Citat:
Ursprungligen postat av
buffalo3tys
Jag är inte så insatt i skolväsendet, men Alice Munro(RIP) är ju duktig på att skriva noveller.
För det är väl noveller vi pratar om inte romaner?
Läser sällan noveller men Edgar Allan Poe är ganska bra tycker jag. Och även Alice Munro.
Jag håller med om att kvinnan är ganska platt i novellen i fråga.
Om jag skrev något liknande skulle jag lägga ner energi på den inre rösten.
Typ samvetskvalen de får av att vara otrogna.
Och extasen i berättelsen när de har sex är inte mycket att hänga i julgranen.
Om han driver med det kan det fungera som någon extrem variant på isbergstekniken.
Typ någon form av satir.
Nej han förstår inte vad en analys är. Djupdyker vi i analyser så är det generellt en allmän tolkning som råder och lärs ut men som en själ, någon som älskar det andra delger eller bär måste du
känna det själv.
Jag la ut en novell av Stig Dagerman som exempel på något som träffade mitt tjugo något sådant- jag.
TS ber oss analysera utan att vilja lyssna till att det saknas allt av förmedling av känsla och innehåll.
Skiter vi i mina egna kladdar och återgår till Stig Dagermans 40 tal. Jag gjorde en analys av Hemingway som inte föll lärare i smaken då den var min egen och inte bar det TS är ute efter. Den platta innebörden i ett ord eller överdriven betydelse av hur de placerats.
Vad heter novellen, jo
Öppna dörren Rickard Publicerad 1947 och beskriver just det festande, svenska hemmet. (Ja sådana har det allt funnits). Hur skrev andra författare? Starkt inspirerade av apartheid, jazz och bohemisk atmosfär. Såsom t.ex Hemingway.
I titeln har vi namnet, på svenska och därefter i novellen frasen med de skrålande människorna som skriker och översätter den engelska de kan till den inlåsta i rummet.
https://en.wikipedia.org/wiki/Open_the_Door,_Richard!
Citat:
"Open the Door, Richard" began as a black vaudeville routine. Pigmeat Markham, one of several who performed the routine, attributed it to his mentor Bob Russell.[2] According to Markham, Russell wrote the piece for a show called Mr. Rareback, in which the comedian John Mason performed it (and presumably expanded it in improvisation). Mason, Russell, and Markham were all African-American comedians; all performed in blackface.
The routine was made famous by Dusty Fletcher on stages such as the Apollo Theater in New York City and in a short film. Dressed in rags, drunk, and with a ladder as his only prop, Fletcher would repeatedly plunk the ladder down stage center, try to climb it to knock on an imaginary door, then crash sprawling on the floor after a few steps while shouting, half-singing "Open the Door, Richard".
Novellen är med andra ord från en pjäs och taget från något som kallas vaudevile, någon underhållning där man med blackfaces gjorde satir över allt från det druckna, festande sällskapet till polisbrutalitet. Jag har redan marketat i tråden ett avsnitt ur den novellen gällande knogar.
Citat:
The spoken dialogue makes humorous references to negative aspects of urban African-American life, including poverty and police brutality. The narrator explains: "I know he's in there, 'cause I got on the clothes." He also says "I was on relief, but they got short of help and you had to go downtown to pick up the checks, so I gave it up." Later, when a policeman tells him to come down from the ladder and begins hitting his feet, the narrator protests: "You act like one of them police that ain't never arrested nobody before." Although the neighbors are being disturbed, McVea continues knocking as the song fades away
https://youtu.be/ZnIkvrVsyT4?si=ZpGOje76nEn49MKQ
Lyssnar man så hör man även hur man eftersöker en nyckel utöver att bara knacka, innebörd som återfinns i den novell som Stig Dagerman publicerade samma år som låten var en hit.
Vi kan ställa mängder av följdfrågor. Alltifrån hir det såg ut här i Sverige och hur amerikansk kultur influerade, musik som littteratur resten av västvärlden. Vi har spåren av rasism som skvalpar under ytan. Vi har scenen omgjord till det svenska folkhemmets kärna. Vi har historia och ju mer vi söker ju mer kan vi sugas in i berättelsen.
Analys är inte endast teknik. Det är inte konsten i att utöva språket som hantverk utan att
leva språket men framförallt
känna det.
Vi har en dikt av Stig Dagerman som är en direkt återspegling av
Vad han uppfattade och kände. Polisbrutalitetens nävar som träffar den svarte personen blir här skuggan den äkta makan har erfarit i något sammanhang som lämnas perifert precis som apartheids USA i efterdyningarna av det glada tjugotalets långdrsgna fest, de fria konstnärerna, bohemernas tillgång till det vilda. Svarta. Omförpackat till ett Sverige på väg mot ett femtiotal. Vad innebar det?
Hur var det då? Vad upplevde människor? Vad kände de? Vad inspirerade dem?
Tittar man på mina noveller så är den alltför korta Björkbacken ett försök till att fånga något. Inte galningen vi inte förstår något av utan den stressde, plågade människans avklippta och irrationella narrativ. Jag kanske kunde ha gjort den bättre men jag vet åtminstone om det och lägger inte på läsaren att själv ta reda på symboliken eler innehållet.
Öppna dörren, Rickard! Har jag aldrig utforskat utan fångats upp av men nu när jag googlar låt och text så finns där precis som jag upplevde, något under ytan att upptäcka. Min egen association är dess dragningskraft och den har inte något rätt eller fel, analysen är däremot vad som får mig att reflektera och söka djupare.
https://genius.com/Count-basie-open-the-door-richard-lyrics
Citat:
The whole band's been out at the club having a little ball tonight. My friend Richard went home early, you know. He's got the only key to the house. I'm gonna have to knock on the door, to see if I can get in. Open the door, Richard! You see, Richard sleeps in the back room; it's kinda hard to hear. Maybe I better knock a little louder. Open the door, Richard! I don't think Richard heard me yet. Knock one more time; let's see what's gonna happen here
Vad berättar Stig Dagerman om det svenska äktenskapet? 40-talets västvärld? Det svenska folkhemmet? Vad avslöjar han om sig själv?
Citat:
Och när tamburdörren slagit igen och hela
sällskapet bar sina ekande skrattsalvor med sig
nedför trapporna kunde jag inte ens tänka:
Man skulle åtminstone bo åt gatan. Bara inte
åt gården, för ut på gården kommer ingen
människa en lördagseftermiddag. Nej, jag bara
låg, och kudden växte och växte, den blev tak
och den blev väggar och den blev golv. Och
ändå var det inte det jag var rädd för. Det var
det förfärliga uppvaknandet som jag fruktade
och som inte ens mina bästa små konster skulle
kunna skjuta upp. Jag skulle bli liten och
vanlig igen. Jag skulle resa mig och gå fram till
dörren och låsa upp och gå ut i köket och
dricka ett glas vatten. Sen skulle jag gå
tillbaka in i ett olåst rum och lägga mig på sängen
och bara tänka på en enda sak tills jag
somnade, om jag nu gjorde det: Det är bara när
jag är ensam som jag kan låsa upp. Bara när
ingen kan komma in kan jag ha dörren öppen.
Hur ensam måste jag göra mig för att någon
äntligen skall upptäcka min ensamhet och rädda
mig? Slå in min dörr?
https://sv.wikipedia.org/wiki/Stig_Dagerman
Uppvuxen hos farföräldrarna men senare suicidal.
Citat:
År 1940 mördades farfadern av en psykiskt sjuk man och en kort tid därefter fick farmodern en hjärnblödning. Påfrestningarna gjorde att Dagerman begick det första i en serie självmordsförsök under sin livstid.
Citat:
I november 1954, efter återkommande djupa depressioner, sjukhusvistelser och självmordsförsök, tog Stig Dagerman sitt liv. Han satte sig i sin bil i garaget utanför villan i Enebyberg, startade bilen och lät den gå på tomgång tills han kolmonoxidförgiftades och avled. Dagerman hade gjort flera liknande självmordsförsök tidigare – det första när han var 17 år – men alltid ångrat sig i sista stund. Allt tydde på att han även denna sista gång försökte ändra sitt beslut, för när han hittades hade han stängt av gasreglaget, öppnat bildörren och var på väg ut från bilen.
Vad TS inte vill förstå är hur viktigt det är att författaren tar med vad den själv känner eller uppfattar. Dess reflektioner för att använda sin fantasi och därefter skapa något nytt av inspirationen i att vara en människa bland människor. TS ålägger sina läsare ansvaret över sin egen text sedan anses läsaren skyldig att analysera något som inte ens drabbat den. Men de tfinns ingenting analysera, inte ens språket i sig om vi skippar handlingen. Ingen rubrik, ingen känsla, inga gestalter ingenting som har stoft för att bära novellen finns där. Vi fråntas möjligheten att se genom författarens ögon eftersom han anser att vi ska känna samma lika allihopa. Men det gör aldrig vi människor.
En stark text kan drabba hundra läsare på olika vis. Ge olika känslor och skapa varierande bilder. Precis som Stig Dagerman illustrerat genom att snickra ord. Vi ser inte de med blackfacemålningar, eller pjäsföreställningar, polisvåld. Vi kan ana lukten av alkohol om vi anstränger oss, att någon blir eller blivit slagen i sitt liv någonstans av det underläge som människan kan föras fram i tillvaron med. Vi kan instinktivt känna att något finns under ytan och själva välja var vi fäster blicken. Men vi måste leta för att hamna i absintens värld hos Hemingway, vi måste aktivt reflektera för att se svarta musiker spela på olika scener för de vita etablissemangen. Vi måste söka för att hitta den ensamma pojken Stig på en gård i Uppland.
TS för inget med sig men upplever att jag inte lämnar läsaren utrymme att tänka. Det gör inte han heller isåfall. Mindre än vad jag gör faktiskt.