritik.

Ja alltså Dostojevskij är en nivå väldigt få av oss skriver på men det tråkiga med TS är att lusten finns där men bristen på ord stryper möjligheten för TS att uttrycka den. Det är som att se någpns med skrivkramp som inte förstår att den faktiskt har skrivkramp.

Det är inte humor. TS kan inte menalisera in att vi förstår vad han säger men inte upplever vad han känner. Ett skrivande måste alltid börja någonstans och TS har utan tvekan en bra början. Dvs ett naket skelett, men han behöver skriva in mycket mer. Som någon skrev så upplever han att det är läsarens uppgift att skapa innehållet, inte författaren och missar att det är skillnad på avskalat med väl valda ord när man faktiskt presenterar en levande bild av något.

Det finns inte mer att säga om saken. Att alla sagt att det behövs mer, och dt bara bemöts med ett nej, innebär att författarskapet aldrig kommer kunna fungera. Ingen säger emot alla sina läsare för att vilja fånga upp de enstaka som inte ens är så intresserade att de vill utveckla en text. Det bästa vore om han lagt den här åt sidan och sagt: "Okej jag skapar en ny kortare text." Och sedan provat några nya lite snabbt.

Att skriva dåligt är ingen skam
Man kan läsa mina ofärdiga eller hastiga texter lite överallt.

En välgjord text, kräver dock arbete.

Jag får bilden att han har gömt "hemligheter" i texten. Enligt sig själv. Och blir smickrad om man kommer på dem. Jag har inget emot att massera hans ego. Det är bara kul med glada amatörer. Dock är Isbergstekniken svår att behärska.

Min bild är att det enda han gömmer är sina egna upplevelser Sin egen känsla av att läsa in allt i ett par han sedan inte vill visa oss för risken att själv bli påkommen. Som ignorant publik där."alla vet" eller någon full av fantasier på att bedra sin partner om det inte redan skett.

Han är inte intresserad av något annat än att dölja sin egen inre värld i en barnslig idé om att alla kommer till samma slutsatser som.han själv och fantiserar om saker såsom han gör. Det är inte litterärt intressant.

Ja det kanske är så. Det är dock modigt att blotta själen.
Så en halvdan novell kanske är första steget på en längre resa.

Ja jag tror att TS har potential men upplever sig lite sårad just nu för att vi andra inte "ville" se, vad han såg.

Det handlar inte om att TS inte skulle kunna skriva utan om att TS behöver lära sig att också ta med något av sig själv.

Du ska kunna beskriva den mest avskyvärda människa och inte bara få läsaren att hata personen utan även känna en motvillig sympati.
TS är ute efter ett djup av förståelse och sympati som inte skrivs fram.

Att berätta varför vi ska betrakta familjerna som överhuvudtaget centrala för de otrogna.


Om vi tar en jämförelse med den allmänna uppfattningen kring den här låten.
https://youtu.be/ovTlDEhXo_4?si=U3JPoJYYG4pS5iVC

Människor utgår ifrån och uttrycker att Diana skulle ha dansat till låten och uppskattat den. En ganska osympatisk bild av en svårare utsatt situation där någon slutligen dog med vad som väl var hennes älskare pga paparazzi.

Låten är skriven ur perspektivet av prins Charles som verkligen bör ha älskat Camilla innerligt. De båda bör verkligen ha haft ett djupt band som inte gick att klippa ens med en vacker kvinna som även hon var full av drömmar och med största sannolikhet ville leva sitt eget "lyckliga i alla sina dagar"

Ändå tror folk att hon hade älskat låten i någon slags skev tolkning av att hon gillade Michael Jacksons Dirty Diana, sannolikt.

I TS värld så är t.ex Charles och Camilla två personer som plågats av samvetskval osv. Jag tvivlar. Jag tror de båda sket fullständigt i andras känslor och snarare kände sig som offer för de traditioner de hade att anpassa sig efter. Otrogna människor som trånar efter varandra är inte sådana som bryr sig utan ganska svekfulla och okänsliga människor. Bara för att de bölar när de blir konfronterade. Det gör alla skyldiga. Krokodiltårar.

TS vill att vi ska se dem som offer men säger inte varför. Han vill att vi ska känna något som kanske aldrig ens funnits där och därför är hans egen sak att visa upp.

Ja det kanske stämmer att buskapet i texten är att normalisera otrohet.